IRL-Horror Till Film » Del II : Anti kristna


• « « « r e t r o •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 29 Juli 2010



 


 

Ö V R I G T

 
 
RETRO:






















 


 
 

Anti-religiösa idéer är alltid sunda vilken form de än tar. Om en religion på något sätt är begränsande eller (Som de alltid är.) konstruerade för att kontrollera och skrämma redan rädda och svaga människor, så borde all anti-religiös verksamhet rent logiskt sett vara befriande och stärkande. Obegränsande.

Till exempel var de flesta norska svartmetall-banden inte Satanister trots att de använde Satanismen som uttrycksmedel. Detta var enbart för att det var något "anti" som alla kände till - Oavsett religion. Och ska man provocera och skapa reaktioner, så funkar det inte att hitta på egna symboler och namn som ingen har ett smack om vad de står för. Först när svartmetall blev sammankopplat med anti-kristendom, så räckte det med att visa upp sig just som ett svartmetall-band för att det avståndstagande budskapet skulle gå fram. (De som blir provocerade blir förhoppningsvis i bästa fall påminda om att alla innerst inne vill vara fria. Vilket ingen religion tillåter. Och förnekelse går djupt, speciellt om man krälar för fantasifoster och inbillar sig att man är en "syndare" så fort man föds.) Någon annan väg hade inte varit möjlig. Och först då kunde man börja anamma en egen symbolik.

På film har detta fungerat med varierande stor framgång, även om det aldrig kan bli på samma sätt som inom musiken. Men det finns intressant nog en hel del viktiga verk som också reflekterar denna inställning - Att alla organiserade religioner är roten till det allra mesta som är ont och fel i vår värld. Och undantagslöst finns även känslan av att religiösa tankar inte kan existera inom äkta Horror utan att den blir besudlad och avmagnetiserad. Man kan alltid prata om raka motsatser, och de riktiga problemen uppstår när dessa tankar i form av t.ex. kristna värderingar smittar av sig på mediet. (Det gäller givetvis inte bara filmer. T.V.-serien "The Simpsons" är ett riktigt bra exempel på ofta riktigt dåligt maskerad propaganda.) Det samma gäller politiska åsikter (Som inte heller är helt befriade från detta "inflytande".), men de brukar ändå inte vara lika lätta att smyga med. (Om man inte räknar vissa T.V.- och datorspel som "Call Of Duty", och då hör de ju oftast inte till skräck-genren.) Många har sagt det redan, men det stämmer: Om man som huvudsyfte har att försöka pracka sin godtyckliga moral eller politiska övertygelse på tittarna, så har man inte inom Horror att göra. (Då borde väl politiker eller präst vara ett bättre yrke. Eller så kan man satsa på en kombinerad karriär ifall man råkar vara en patologisk lögnare som dessutom tycker om barn.) En förutsättning för att skräckens mekanismer ska fungera felfritt är att den ska vara så frigjord som möjligt från "det världsliga". Eller så ska perspektivet vara neutralt. Jämför exempelvis William Friedkins "The Exorcist" med Juan Boschs "Exorcismo". Eller klura på varför Ken Russells "The Devils" fungerar så bra som den gör. Jo - De förstärker något. (Istället för tvärtom.)

Medeltidens häxbränningar hör ju till det som har lyckats manifestera sig tydligast inom rörliga bilder. Och de känns på något sätt som kristendomens grundläggande mentalitet i ett nötskal och som självklart deras "heliga" skrift reflekterar. (Plus att "Gud" effektivt har bevisat sin icke-existens eftersom ingen riktig "Gud" hade skrivit under de idiotiska påfund som dess representanter har genomfört genom tiderna.) Att religion är en cancer för själen kan man lätt se på alla jänkare i modern tid som fortfarande är på samma nivå som människor var mentalt på för ca. 400 år sedan. Där har det verkligen inte hänt något. (Vilket är otroligt eftersom den mest efterblivna individen förr eller senare visar tecken på någon sorts utveckling.) Och de tror fortfarande på allt som står i Bibeln och pratar om Sagoböckerna som om allt verkligen har hänt. Och de som säger sig "vara" kristna är inte mycket bättre eftersom de genom sin samhörighet har accepterat det som har gjorts i "Guds" namn. (En som på allvar tar avstånd från detta ser exempelvis till att gå ur kyrkan. Svårare än så är det inte.) Och följaktligen är detta också ett bevis på att religion är lika lite utvecklande för den kulturella sfären som för sinnet. Det är bara att titta på hur vedervärdigt undermåliga kristna T.V.-spel / filmer är. Spelföretaget "Wisdom Tree" ligger i "topp" givetvis där spelvärdet i varje spel tillsammans med allt som kan indentifieras som konstnärlighet har dränkts i Bibelcitat och icke-existerande koncept som inte ens skulle gå att utveckla p.g.a. substansbrist. (Googla exempelvis på "Sunday Funday" och jämför med "Menace Beach".)

Men det har ju aldrig hunnit stoppa där. Kultur påverkar ju alla på ett eller annat sätt. Alla minns väl när ett inavlat gäng White Trash brände hårdrocksskivor på 80-talet. Eller när en korkad jävel i T.V. varnade för att "Vi ar Satans pipel." Eller när några värdelösa föräldrar anklagade världens bästa Heavy Metal-band för att ha orsakat deras söners död. (Alla vet att de där pundarna egentligen pangade sig själva för att de inte längre fick lyssna på bra musik.)

