All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 25 Maj 2010



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
9. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
10. All-Nighter » Coffin Joe
11. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
12. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
13. Årets julklapp 2008
14. The New Wave Of French Horror
15. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

"Sent ska den obildade vakna." (Eller hur det nu var det där talesättet "gick".) Bättre sent, men ännu hellre nu, för fan. (Ja, det är däremot definitivt rätt.) Jag har inga ursäkter den här gången heller. Arne Mattssons filmer har helt enkelt aldrig korsat min "väg". (Förutom att jag är rätt så säker på att jag någon gång på 80-talet kallade "Hemsöborna" för: "En riktig baj-rulle".) Och de hade nog aldrig gjort det av en slump heller. Vilket är en stor skam på fler än ett sätt. Mattsson var ändå en filmskapare som var först med mycket inom t.ex. thrillers plus att han körde den schyssta stilen där det estetiska är minst lika viktigt som det dramaturgiska. Om inte lite viktigare ändå. Och mycket Eurohorror baseras på just samma princip - Det är exakt det som är en del av att hela fenomenet känns friare och mer kreativt. Varje gång.

Så varifrån kommer då detta plötsliga intresse för just Mattssons filmer, då? Jo, jag läste någonstans att "Mannekäng I Rött" var en svensk "Blood And Black Lace". That's it. Det räckte gott och väl. Och att det var en s.k. Hillman-rulle. Och att det fanns hela fem i en serie. Förhoppningarna om vansinniga plot-twists, läckra bilder, skumma karaktärer och suggestiva teman började bygga upp sig själva praktiskt taget. Allt p.g.a. ens blinda och ohälsosamt subjektiva inställning till Giallo-genren där man bara kan börja dra paralleller till höger och vänster när det kommer till s.k. "gemensamma nämnare". Skulle då Hillman-filmerna vara det minsta lika diverse Mario Bava-rullar, så skulle det ju bara vara för bra för att vara sant. Hur som helst var detta värt att undersökas närmare.

Men nog om det här. För nu är det dags att rubba på okunnigheten en aning och göra det enda logiska och förnuftiga i ett sånt här fall - Riva av en All-Nighter med "Hillman"-klassikerna a.k.a. "Färgfilmerna". Fem rullar står alltså på tur och de ska avverkas på raken. Vilket blir ca. åtta och en halv timme.

Filmerna (I kronologisk ordning.) heter då: "Damen I Svart", "Mannekäng I Rött", "Ryttare I Blått", "Vita Frun", "Den Gula Bilen" (Därav "Färgfilmer" trots att tre av dem är svartvita.) och gavs ut i en box för ett antal år sedan. Sedan dess har de figurerat i serien "Sandrews Filmpärlor" som separata titlar.

Så det är inte läge för något mer tjafs, utan det är bara att dra igång med:

Damen I Svart (1958)

Hillmans Detektivbyrå verkar ha konstant att göra. Den drivs av paret John (Karl-Arne Holmsten) och Kajsa (Annalisa Ericson), och de har även marginell hjälp av den något diffusa, virriga och stammande Freddy Sjöström. (Som ändå verkar ha huvudet på skaft när det behövs. Ett något svajigt skaft.) John är på väg att bränna ut sig (Långt innan man blev klassad som lat om man faktiskt råkade bli utbränd.) och beslutar sig för att dra på semester ett par veckor tillsammans med Kajsa. Resmålet är herrgården vid Holmfors bruk där just Ann-Marie Hansson, en assistent till bruksägaren Christian Von Schilden, har försvunnit spårlöst. Hillman-parets gemensamma vän Ingrid (Christians fru.) oroar sig för att något kan ha hänt Ann-Marie. Hon är också bekymrad över att hon fick syn på familjespöket "Damen i svart" minuterna innan Ann-Marie försvann - Ett spöke som sägs dyka upp när det är dags för någon att kola. För det sägs också att det har hänt förut.

John och Kajsa åker alltså främst till Holmfors för att ta det lugnt, men sakta men säkert blir de involverade i fallet som börjar med lite olyckshändelser och folk som börjar bete sig underligt runt annat folk. Medan alla i samhället skyller allt dåligt som händer på en förrymd ligist vid namn "Fors-Olle" och Ingrid mer och mer tror på att något övernaturligt ligger bakom Ann-Maries försvinnande, så är inte paret Hillman lika lättskrämda eller vidskepliga. För det mesta brukar ju faktiskt ha en logisk och rationell förklaring.

