Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 13 December 2009



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
10. All-Nighter » Coffin Joe
11. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
12. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
13. Årets julklapp 2008
14. The New Wave Of French Horror
15. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Så årets sista "Double Bill" får bestå av två finfina rullar som, precis som "Nekromantik"-serien, har haft lite svårigheter på distributionsfronten i alla år. Milt uttryckt, naturligtvis. Som alltid. Vi snackar om Tysklands egen Avantgarde-Gore-Meister Jörg Buttgereits andra och fjärde långfilm som han gjorde före respektive efter "Nekromantik 2": "Der Todesking" och "Schramm". INTE direkt vilken Heavy Shit som helst, med andra ord. Man ska inte säga att "Nekromantik" framstår som lättsamma filmer i jämförelse, men allting hamnar i samma mikrokosmos där "Corpse Fucking Art" samsas med "Death"... Eller om de var "nekrofili" som även kallades för "lilla döden"...? I vilket fall som helst sitter man i säkert sällskap när Buttgereit står bakom spakarna, för då kan ungefär vad som helst hända.

Man trodde annars inte att det kunde hända en själv, men plötsligt måste man damma av lite VHS-band igen. (Tur att åtminstone vissa av dem fortfarande är numrerade och att det finns en utprintad lista med en massa överstrukna rader någonstans.) I och för sig är det mest kassetter som har legat i en unken garderob i säkert 10 år vid det här laget och som man antog redan hade försvunnit för ett par utgallringar och minst en flytt sedan. Men nej. Processen är i själva verket en plågsam påminnelse om att vissa filmer, som man hade hoppats skulle släppas på DVD på nolltalet, tog för jävla lång på sig innan de ens dök upp i en begränsad utgåva. Ta bara "Der Todesking", till exempel. Inte direkt någon storsäljare. Men "Schramm" finns tydligen och äntligen åter i Barrel Entertainments katalog efter att ha sålt slut en gång.

Men nog med högtidligt nonsens nu och in på vår första film:

Der Todesking (1990)

A.k.a. "The Death King" är uppdelad i sju avsnitt där varje avsnitt utspelas under en ny veckodag. Sammanlagt blir det alltså en vecka och temat är... Döden... "Nekromantik"-fansen dreglade kanske redan långt innan filmen släpptes, men det här är på många sätt raka motsatsen till just den filmen. Det hela är mer som ett Arthouse-projekt utan någon "riktig" handling lika mycket som den har en fet, röd tråd. Och det är inte vilken röd tråd som helst. För "Der Todesking är han som får människor att sluta vilja leva."

Veckan börjar som bekant med en måndag och denna måndag har en snubbe beslutat sig för att göra slut på allt, men inte hastigt och våldsamt utan med noggranna praktiska förberedelser innan tabletterna och kröken åker fram - Han åker hem, ringer till jobbet och säger upp sig, skriver ett antal brev till för tittaren än så länge okända mottagare, och han passar också på att städa hushållet. Snyggt och prydligt ska det vara. Den sista burken tonfisk i kylen vittnar om att det blir i alla fall en sista måltid. Sedan är det bara disken kvar innan han tappar upp vatten i badkaret och... Adiós... Så varför gjorde han det? Vi får aldrig veta. Men scenen ger den första av väldigt tänkvärda och talande inblick i hur det säkert kan se ut den sista dagen då man har bestämt sig för att lämna världen. Att det här är ett Arthouse-projekt får man ett ypperligt bevis på när Buttgereit gör en snygg 1440 graders (Minst!) panorering i självmördarens lägenhet. Utan klipp eller övergångar. Och för varje varv går det ett antal timmar då man ser snubben sova, dammsuga eller göra något annat. Innan det är dags.

Tisdag är det ju redan nästa dag. En extremfilmsnörd drar till den lokala videobutiken och hyr lite Nazisploitation. (Jävligt kul att förtexterna i filmen-i-filmen visar att den är regisserad av Jörgi Butti!) I butiken kan man till och med hyra "Nekromantik" (Och andra djävligt tuffa filmer.) och det sitter t.o.m. en "Nekromantik"-poster på disken. Extremfilmsnörden (Jag tror tyvärr inte att han har något namn heller.) är en av de som fick ett av ovan nämnda självmordsbrev och han tror förmodligen att det bara är ett skämt. Väl hemma åker sex-packen med bärs fram och den toppmatade videon matas med hyrkassetten. Visst är det prima Nazisploitation som gäller - En Ilsa-"liknande" brud med häcksax kastrerar en fastbunden kille som även får ett hakkors målat på bröstet med stumpen som hon knipsade av. Men säg den bra filmkväll som varar - Filmnördens tjej kommer hem och börjar skrika och gapa om bl.a. en bortglömd födelsedagsfest. Killen tar fram en pistol och skjuter ihjäl henne... Tysk Thrash Metal, skrik, blodstänk och meningslöst våld i en knappt minutlång röra. Poesi! Med en märklig twist.

