Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 28 Maj 2009



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
10. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
11. All-Nighter » Coffin Joe
12. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
13. Årets julklapp 2008
14. The New Wave Of French Horror
15. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Två skeppsbrutna snubbar hamnar på en öde ö. De går omkring hungriga i flera dagar tills den ena hittar en använd latrintank. Han säger: "Jag har både goda och dåliga nyheter. De dåliga är att vi bara har skit att äta." Den andra säger då: "Ja, det var verkligen jävligt dåliga nyheter...! Vad är då de goda?"

-"Att vi slipper svälta, för det finns massor av det."

Och det blir massor av det... Om "Eraserhead" var för lättsmält, högklassig och / eller sofistikerad för dig, så borde du kanske ta en titt på "Vase De Noces" a.k.a. "Wedding Trough" a.k.a. "One Man And His Pig" a.k.a. "Svinet" (En väldigt bra och beskrivande svensk titel för övrigt.)... A.k.a............ Thepigfuckingmovie - INTE SPECIELLT kära barn har också många namn...! Alltså, herrejävlar, vilken udda rulle det är som Njutafilms har vaskat fram bland de rejält djupt nedgrävda kulturskatterna den här gången. Men det ska sägas direkt - Det handlar inte bara om någon som snuskar sig med en gris. Det vore som att säga att "Scary Movie" bara är "scary" eller en "movie".

Det här är lätt den absolut suraste filmen som jag har försökt mig på att bedöma, och på klassiskt (Och onödigt.) vis även försökt betygsätta... Så det får nog vara den här gången... Istället får det bli en Thierry Zéno Double Bill bestående av "Vase De Noces" och en viss "Des Morts" - Allt till dubbel-premiärens ära. (Och i "Vase De Noces" fall är det världspremiär! Så omtyckt och populär har den varit i 35 år!) "Des Morts" a.k.a. "En Studie I Död" är en av de filmer som man var fysiskt rädd för på den tiden då man letade efter den ena chockerande och magstarka filmen efter den andra. Man visste någonstans inom sig att man kommer att komma till en gräns där man inte pallar längre och att "Des Morts" mycket väl skulle kunna vara den jäveln. Jag menar - En närgången dokumentär om döden. Vad kan slå "riktiga bilder"...?! Det där hade man ju bara hört och läst om de gånger kvällstidningarna skrek om Snuff-movies och då polisen högt och låg beslagtog "sjuka våldsfilmer".

Men det här är att gå händelserna lite i förväg och att klura över samma sak en gång till. Så innan det blir sådär tungt och existentiellt, så är det läge att... Nej... Det blir i och för sig tungt och existentiellt i "Vase De Noces" också. Möt filmens huvudperson - "Bonden" - En härlig snubbe som man hade kunnat besöka vilken dag / tid på dygnet som helst och fråga vad fan han pysslar med. För han gör det inte alltför lätt för sig, och han håller sig sysselsatt för det allra mesta - Det är en sak som är säker. All right...

Vase De Noces (1974)

Bonden (Som aldrig säger något, och man får aldrig veta vad han heter. Förutom att han heter Dominique Garny IRL.) har helt klart för mycket fritid. Men så känns det också som om något riktigt dåligt har hänt ute i världen - Förutom bonden ser man inte skymten av andra människor eller något annat mänskligt någonstans. Det finns aura av tomhet runt bondgården och det kan mycket väl vara så att bonden är den sista människan på Jorden. Men han har en massa djur! Gäss, hönor, kalkoner, etc. Ja, och så en sugga. (Inte en av huvudkaräktärerna i "Sex And The City", utan en grishona... Inte en av huvudkaräktärerna i "Sex And The City", utan en... Annan...) En sugga som han står väldigt nära i brist på annat kvinnligt sällskap. Visst - Det sägs att grisen till stor del är genetiskt identisk med människan, men kom igen...?! Just den där "stora delen" (90 procent eller vad det är.) räcker uppenbarligen gott och väl till det som händer en bit in i filmen.