Jag kan nog inte tänka mig att speciellt många filmskapare försökte sig på här förvånansvärt många plot-twists och villospår i en och samma film innan både Krimi-rullarnas storhetstid och allas vår älskade Giallons inträde. Trots att "Damen I Svart" har över 50 år på nacken, så håller den fortfarande i den bemärkelsen att man verkligen sitter och gissar in i det sista över vem mördaren är. Och det är glädjande att det faktiskt inte är så lätt att räkna ut vem det är. (Vilket man kan tro nu när "allt" har gjorts, menar jag.) Men det är det som är charmen med liknande s.k. "pussel-deckare" - Hela fallet verkar vara en enda lång återvändsgränd tills en liten ledtråd eller ett oskyldigt avslöjande sätter igång en kedjereaktion av mystiska händelser och desperation. (Det fanns alltså filmer som var "Midsomer Murders"-kluriga redan på den här tiden.)

Har då "Damen I Svart" åldrats väl? Självklart. Det enda riktigt tydliga som avslöjar att det är en "äldre" film är i vanlig ordning sättet som människor pratar på. (Ingen idag skulle väl presentera någon som sin "köttsliga fru"... Speciellt inte om man är gift, eller något.) Dialogen har ett konsekvent rappt och väldigt teatraliskt tonläge. Folke Mellvigs manus har dock inga gapande hål till logiska luckor och Sven Nykvists levande foto består av en hel del utsökta kompositioner som kommer till sin rätta i en sådan här film. Kvinnlig skönhet är ju också tidlös - Den då 20-åriga Lena Granhagen (Hennes första filmroll.) sliter väl fortfarande en och annan blick till sig. Och Annalisa Ericsons karaktär var också definitivt långt före sin tid - Naturligt vacker och långt ifrån något korkat våp. D.v.s. en ren omdefinition av en protagonist som tittaren har extremt lätt att fatta sympati för. Och det blev ju också ett standardsättande "fenomen".

För övrigt tycker jag att John och Kajsa kompletterar varandra något djävulskt väl - Medan John med sitt "gammaldags" sätt för det mesta har lätt för att prata med folk, så behöver han ändå Kajsa för att komma nära exempelvis ängsliga kvinnor som kanske inte vågar öppna upp sig för någon med Johns lite grabbigt nonchalanta och jordnära sätt. (Det ska bli intressant att se hur detta tas till vara på i de kommande filmerna.)

Annars är det verkligen inget fel på drivet i storyn. Inom några minuter har huvudkaraktärerna introducerats, den första intrigen har klargjorts plus att stämningen har börjat målas upp. Sedan blir den ju bara tajtare medan fallet invecklas och handlingen gör ett par sköna 90-graderssvängar. (Speciellt i slutet.) Det finns en känsla av skaparglädje mellan raderna och att den i sig har gjort filmen bättre, men också mindre banal än vad den kunde ha blivit.

Lite kul är det också att Johns voice over i slutet av filmen ber tittaren att inte avslöja för någon av ens vänner vem mördaren är.

Man kan lätt förstå att filmen blev en given succé när den hade premiär. Och att biopubliken direkt började längta efter nästa Hillman-mysterium. Holmsten, Ericson och company åkte t.o.m. runt på visningar och pratade med publiken. Författarna Folke Mellwig och Lars Widding satte direkt igång med ett nytt manus och för Arne Mattssons del började hans mest produktiva och kreativa period. Och bara 10 månader senare hade nästa film premiär:

Mannekäng I Rött (1958)

För fan, vilken positiv överraskning! "Mannekäng I Rött" är ju t.o.m. i färg och allt! Man kan utan tvekan fatta om kopplingen till "Blood And Black Lace" har gjorts mer än en gång med tanke på filmens handling och hur den ser ut rent fotografiskt - I synnerhet mot slutet av filmen... Men mer om detta lite längre ned.