På onsdag har en annan tjej också tagit del av självmordsbrevet och hon går i ösregnet till en busshållplats där en annan snubbe sitter och deppar helt genomsur. Helt plötsligt börjar han babbla om sina grava relationsproblem. Buttgereit har avsiktligt gjort att filmen börjar hacka som under ett projektor-haveri när snubben kommer till slutet av sin gradvis mer och mer skrämmande berättelse. Vilket leder till att tjejen tar fram en pistol, trycker in den i ögat på honom och trycker av. Pistolen klickar, så snubben tar den ifrån henne, osäkrar den, trycker in den i sin egen käft och dekorerar statyn bakom sig med lite blod och hjärnsubstans.

Döden är alltså ständigt närvarande i de olika scenarierna och vissa av dem har slut som man inte direkt förväntar sig. En sekvens består av ett fotomontage filmat runt och från en väldigt hög bro där flera namn klipps in bilden - Förnamn, efternamn, ålder och yrke. Alla möjliga personer. Antagligen är det namn på människor som har hoppat till sin säkra död. (Jag har inte gjort någon som helst research för att förvissa mig om att det verkligen är så.) Av någon orsak börjar man undra över anledningen bakom självmorden fast namnen ju är lika anonyma som de människor som man får se ta sig själv av daga. Döden snor all uppmärksamhet i alla dess former. Men det är en jävligt hög bro i vilket fall.

Det blir inte direkt muntrare när halva veckan har gått. Vi får bl.a. se en scen där en kvinna läser upp en text som handlar om den moderna människans inställning till existens, liv och död. Den kan tolkas lite som att tryggheten som infinner sig efter att man får de mest basala behoven tillfredsställda inte går att tackla på sikt. Man behöver något att brinna för.

Mellan varje dag ser man också ett manslik som gradvis ruttnar med en s.k. "time lapse"-effekt. Innan förtexterna där en liten tjej börjar rita "Der Todesking" i sitt ritblock får man se honom dra sitt sista andetag. Sedan ligger han där (Mot svart bakgrund så att man varken ser golv eller väggar.) och ser värre och värre ut för varje minut - Speciellt när han börjar pola med likmaskarna och köttet börjar disintegrera runt skelettet. Konst? Alla gånger. Symbolik? Något dör och något annat lever på att förtära det. Naturens gång.

Efter söndagens episod med en kille som under en panikångestattack skallar väggen tills han svimmar / avlider (?) slutar filmen och man blir sittande med en massa frågor och tankar om vad allt hade för mening i sammanhanget. Men man får kanske återkoppla till det som sägs tidigare - Att ett dött liv (Som man kan anta de flesta har i respektive episod med undantag för fredagen där en kvinna spionerar på några grannar.) förvandlas till en levande död (Alltså "a living death".) så fort man får veta att någon tänker göra slut på allt. För som tittare blir man ju lika nyfiken på ett morbidt sätt även om man inte vet vad som har lett till återvändsgränden och Beslutet.

Nej, "Der Todesking" är ingen lättsmält film, och den vill nog säga att om en individ besitter en stark rädsla för döden och ovissheten bortom den, så kan man nog aldrig se självmord som en flyktväg. Det är en oerhört lång sträcka från insikten att man existerar av en orsak och att man har ett odefinierat uppdrag tills att man ens börjar tänka på att panga sig själv.

Trots att "Der Todesking" inte är speciellt lång, så hinner Buttgereit få med förvånansvärt många laddade bilder i filmen - Så väl poetiska och rörande som kyliga och makabra. Ett bra exempel på vackra sådana är flickan med paraplyt när hon går i regnet och slänger självmordsbrevet i en vattenpöl. POESI! Ren jävla sådan...! Och precis som i Buttgereits andra filmer finns säregen filmmusik som passar dessa bilder, även denna gång komponerad av Hermann Kopp, John Boy Walton och Daktari Lorenz ("Robert Schmadtke" i "Nekromantik".). Vissa saker i filmen är lite mer åt det svårbegripliga hållet, som t.ex. bruden som beslutar sig för att filma lite IRL "First Person Shooter" innan hon går till en klubb där ett hårdrocksband spelar. (Ingen ljudupptagning här.) Men det är tydligen Buttgereit själv som sitter och kollar igenom filmerna sedan på en projektor - Det är alltså 16 mm-rullarna som tjejen filmade medan hon gick omkring och pangade släpandes på ett steadicam. Intressant.

Men Buttgereits fans vet ju redan att man ska "expect the unexpected" när det gäller hans filmer, precis som när man såg "Nekromantik" första gången. "Der Todesking" må inte vara den mest upplyftande och charmiga filmen som gjorts, men den är ett måste för fansen. För att inte tala om Mästerverket som han gjorde efter denna - "Nekromantik 2". Där snackar vi dödsromantik och poesi av über-klass samt en tur som går genom det intressantaste och bästa som Berlin kunde erbjuda då. Och så Monika M... Hon som fick så gott som alla heterosexuella män med en puls att önska att... Den inte fanns...!