Det sägs också att varje art vädrar sin egen undergång och att överlevnadsinstinkten är oerhört stark. Den här undergången stinker nog lång väg, för den uppenbart vrickade bonden verkar ha lite sammanhängande idéer om hur hela den här överlevnads-grejen ska gå till. (Att han ibland verkar återgå till att vara ett barn mentalt underlättar säkert inte vardagen. Man ser inte in i hans psyke på något annat sätt än genom hans handlingar, och det är nog inte säkert att han ens längre ser sig själv som en människa.) Och det är väl det som gör att han gradvis får amorösa känslor för suggan. Vilket leder till att han börjar uppvakta och jaga henne innan han till slut vinner hennes förtroende och de... Ja, just det. Tacka fan för att man inte får se speciellt mycket av just det, för man får minsann se en massa annat som man gärna hade sluppit. Bondens fritidsaktiviteter innefattar bl.a., men är inte begränsade till, att försöka sätta dockhuvuden på fåglar, samla på allt möjligt konstigt skit i glasburkar, auto-begravning med lite vila under jord, sitta och gosa i sin egen avföring, smaska på det sistnämnda, nacka hönor och hänga griskultingar... Exakt - Berättade jag att suggan blir gravid och föder tre små grisar? (Nej, det är väl klart som fan att jag inte gjorde. Det blev nog en liten blackout där, och det är nog därför jag glömde bort det.) Familjelyckan sprudlar uppenbarligen och bonden försöker på sitt eget sätt vara en bra farsa och lära de små hur man beter sig som människa. Jag antar att det är även här som filmen försöker säga något. Ska någon som knappt själv beter sig som en "människa" längre lära någon annan hur man ska vara en? (Och som ju inte ens är det, trots den genetiska gemensamma nämnaren.) För bonden får en total härdsmälta i skallen när han i en ingivelse av egoistisk besvikelse hänger sina olydiga ungar utan att förmodligen räkna med att mamman under det följande hysteriska utbrottet dränker sig själv. Så vilken reaktion är mänskligast?

Och sedan blir det ännu konstigare...!

Jag tror att filmen i slutändan kritiserar den moderna människans destruktiva livsstil och inställning till sin omvärld. Eller snabbmatkulturen / "de fattigas käk", eftersom det är så billigt - Det räcker för att man ska existera, men inte att hålla sig frisk. Och för att existera kan man säkert leva på skit. Precis som bonden till slut gör när livsgnistan inte längre ens räcker till för att ta hand om sig själv. Men filmen lyckas även belysa mänskliga "fel" som besatthet, kärlekstörst, identitetskriser och allmän existentiell förvirring på ett sätt som ska kännas motbjudande. När man t.o.m. förlorar meningen med sin existens, så är väl det enda säkra att vägen förr eller senare slutar vid samma punkt som den börjar.

"Vase De Noces" har kallats obscen, vidrig och allt möjligt, och den stryker inte svinpälsen medhårs direkt. Temat är lite svårt att romantisera och glassa till. Men det är svårt att kalla filmen för annat än en stark skildring av olika sortens undergång. Filmen triggar alla känslor som finns och det är t.o.m. svårt att inte bli rörd när bonden stickar en kofta åt en av kultingarna som den sedan har på sig. Och det skär i hjärtat att se dem hängda sedan. (Och vad i helvete var det för vits med att visa just det?)

Ett fåtal saker som den nyss nämnda känns alltså rent förkastliga, medan andra måste lovordas en aning - I detta fall är det soundtracket som är värt att nämnas. Alain Pierre skrev originalmusik till filmen, men några stycken är av Pérotin. Och vem är det? Jo, en snubbe som förvisso inte gjorde Aggro-Metal på benflöjt och lergök, men lik förbannat en kompositör som gjorde flerstämmig musik redan på 1100-talet! Hur jävla stenhårt är inte det?!

Men en sak är fortfarande säker - "Vase De Noces" kommer aldrig att sluta provocera och uppröra. Och kan man se bortom det, så blir det åtminstone lättare att ta till sig filmens underliggande budskap - Att livet är grymt. Grymt-- Ja, ja... *gäspar*

Så anta då att man är radarparet Dominique Garny och Thierry Zéno - "Vase De Noces" blev kanske inte den hit som bara en totalt skogstokig person hade hoppats på, så vad gör man då? En dokumentär om döden? Självklart. Sju år senare var det då dags att vässa pennorna, gnugga geniknölarna, globetrotta och filma... "En Studie I Död" a.k.a. "Of The Dead" a.k.a...

Des Morts (1981)

(Vi skiter i läskeblasken och snacksen, tror jag. Inte bokstavligt talat, men... Ni fattar...)