John Hillman är inte mycket för att relaxa, utan hjälper polisen med spränga en utpressar-liga som... Ja, pressar folk på pengar... I filmens intro kniper de en av skurkarna som tar emot 10 papp av en man i utbyte mot några brev som helst inte en viss fru får läsa. Det är vid det här laget en person i ligan som fortfarande är på fri fot och som gäckar snuten - Katja Sundin a.k.a. Den Röda Mannekängen. Men alltför snart råkar självaste Freddy hitta henne död i skyltfönstret på modehuset La Femme där hon också jobbade. I samband med Katjas död hittar man diverse ledtrådar som på sikt skulle kunna sätta modehuset rejält i klistret. Katja hade en lång rad män på sin lista som hon antingen skulle eller kunde skinna på pengar. Någon av dem hade förmodligen en koppling till La Femme, vilket gjorde att det började brännas lite väl mycket.

Modehusets rullstolsbundna ägarinna Thyra Lennberg styr med nästintill genuina "Gestapo Light"-fasoner över modellerna, och det är inte speciellt konstigt om någon i hennes närhet skulle börja hysa en hel del agg mot henne. Kanske t.o.m. så mycket att de skulle tänka sig att skada / döda henne. Kajsa Hillman får samtidigt ett jobb som mannekäng på La Femme, men egentligen är hon där i egenskap av privatdeckare eftersom Thyra gärna vill veta vad som försiggår bakom hennes rygg.

Inom kort är en redig härva av svek, dubbelspel och jävelskap i rullning - Någon hissar upp dockor i hängsnaror utanför La Femmes fönster, kanske som varningar, och bittra konflikter inom familjen Lennberg utvecklas till fiendskap. Thyras systerson, systerdotter och fosterson skulle få ärva Thyras pengar och La Femme om hon skulle "råka" avlida. Och medan Hillman-paret på var sitt håll snokar efter något som kan hjälpa dem i den trassliga utredningen, så händer det som på beställning - Någon tänder eld på Thyras hus. Med Thyra inuti.

Alla är snart misstänkta och fallet verkar bara bli mer och mer invecklat hela tiden - Trots (Eller kanske p.g.a.) Freddys hjälp. Men han har sitt eget sätt att luska fram information, även om han mest bara ställer till det. Men enligt honom går allt så bra att han får för sig att starta "Freddys Deckarbyrå" tillsammans med sin flamma från "Damen I Svart", Sonja Svensson. Även Sonja har fått jobb på La Femme och är lika charmigt knasig som i den första filmen.

Det märks att både Arne Mattsson och författarna Folke Mellwig och Lars Widding snabbt blev varma i kläderna efter den första turen - Manuset till "Mannekäng I Rött" är både tajtare och smartare än i "ettan". Trots minst ett dussin olika karaktärer att hålla reda på så blir det aldrig rörigt. Någonstans på vägen hittade Mellwig och Widding en excellent balans mellan suggestiv spänning och intelligent pussel-läggande med en liten nypa klassisk, torr humor. (Som mest Freddy står för.) John och Kajsa har bra personkemi och deras samarbete fungerar lika bra som förra gången. Det är bara inte så mycket fokus på just det i "Mannekäng I Rött".

Men det är fotografen Hilding Bladh som ska ha en lika stor eloge som ovan nämnda trio. (Kolla bara på de originella förtexterna till filmen.) Interiörerna på La Femme som kan ge vilket Mario Bava-fan som helst ståhud och gåskuk. Av en viss orsak. När spänningen formligen exploderar under filmens sista tio minuter (Med en makalöst spännande upptrappning på en teater samt upplösningen på ett nästintill mörkt La Femme.) är det inte så att man kan låta bli att undra om Bladhs foto verkligen influerade Bava. (Vilket man kanske skulle veta om man fick möjlighet att läsa Tim Lucas bok "All The Colors Of The Dark".) Ruskigt snyggt är det i alla fall. ("Kyrkogårdsscenen" har också nämnts här och var, och med all rätt.) Kom det i så fall som en överraskning att Bladh även fick fota nästa film - "Ryttare I Blått"...? Kanske inte, nej.

Så man kan säga att "Mannekäng I Rött" höjer ribban till en nivå som man inte trodde den här serien skulle nå om man bara såg "Damen I Svart" - Deckar-temat har finslipats rejält och det konstnärliga har fått minst lika mycket spelrum. Så det ska bli kul att se om resten serien kan hålla ungefär samma nivå eller om man fattar att det finns en orsak till varför det oftast är just den här filmen som det "alltid" har talats varmast om. Och nästa rulle på tur är då:

Ryttare I Blått (1959)

Och detta är den första Hillman-rullen i s.k. Agascope! (Vilket ser ut att på ett ungefär vara Cinemascope, d.v.s. 2,35:1. Aga tillverkade faktiskt T.V.-apparater en gång i tiden. Det hade varit svårt tufft om de hade varit anpassade för just Agascope inför framtida bruk.)

