Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 25 Augusti 2010



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
5. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
6. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
7. Galning med ett syfte
8. All the evil seems to live forever
9. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
10. Livin´ La Vida Giallo
11. Marillion : Brave
12. Mattei Lives Too!
13. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

Det som hände i Texas stannade som tur är inte i Texas. I en viss kultfilm från 1974 har vi hela "Survival Horror"-konceptet i ett nötskal. Och för att skräcken ska överleva tidernas prövningar, så måste det rent logiskt finnas s.k. "Överlevnadsskräck". Och vi återkommer ständigt till... "The Texas Chain Saw Massacre"... Vart vi än tittar. (Spoilers i texten för filmen, uppenbarligen. Och texten hänger någorlunda ihop med ledar-artikeln "Horror will survive but what will be left of it?" från 2007.)

Egentligen så borde man börja med att peka ut paralleller i överlevnads-kampen "Night Of The Living Dead", men T.C.M. har ingredienser som vi nu ser förnyade och raffinerade i filmer som "Hostel" och "Frontière(s)". Och alla de tidiga rullarna kom som bekant långt innan det blev standard inom en fraktion av "Horror-fans" att börja lipa för att skräckfilmer äntligen vågade vara obehagliga och skräckinjagande att se på igen. Det enda de har lyckats åstadkomma på snart 10 år är ett öknamn - "Tortyrporr".

Och fortfarande har ingen kunnat förklara vad det går ut på. Snackar "de" om våldsporr fast med tortyr? Alltså... Våldsporr? Eller "tortyr-filmer" med inslag av porr? Vore inte det ganska exakt samma sak? Eller vad menar dumjävlarna? Det finns liksom absolut noll bakom detta nolltalets svammelbegrepp. Och hur vet man det? Jo, för att alla möjliga filmer har kallats för "torture porn" så där lite käckt av bara farten - Alla möjliga filmer från "Ichi The Killer" till "Wolf Creek". Så vart passar exempelvis filmer som "Saw" och "Inside" in? Inte i den "Gorno"-smeten i alla fall. Om nu porr fortfarande betyder "pornografi" och är menad att vara sexuellt stimulerande. Snart finns det väl någon som påstår att fler rullar skinn till "Inside" än-- Att... Någon gör det, alltså...

Vilket jävla nonsens.

Hela syftet med det nedvärderande begreppet är bara att applicera en perversion på dessa filmers publik - Ingenting annat. Media drivs av ett tvång som går ut på att skapa en klyfta mellan "de som vet" och "de som tittar". För du hör aldrig någon "kritiker" försvara dessa filmer. Och detta applicerande funkar inte heller på någon annan "subgenre".

-"Vilken är din favoritfilm?"

-"Allt med Jean-Claude Van Damme."

-"Coolt."

Istället för:

-"Vilken är din favoritfilm?"

-"Hostel."

-"Jaha? Vad äcklig du är som gillar att se på tortyrporr!"

Hade någon istället kallat "subgenren" (Ja, det ska också vara inom citattecken.) för t.ex. "New Wave Of Extreme Horror", så hade den istället fått en mer artistisk och fin klang. För "torture porn" är ju inte menat som något positivt. Och just därför har den väl fått fäste bland idioter som ska försöka förstå sig på "trenderna" och göra sig märkvärdiga genom att ta avstånd från dem. Det är ungefär så motkultur alltid har fungerat, och media försöker så klart övertyga alla om att de är först med att uppmärksamma detta. Då hette det: "Våra barn sitter ju och ser på det här?!" Och nu: "Jag fattar ingenting, men kidsen älskar det!" Nej. Du fattar verkligen ingenting. Och 30 år för sent, bara.

Allt detta är förvisso bara ett sunt tecken på att det inte är meningen att vissa filmer ska vara "Mainstream". Men de drar in pengar i alla fall, och det är väl det som är det egentliga bekymret. Och hade då T.C.M. producerats idag, så hade den oundvikligen fått samma stämpel och dragits över samma kam i och med att den faktiskt lade grunden till Extrem-Horrorn. (Och kolla bara vilken slant lite MOTKULTUR har genererat!)

T.C.M., ja. Man behöver inte påminna sig själv om dess storhet mer än en gång. Det är en Absolut Klassiker. Tillsammans med de två andra heliga rullarna från andra sidan Atlanten, d.v.s. "The Exorcist" och "Dawn Of The Dead", står den fortfarande på egna ben och den kommer garanterat att stå i 30+ år till. Eller i all oändlighet. Man tror nästan inte att dess fulländning är på riktigt när man ser den och reflekterar över dess uppbyggnad och struktur. Filmen är bara 80 minuter lång och ändå hinner den med både karaktärisering och några fasansfulla scener som alla har blivit filmhistoriska ögonblick - Scenen med köttkroken. Leatherface som springer efter Sally med motorsågen i högsta hugg. Middags-scenen med "farfar". Leatherfaces "dans" i slutet. Tobe Hooper visste att man måste lämna tittaren i en viss ovisshet för att skräcken ska bibehålla sin maximala styrka. Det tricket överlevde sedan till Slashers som "Halloween" och "Friday The 13th". Men T.C.M. har Det. Och den var först.