Och vem hade kunnat gissa det? Titeln beskriver även den här filmen alldeles klockrent, för den är en närmare titt på hur man förhåller sig till döden runt om i världen. I vissa kulturer partajar man järnet till den dödes ära (Med personens kropp närvarande... Som säkert inte behöver dofta ljuvligt i 30-gradig värme.) innan man skiljs åt på ett eller annat sätt. (Vanligtvis hamnar man ju i marken.) På andra håll är allt som har med "slutet" att göra mer eller mindre svårt att "prata om" och ta till sig (Det är väl ändå förlusten som är värst?), och t.ex. balsamerare gör sitt bästa för att snygga till liken innan de visas för de anhöriga. På något sätt har man ärvt inställningen att döden är det slutgiltiga som förintar en människa, och att man vill inte konfrontera det eftersom man precis har upplevt det mentalt.

I introt till "Des Morts" sätter en liktricksare / begravningsentreprenör lite make-up på en död persons hand så att den ska se lite mindre "död" ut. Sedan bär det av till bergstrakterna i Thailand där en hel by är involverad i en begravningsceremoni med tillhörande böner, gåvor till den döde, sång, spel, dans, kossor som offras - Rubbet. Det är ungefär raka motsatsen till hur det görs i väst - Ju förr kistan hamnar under jorden desto bättre för alla. (Det är intressant också att "de andra" oftare och längre har trott på reinkarnation.)

Nästa sekvens är från U.S.A. där en kvinna berättar om tiden då hennes man fick cancer. Hans tankar och känslor kring sjukdomen dokumenterades med en videokamera (Med hans medtycke givetvis. Och det blev ju faktiskt en business av det här som allt annat i Staterna.) och hade följaktligen en terapeutisk inverkan på hans anhöriga. Det är ju positivt när det funkar åt det hållet och när ovissheten kring bortgången är så liten som möjligt.

Sedan dyker liktricksaren från inledningen upp igen och presenterar kistor i olika prisklasser innan han förklarar hur en balsamering går till. (Vilket även visas lite kortfattat.) Vilket följs av några fler begravningar och hur olika sortens stämning det kan vara kring dessa. I väst är det sedvanliga deprimerande psalmer och kyrkligt elände som är på dagordningen medan det i Mexico den 31:a Oktober är ett jävla drag på gator och torg - "Día De Los Muertos" är även där en fest då man hyllar minnet av de avlidna. (Akustiska gitarrer och trumpeter låter allt lite muntrare än kyrkorglar.)

Därefter hamnar vi på en akutmottagning på ett mexikanskt sjukhus där folk har blivit olika illa tilltygade vid antingen olyckor eller brott. En snubbe berättar om när han under ett rån blev svårt knivad, och det ser inte så djävlars mysigt ut när läkarna försöker sy ihop honom. Men han klarar sig med nöd och näppe, och är tacksam över att ha överlevt. Även obotligt sjuka och långsamt döende personer som ändå har lyckats bevara sin levnadsglädje intervjuas.

Och så fortsätter det med den röda tråden som följer varje episod - The Great Unknown. Och steget in i det. Och hur vissa personer med någon dödlig sjukdom vill bli nedfrusna i dödsögonblicket för att det kanske blir möjligt att återuppväcka dem någon gång i "framtiden" då botemedel finns. Andra vill bli kremerade. Och så vidare... Nej, det är inte helt oväntat ingen upplyftande dokumentär som sådan. Men med en titel som "En Studie I Död" - Vad förväntar man sig? Men det blir lätt lite tradigt och för tungt med alla uttryck av sorg och till synes svårförståeliga reaktioner på döden. Men det bästa med filmen är att man börjar reflektera över sin egen existens och att man i filmen slipper någon tröttsam "World's Craziest Accidents"-speakerröst som ska överdramatisera allt på ett galghumoristiskt sätt. Här är det en oförfalskad och ej tillrättalagd approach som gäller.

Den som förväntar sig en s.k. "chockumentär", "Deathsploitation" eller en "Traces Of Death"-kopia kommer att bli ganska så besviken. Men människor som har dödsfobi ska definitivt inte se "En Studie I Död". Och den kommer heller inte att bota ens eventuella rädsla för döden. Den kan nog snarare förvärra den. För det är ändå döden som skiljer alla åt förr eller senare.