Agascope, ja. I färg. Och............ Det var väl ungefär de enda riktigt goda nyheterna. (Om de nu spelar någon som helst roll.)

Jo... Man tror nästan inte själv att man ens kan börja tro något sådant efter förra filmens excesser. Allt hade varit lugnt om bara de första 97 minuterna hade varit lite tajta och suggestiva som de sista åtta. Jag vet verkligen inte vad som hände mellan "Mannekäng I Rött" och "Ryttare I Blått". Det är ju praktiskt taget samma team som ligger bakom båda två. Men den är samtidigt ett träffsäkert exempel på att man inte ska ändra ett vinnande koncept. Inte ett kvarts piss och aldrig fucking någonsin. Magin från den föregående filmen är inget mindre än... Puts väck... "Thriller"-ingredienserna har ersatts med delar av något som jag är glad över att jag inte ens är avlägset bekant med. (Men det verkar som det kallas för "Pilsnerfilm". Eller om det är "buskis".)

De fatala förändringarna består av att John Hillman inte är med. Och Kajsa Hillman är med för lite. Visst har hon en av huvudrollerna, men hon verkar inte vara speciellt intresserad av mysteriet som sådant. Det är istället Freddy Sjöström som är i centrum i fallet med den blåa ryttaren. Och det funkar inte speciellt bra. Men det är inte det som är problemet, utan att handlingen först och främst tar förbannat lång tid på sig innan den fastställs. Ungefär ingenting har hänt på närmare 20 minuter. Och så vet inte filmen om den, även som "Freddys" film, försöker vara en komedi istället för deckare / thriller. Och komedi borde den verkligen inte försöka vara med det här grundpelarna. Själva deckargåtan är det egentligen ingen som verkar vilja lösa helhjärtat. (Vilken uppstår ur väldigt lite den här gången.) Plus att det blir på tok för lite snokande och för mycket karaktärer i intriger som sedan inte leder någonstans. Och när det väl händer något rejält, så är det bara några minuter kvar av filmen.

Suck...

John Hillman har alltså kallats till England för att hjälpa Scotland Yard med något extra surt fall. Det är t.o.m. på löpsedlarna och allt. Och de lovar i alla fall vackert väder. (Inte Scotland Yard alltså, utan löpsedlarna.) Under tiden sker det lite idiot-grejer på arméns rid- och körskola på Strömsholms slott - En av hästarna blir misshandlad och blir anti folk. Så anti att kraken gärna försöker sparka ned alla som visslar i dess närhet. Och den s.k. "Blå Ryttaren", som är ett av traktens original, syns här och var på sin häst. Tills han blir mördad. Kanske. Ribersviks ägarinna Elly Weinestam ser honom dö av en skottskada, men liket försvinner på några minuter och ingen tror på hennes Champagne-fyllesnack.

Kajsa åker samtidigt till Strömsholm för att besöka Blå Stjärnan som utreder djurplågeriet och ger Freddy order om att inte ta några nya uppdrag i Johns frånvaro. Men Elly charmar honom på nolltid och vill att han ska komma dit och utreda mordet som dessvärre ingen vet om än så länge. (Och den blåa ryttaren syns ju till då och då.) Och Freddy är ju inte den som kan säga nej till en dam.

Ett lite märkligt upplägg kan man tycka, och det hela går ju sådär. Slutledningsförmågan och viljan är inte riktigt i fas med det som händer på något håll - Kajsa anstränger sig inte speciellt mycket trots att det är uppenbart att något konstigt försiggår runt Strömsholm och Ribersvik. Och det är här man tyvärr börjar upptäcka att "deckar-prylen" hamnar längre och längre utanför filmens handling. Då och då verkar det som kursen vänder, men det är ständigt falska alarm och till slut blir man bara irriterad. Ingen gör något av ens det lilla som finns. Istället slösas tid bort på diverse lustigheter som är riktigt svåra att ens le åt. "Ryttare I Blått" borde helt enkelt inte ha tryckts ned i ett fack där den ändå inte passar.