Vi har inte bara de plötsliga våldsscenerna som alla levereras i precis rätt ögonblick (Och de är inte ens blodiga.), utan vi har även en grym final och ett slut som lämnar oss i skräckens klor - Vi ser en blodig Sally komma undan med livet i behåll. (Men knappast förnuftet.) Och vi ser Leatherface snurra runt i soluppgången och skära sönder luften i ren frustration. Scenen varar inte en sekund för länge. Vi vågar knappt hoppas på att Sally kommer undan. Men man blir så glad när hon gör det.

Från de första minuterna med likdelarna och gravskändningarna och från och med de olycksbådande förtexterna och turen genom Texas under gassande sol till scenerna i Leatherfaces slakthus, Sallys flykt och nyss nämnda middags-scen - Alla fräter fast sig i minnet. En åt gången. Och det finns ingen risk att man glömmer dem alltför snabbt. Så många rätt i en och samma rulle.

"The Texas Chain Saw Massacre" har alltså många av aspekterna i dagens "Survival Horror". (Här kan vi snacka om verkligt inflytande!) Här har vi ett offer, den ensamma tjejen, i maxat underläge. Och länge verkar det som om hon går ett riktigt söligt öde till mötes. Men i ett avgörande ögonblick tar hon sig loss ur sina plågoandars klor och flyr. Flyr gör hon under minst under en fjärdedel av hela filmens speltid - Den sista fjärdedelen. Det originella och lite märkliga är att det fungerar rent dramaturgiskt. Då finns nämligen ingenting annat att fokusera på förutom hjältinnans överlevnad och kampvilja. Det var från denna film som man sedan tog formeln till alla Slashers (Ungdomar i knipa som blir köttade en efter en.) och kommande "Survival Horror"-filmer. Så gott som alla har en ensam hjältinna i slutet som slåss för sitt liv. Hon som visar sig vara starkast och smartast. "Halloween" hade Laurie Strode i hela fyra (Tre, egentligen.) filmer. (Man måste ändå räkna "Halloween: Resurrection".) "Friday The 13th" ändrade inte mycket på formeln heller. Men "Motorsågsmassakern" hade ett trumfkort till som man inte lyckades "plagiera" hur som helst - Känslan av utsatthet. Man kan se vilken tonårs-vänlig Slasher som helst och konstatera att de på sin höjd innehåller light-varianter av det som Sally får utstå.

Detta skulle inte förändras förrän "Survival Horror"-genren tog ett steg vidare in i det grafiska våldets domäner. "Hem invasion"-filmer kan inte riktigt räknas då de har lite andra psykologiska knytpunkter än ren skräck. Men lustigt nog började denna genre ta fart med filmen... "Saw"... (Är det en tillfällighet att båda banbrytare har ordet "Saw" i titeln?) "Saw" var ju inspirerad av både seriemördar-thrillers som "Se7en" och klassisk Exploitation som aldrig drog sig för att visa blod och utdraget våld där det krävdes. "Haute Tension" tog sedan bara det hela till en extrem nivå. Och sedan kom ju "Hostel" som gjorde att genren äntligen blev konkretiserad i media som inte fördömde den. Cirkeln slöts på något bisarrt sätt när nyinspelningarna av både "Motorsågsmassakern" och "The Hills Have Eyes" lånade influenser från den nya vågens "Survival Horror" - En genre som inte hade kunnat blomstra på 90-talet eftersom klimatet då var för hårt. En film som "Eden Lake" hade varit en rejäl brandbomb då videovålds-hysterin höll på att gå in i en "ny" fas. (Bl.a efter mordet på James Bulger.)

Tyvärr hölls "The Texas Chain Saw Massacre" i skymundan från allmänheten bra länge "tack" vare onda krafter runt om i världen - Totalförbjuden till en början i Västtyskland, Sverige, Australien, Storbritannien, Brasilien, Finland, Chile, Island, Irland, Norge och Singapore. Inte illa för en kultfilms rykte. 15- och 16-årsgränser i Danmark, Japan och Nederländerna. Det tog verkligen evigheter innan filmen började släppas runt om i världen på video. Och den har fortfarande en stämpel på sig som inte kan köpas för pengar. Kallar man sig själv för en skräckfilmsälskare, så måste man ha sett den.

Det finns inga ursäkter.