Och inom Horror blir man också ofta påmind om ovan nämnda och fastfrusna "mentalitet" och som just kan kopplas till "häxjakten". Men glädjande nog finns det lite rebellisk Horror där "häxan" faktiskt får sin hämnd. Borta är den feges sista utväg: "Vända den andra kinden till". (Och vad mycket det har hjälpt. Och det är inte så överdrivet ofta någon lever som de lär när det gäller just detta.) Tyvärr har detta oftast inte länkats till Paganism utan Satanism när manusförfattare under sitt kristna ok har knåpat ihop en historia. Det kan så klart vara ett försök att hitta en neutral inställning till det som skildras, men alltför ofta märker man att de inte låter "häxan" komma undan i slutändan. Har hon lidit en gång, så måste hon lida ännu mer. Norman J. Warrens "Terror" är dock en riktigt skön rulle på temat. (Och varför inte James W. Roberson valde en egen approach med sin film "Superstition" kan man ju fråga sig. Dario Argento gjorde ju det med sina "häxfilmer".)

Men bara för att man är mot kristendom, så är man automatiskt inte Satanist eller djävulsdyrkare. Kvällspressen är inte bara en plattform som brukar ha allvarliga problem med att begripa en så enkel sak som detta. Det är snarare ett kristet påhitt för att man ska stämplas av alla andra skenheliga livs-grisar i "samhället". Men på film blir Satanismen den enda igenkänningsfaktorn (Precis som inom extrem-metallen.) som man kan använda som motpol. (Med möjligtvis ett enda undantag - "The Wicker Man". Och den visar ju bara att naturreligioner är de enda vettiga om man nu ska ha något att tro på. Eftersom naturen ju faktiskt existerar. Och vi i den.) I "Witchfinder General" har däremot protagonisten ett mycket bra incitament till att vända sin eventuella tro p.g.a. att Hopkins (Som representerar den högt upp i hierarkin.) är helt igenom ond.

Och i "Satan’s Blood" är kristna pekpinnar långt borta som tur är, men dessvärre är sällskapet i filmen inte heller så mysigt att ha att göra med. Men det är inte så stor skillnad jämfört med "kyrkan". T.o.m. de som har snickrat ihop en egen sekt och vars anhängare bestående av en massa dumskallar och galningar skapar ett isolerat community. Den största skillnaden är att det inte sträcker sig över hela världen och börjar forma hela samhällen efter sig. (Med våld.) Och anhängarna är ju som bekant ens vänner så länge man är på deras sida och gör som de vill. Men nog fan har Satanisterna coolare merchandise och hellre ägnar man sig väl åt livets alla njutningar än läser någon skittråkig bok. (Så länge man inte utnyttjar / skadar andra människor. Och där kan man inte direkt säga att kristendomen är fri från skuld heller. Man kan lätt dra alla pedofil-präster och alla andra pedofiler i sina hemliga sällskap (Som är baserade på "kristen tro".) över en och samma kam. Någonting i deras närhet "tillåter" ju att de ger sig på barn.)

Annars har Michele Soavi gjort två rullar med förvecklingar som saknar tomma moralpredikningar, nämligen "The Church" och "The Sect". I den förstnämnda är en mäktig katedral en symbol för kristendomen, men det som händer innanför och under dess konstruktion är av en helt annan kaliber. Starka krafter släpps lösa av "misstag", och de är inte på gott humör. Av en bra anledning. Och vilka var det som orsakade problemen från början? De kristna givetvis. I det här fallet när de under medeltiden slaktar en hel by som faktiskt inte har gjort något utöver att sköta sin egen business, ta avstånd från den påtvingade hjärntvätten och vara måltavlor för illasinnade rykten. I "The Sect" har vi att göra med just en sekt stollar som dessvärre har fått för sig att människor måste offras. (Det där påminner ju om något. Fast i en betydligt mindre skala.)

Det blir förstås bäst och trovärdigast om man undviker att nämna Satan överhuvudtaget om man nu ska skildra människor som vänder "tron" ryggen. Det är alltid horribelt att se "Satanism" sammanlänkat med anti-religion, vilket är ännu ett patetiskt påhitt av kristna som på något långsökt sätt ska "bevisa" att "alla" tror på en "Gud" och därför är kristen i grund och botten som genom ett socialt arv eller något. Den s.k. Satanismen tas bara inte till vara på inom film och "Anti-kristendom" har aldrig fått en fast form. En del sajter och bloggar listar filmer ur komedifacket (T.ex. Monty Pythons "Life Of Brian" och "The Meaning Of Life" samt Kevin Smiths "Dogma".) eller mer "kulturella" filmer som Pier Paolo Pasolinis "Canterbury Tales". Men det finns ingenting konkret som direkt knyter dem samman.

När och om det där sammanknytande fångas i rörliga bilder, så skulle det kunna leda till en helt ny subgenre inom Horror. Det närmaste vi kan ha kommit är Lars Von Triers "Antichrist" som var så gott som helt bortkopplad från både karaktärslöst moraliserande och partitagande. Och det var en passande titel på en frisk fläkt till film. Reaktionerna dröjde inte länge heller, naturligtvis. En kritiker fördömde filmen eftersom den visade "women torturing men for pleasure". (Det hade garanterat låtit lite annorlunda om det hade varit tvärtom.) Och Von Triers anti-fans ryckte som vanligt ett par scener ur sitt sammanhang och började "resonera" fram rätt så oväsentliga teorier. Den s.k. "ondskan" borde segra lite oftare, bara. Speciellt eftersom den alltid mer eller mindre provoceras fram innan den ska "tillrättavisas". Synd att så få filmskapare har stake nog att låta det förstnämnda ske och visa att det ur ett annat perspektiv inte är mer ont än det som är accepterat inom världshistoriens största masshypnos och själsliga paralysering.