Fotot som var så bedårande i "Mannekäng I Rött" gör sig bara påmint i någon enstaka scen och under den relativt spännande upplösningen där så klart mördaren avslöjas. (Med dussintals intriger som bara rinner ut i sanden under hela filmens gång, så kan man lika gärna försöka gissa vem skurken är istället för att försöka lista ut det.) Agascope-formatet känns inte heller som det är helt och hållet optimalt för filmen. En del av exteriörerna är tjusiga, men det är synd att det inte var "Mannekäng I Rött" som fotades i Agascope istället för "Ryttare I Blått". Filmmusiken blir också riktigt tjatig efter ett tag. Förutom lite "An Der Schönen Blauen Donau" och andra klassiker, så är huvudtemat en variant på något känt stycke som säkert alla har hört, men som färre vet namnet på. (Just det.) Men den används för mycket och ofta i fel sammanhang.

Nej, "Ryttare I Blått" saknar helt det som gjorde de två första Hillman-filmerna bra - Spänning och smarta förvecklingar. Men någon med svår hästskräck kan nog tycka att det här är en skräckfilm, för jag tror det går två hästar på en skådis. Och man får se mycket av dem.

Man kan nu bara hoppas på att nästa film i serien--

Vita Frun (1962)

--ställer allting på rätt köl igen. För annars blir det här en jävligt lång natt.

Det tog alltså tre år innan nästa rulle spelades in. Men John Hillman är tillbaka. (Även om han först dyker upp halvvägs in i filmen.) Och Freddy Sjöström och Sonja Svensson är kvar. Men Kajsa är borta. Och om detta är det märkligt nog ingen som säger ett knyst. Hon är helt enkelt bara inte med längre. Fotografen Hilding Bladh har gått från färgfoto och Agascope till det svartvita som onekligen passar bäst till den här filmen. Och Folke Mellvig har själv fått skriva manuset den här gången.

Det där när man först undrade om serien vidare skulle utforska hur väl paret Hillman kompletterar varandra "ute på fältet" kunde man alltså glömma för en hel film sedan. Det hela var en tvågångers-företeelse och funkade, precis som mycket annat, bäst i "Mannekäng I Rött". Men så har vi då "Vita Frun".

En sen kväll sitter Eva Von Schöffer på paviljongen på Stortuna slott och river av ett kusligt stycke på en spinett. Stämningen är förvisso på topp, men bara någon minut senare går hon ut och rakt ned i kärr där hon drunknar - Ett uppenbart självmord, men med lite detaljer som inte riktigt stämmer. Men hur som helst var det inte p.g.a. att musiken hade subliminala budskap, utan p.g.a. Stortunas bortgångna stor-chief Wilhelm Lundbergs testamente - Ett testamente som inte togs emot speciellt väl av diverse familjemedlemmar. Alla förutom Wilhems fru Helen och hennes dotter Agneta blev utan större summor pengar, men Eva och hennes brorsa Roger drog nitlotten med både stort och långt "Fuck You"-finger - Inga stålar. Och på sikt inget hem. Och enligt Roger var detta orsaken till varför Eva begick självmord. Men något fuffens var i görningen annars. Helen vill dock inte kasta ut alla med huvudet före - Speciellt inte förrän saker och ting har landat.

Självklart dröjer det inte länge förrän den s.k. "Vita Frun" börjar spöka på slottet. Det sista någon på Stortuna vill höra är exempelvis spinett-riffandet från paviljongen mitt i natten. Men det kommer ju som på beställning. Och det är bara början på "det övernaturliga". Paranojan slår också sakta men säkert sina välslipade klor i alla i familjen - De flesta har små och / eller stora hemlisar, och skuldbeläggandet familjemedlemmar emellan samt misstankarna kring Evas död dröjer inte längre än till första kvällssupen de heller. Situationen blir dessutom extra sur för den redan psykiskt svajiga Agneta att hantera.