Två år efter "Der Todesking" tog sig Buttgereit och författaren Franz Rodenkirchen sig an temat seriemördare och placerade Lothar Schramm i centrum - En kille som inte heller har det lätt alla gånger. Och filmen fick så klart heta:

Schramm (1993)

För enkelhetens skull, antar jag. Namnet har karaktär. Filmen börjar med att Schramm ligger på golvet i sin lägenhet långsamt döende efter att ha dundrat ned från en stege och smäckt skallen i betongen. Olyckan hände när han höll på att måla om lägenheten (Och tro mig - Det behövdes!) och slant. Medan minnesfragmenten strimlar sönder det som är kvar av hans medvetande, så får vi en inblick i Schramms ensamma liv. Han får flashbacks från en tid då han var en ganska duktig maratonlöpare. Tills det hände en olycka som gjorde att hans ena ben blev permanent skadat och så gott som obrukbart. Han minns också den bekymmerslösa barndomen när tillvaron inte var fullt så späckad med vanföreställningar och hallucinationer om utpetade ögon hos käftis och vagina-monster med tänder och kletiga tentakler. För att hålla skuldkänslorna borta utsätter Schramm sig själv också för diverse tortyr som i den mest omtalade scenen i filmen där han spikar fast sin egen kuk i ett bord med tre spikar. (Aj, som Satan.) Men Schramm verkar inte helt väck annars - T.ex. bjuder han in två Jehovas Vittnen och skär halsen av dem medan de väntar på kaffet. Sedan placerar han liken i diverse ställningar och tar bilder på allt. (Kameran är alltid redo!)

Och Hon! Monika M. (YEAH!) (Som "Marianne".) Hon dyker upp då och då för att få lite sällskap och skjuts till olika ställen runt om i stan. Marianne är en av Schramms grannar och som han är ganska så nedkärad i. Inte alls konstigt. Men han vet inte hur han ska förmedla det och han är ganska bitter över att hon är prostituerad med diverse skumma klienter. Så man kan undra var exakt alla stukade själar bor om de inte bor i samma hus som Schramm? (Finns det lediga lägenheter där, förresten? Det ser ju ut som ett riktigt trevligt plejs annars.)

Om Buttgereit skildrade en nekrofil av vardera kön med en nästintill chockerande poetisk realism, så är det inte det minsta förvånande att han klarar av att skapa en mänsklig seriemördare också. Buttgereit drar inte ut på händelserna till plågsamhetens och allehanda snut-thrillers karikatyriska nivå, utan under den dryga timmen (Då vi t.o.m. får följa med Schramm in i badrummet när han tvättar en... Uppblåsbar leksak...) får vi det klart för oss att Lothar Schramms liv inte är en dans på rosor och att dagarna mycket väl kan flyta ihop i varandra om man fastnar i en mardrömsvärld som långsamt och skoningslöst har konstruerats av en lång rad traumatiska händelser under åren. Men man skönjer ändå en trasig människa bakom alla psykotiska ingivelser. Vi behöver inte veta ett skit om vilka som är honom på spåren och vad de säger i media. Buttgereit har bara en objektiv kamera som iakttar honom när han befinner sig i "verkligheten". Och för att förstärka känslan av realism, så kryddar även Buttgereit filmen med scener som känns autentiska, som t.ex. ett självmord som kamerateamet "råkar" filma vid ett tillfälle. Genialiskt.

Jag tror inte att någon filmskapare har gjort ett så här kompromisslöst, gjutet och verklighetstroget porträtt av en seriemördare tidigare. Visst - "Henry - Portrait Of A Serial Killer" nämns ofta som den mörkaste och mest realistiska skildringen av dem alla eftersom den baseras på verkliga händelser. Men det gör Lothar Schramms historia också. (Bl.a. Carl Panzrams. Och han citeras i förtexterna.) Schramm är "vem som helst". Och "vem som helst" kan balla ur. Det kan vara snubben i lägenheten intill eller någon som du tror att du känner väl. Men man vet inte vad som spökar i skallen på honom eller vad som triggar hans mörka sidor. Inte förrän han dyker upp på framsidan i en kvällstidning med ett namn som t.ex. "Läppstiftsmördaren" och hemligheterna kommer fram tillsammans med en massa spekulationer. Och sedan fasar alla och man hör: "Det trodde jag inte om honom. Han som alltid var så snäll och hjälpsam." Precis sådan är Lothar Schramm.

"Today I'm dirty, but tomorrow I'll be just dirt."

Och det var det - Två totalt olika filmer av en av modern Art Horrors mest våghalsiga och provokativa filmskapare och som tyvärr inte fortsatte (Eller fick möjligheten att fortsätta?) med att skapa fler och lika intensiva filmupplevelser. Eller så fick teamet bakom alla filmer slut på riktigt bra idéer. Efter "Schramm" regisserade Buttgereit en del radioteater, en "Ramones"-musikal och ett par dokumentärer som t.ex. "Monsterland". Men 2009 återvände han till långfilmsformatet med "Captain Berlin Vs. Hitler". Inga nekrofiler eller seriemördare den här gången, alltså.