Freddy vill fortfarande dra igång sin deckarbyrå, men saknar både lånat, eget och ihoptiggt kapitel. Hans mostrar i Stortunas kök vill att han ska skaffa sig ett redigt jobb och stadga sig - Till att börja med. Freddy får idén att bjuda dit Sonja för att visa att han är seriös, men han klantar i vanlig ordning till det från första början. (I modern tid hade nog den här liraren suttit på någon sorts institution. Han må kanske vara kvicktänkt i vissa stunder, men spattigheten kommer nästan alltid i vägen.) Freddy gör samtidigt några tafatta försök att snoka lite i familjens tillvaro, vilket inte går speciellt smidigt den här gången heller. Men till slut slår Helen en pling till John Hillman som får försöka lösa ännu ett mysterium "under cover". Problemet är bara att ingen riktigt vet vad det består av. Tills...

"Vita Frun" innebär en oväntat stor förbättring om man jämför med "Ryttare I Blått". Allting är rakt av, och utan nonsens, mycket bättre - Story, karaktärisering, intriger, musik, atmosfär och hela köret. Inte ens humorn (Jag önskar jag visste om den klassades som "asrolig" i början av 60-talet.) klarar av att sänka den stundtals spöklika stämningen. (Inte hela vägen till botten i alla fall.) Fotot är nästintill lika magiskt som i "Mannekäng I Rött" - Skitsnygga kompositioner i långa rader och kontrastförstärkande ljussättning samt några finfina s.k. "time cuts" i början av filmen. Svartvitt med mycket skuggor är oftast svårt att slå. Att slut-skruven i historien inte är exakt lika finurlig som i nyss nämnda film gör inte så mycket eftersom den passar bra i sammanhanget och skulle egentligen inte kunna komma senare - En förklaring på det "övernaturliga" krävs trots allt. Samtidigt känns det lite som om man redan har svaret på gåtan innan det avslöjas. Men den allra sista scenen är allt lite kul och är en sorts återkoppling till ettans: "Snälla, berätta inte för era vänner."-grejen.

Man kan nog säga att det här är den andra av Arne Mattssons filmer som till en avgörande del är en proto-Giallo. Trots den särpräglat tidstypiska andan och den markant radioteater-liknande dialogen, så känns det ändå som om "Vita Frun" hade mycket nya, originella och inflytelserika idéer när den kom. (Det är nästan så att man i vissa av slottsscenerna blir påmind om Jean Rollins "Le Viol Du Vampire", men det är nog bara för att jag är så besatt.)

Och så det gick det ganska exakt ett år till innan det var dags för den femte Hillman-filmen:

Den Gula Bilen (1963)

Flera av karaktärerna i den här serien dök upp i mer än en gång. (Och ett par av skådisarna hade två roller fast som olika personer.) Men i "Den Gula Bilen" har även Sonja Svensson försvunnit ur bilden - Bokstavligt talat. Så då är det bara två originalkaraktärer kvar - John Hillman och Freddy Sjöström. (Och kommissarie Sune Öhrgren på Mordkommissionen som har varit med i alla filmer förutom "Vita Frun".) Fotografen Hilding Bladh har också lämnat skutan och lämnat över till Bertil Wiktorsson som tidigare bl.a. var kamera-assistent på ett par av de tidigare filmerna.

Men serien har för övrigt hittills känts så ojämn att man kan förvänta sig precis vad som helst. Ja, kanske ingen Splatter-rulle, men... Mycket annat... T.ex. en slags road movie!

I något land med betydligt bättre klimat än Sverige försöker ett gäng revolutionärer mörda president Hurkas. (Ja, klura ut vilket land det kan vara!) Mordförsöket misslyckas och attentatsmännen lyckas fly. Dr. Björk, en av turisterna, råkar filmar det hela. (Det blev i alla fall lite tuffare semesterbilder för en gångs skull.) Men Hurkas ska besöka Sverige om ett par dagar, och de som önskar livet ur honom vill gärna testa igen. En av mördarna sitter snart på en buss på väg till Sverige tillsammans med ett gäng turister, undercover-snuten Sommer och självaste John Hillman. De har en tur tvärs över landet framför sig, men mördaren ledsnar efter någon timme och passar på att jaga en kula i Sommers nacke (Med ett nackstöd som ljuddämpare.) medan det är lite allsång för att liva upp stämningen. (Allt annat än skönsjungande tanter där en t.o.m. är beväpnad med ett dragspel kan säkert t.o.m. överrösta Slayer vid fel tillfälle.) John råkar sitta bredvid Sommer och upptäcker ganska snart att han är död. Tumult uppstår, mördaren flyr och får skjuts av en gul (Inte för att det syns då filmen är svartvit.) Merca som har följt efter bussen hela dagen.

Hillman kallas till förhör och Freddy vill så klart hjälpa till på sitt smått tillkrånglande och föga konfrontationsinriktade vis. Som om inte allt redan hade varit nog, så var även Dr. Björks dotter Kerstin med på bussresan. Och nu är skurkarna givetvis ute efter att kidnappa henne för att komma åt Björk och hans bevismaterial. Hillman och Freddy beslutar sig så klart för att försöka rädda Kerstin ur knipan. Och vad står på dagordningen? Mord, komplotter och politiska intriger. Och action. "Den Gula Bilen" har t.o.m. lite biljakter. Exakt. Det är med andra ord raka motsatsen till t.ex. "Vita Frun". D.v.s. ingen kuslig stämning någonstans i sikte. (Möjligtvis i en eller två av mordscenerna.) Och så gott som hela filmen utspelas mitt på dagen. "Den Gula Bilen" har också förvånansvärt lite av den sortens humor som... Inte har funkat tidigare...

Men annars klaffar det...?

Njaeeeooo, då... Det här är nog den enda filmen av dessa fem där Hillman och Freddy kommer närmast att vara ett radarpar. Men Freddy är fortfarande för irrationell och sinnesförvirrad för att komplettera John på något sätt. Det går helt enkelt inte att greppa hans olika infall. Men man märker då och då att han har blivit lite, lite mer kvicktänkt sedan ett par filmer tillbaks. Hillman själv tvingas också den här gången ta till lite metoder som säkert hade kunnat sätta honom bakom galler i ett par månader. Historien som sådan har ungefär lika många oväntade förvecklingar som väntade. Det finns inget direkt "mysterium" att prata om då man ganska tidigt vet vilka the bad guys är. Men så är ju "Den Gula Bilen" inte någon thriller i sig. Det finns däremot intriger som skulle kunna ha utvecklats till både det ena och det andra. Och lite knepigheter som känns aningen malplacerade.

Så det blev en väldigt ordinär film som fick avsluta serien.

Slutsatsen som man skulle kunna dra av det här är att Mattsson förmodligen ville göra en Hillman-film i en ny genre varje gång. Att han på köpet råkade "uppfinna", eller i alla fall lägga grunderna till, ett par nya genrer är ju bara svårt coolt. Något som man nästan gick och förväntade sig var att man på något sätt skulle märka att "Den Gula Bilen" är den sista filmen i serien. (D.v.s. med ett "riktigt" slut.) Men det finns egentligen ingenting som indikerar på det om man bortser från att nästan alla huvudkaraktärer har fallit bort under årens lopp. Det kanske helt enkelt inte gick att driva det här vidare utan att börja upprepa sig. Folke Mellwig skrev ett par manus till några T.V.-produktioner innan han slutade. (Serien "Kullamannen" blev den sista.) Och Mattsson gick vidare till helt andra projekt - Det blev hela nio filmer på sju år efter "Den Gula Bilen", men efter 1970 blev det glesare och glesare mellan produktionerna. Så allt medan åren gick blev det mindre och mindre sannolikt att John Hillman skulle ta sig an ett sjätte fall. (Fast egentligen skulle det ha varit det femte.)

Grejen med s.k. "All-Nighters" är ju att man tar in så mycket intryck som möjligt från någonting med en eller flera gemensamma nämnare. Det som verkligen är påtagligt med "Färgfilmerna" är hur oerhört mycket bättre filmerna med rysar-influenserna fungerar jämfört med de andra. Och där finns det i mitt tycke bara två riktiga mästerverk - "Mannekäng I Rött" och "Vita Frun". "Damen I Svart" är fortfarande bra, men den ligger en bra bit efter. De övriga två kan vara kul att kika på av ren nyfikenhet om man vill uppleva de milslånga skillnaderna i renodlad cinematisk kvalitet. "Den Gula Bilen" har tveklöst sina stunder, men "Ryttare I Blått" har inte ens idéer till en hel film. Där var hela konceptet ute på både tunn och hal is.

Men på det hela taget känns det rätt så bra. Det är ju alltid kul att upptäcka något "nytt", även om man får ta sig igenom sådant som man helst inte hade velat slösa tid på. Och det bra väger i slutändan oftast tyngre än det som inte är så fantastiskt men som existerar av en orsak.