Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 26 April 2009



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
10. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
11. All-Nighter » Coffin Joe
12. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
13. Årets julklapp 2008
14. The New Wave Of French Horror
15. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Äntligen en riktig Lucio Fulci-dokumentär.

När man med stor och pendlande exaltering tittar på Mike Baronas och Kit Gavins dokumentär "Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I", så inser man flera saker som man tidigare bara har inbillat sig vara rimliga. Det som först och främst slår en är dock föga överraskande - Att det var de som gapade högst och mest som i slutändan gav Fulci (Eller hjälpte till att späda på.) hans dåliga rykte om att han skulle vara aggressiv och praktiskt taget omöjlig att jobba med. (Att han ofta var det gentemot producenter och kritiker kan man väl förstå med tanke på att han aldrig kände någon som helst respekt eller förståelse från deras sida.) Tro fan det att man blir förbannad och bitter på sin situation när alla bara gnäller hela tiden - Och speciellt om både yrkes- och privatlivet praktiskt och emotionellt konstant är i gungning. (Och stundtals upp och ned.)

Under Baronas och Gavins research inför en kompletterande bok till Stephen Throwers "Beyond Terror" (Som jag inte har läst av olika anledningar.) samt under produktionen av extramaterial för diverse DVD-utgåvor intervjuade duon så gott som alla som var möjliga att spåra upp och som hade någon koppling till Il Maestro. Volume I består således av tre sektioner indelade i "Accomplices", "Peers" och "Victims". (17 "medbrottslingar" + 14 "jämlikar" + 55 "offer".) Och alla fick frågan:

"Vilket är ditt finaste minne av Lucio Fulci?"

"Medbrottslingarna" innefattar just producenter, special FX-gubbar, fotografer, kompositörer och manusförfattare, "Jämlikarna" är då andra regissörer, medan "Offer" består av skådisar.

När det kommer till Fulcis meriter och talang som filmskapare säger de flesta "jämlikar" ungefär samma sak när man läser mellan raderna - Att Fulci alltid visste vad han ville, att han levde för film dygnet runt, och att det ofta inte gick så smidigt till när han kände sig pressad och överkörd. Plus att han först i efterhand har fått det erkännande som han egentligen borde ha fått redan på 60-talet när han började karva in sin nisch i den italienska filmindustrin. Många tycker också att det är ytterst märkligt att Fulci är och var nästan helt bortglömd i sitt hemland medan fans världen över har förstått att hans filmer var unika och som därför sedan blev inspirationskällor för nutida filmskapare. (Men fortfarande punkterar fan ta mig ingen ögonglober lika snyggt!)

Och på tal om att få jävligt ont, så kommer vi till offren. Helhetsintrycket av denna sektion är mer brokig och kanske inte så djupsinnig alla gånger eftersom en del inte har så mycket säga medan andra berättar mer detaljerat om Fulcis personlighet och karaktär. Det finns de som påstår att Fulci hade två personligheter och andra berättar att tragedier och en sviktande hälsa (Han höll ju på att stryka med ett par gånger.) formade honom till en odräglig, självdestruktiv och bräcklig man som var tvungen att hålla upp en mur för att överleva. Men här blir också bilden av den extremt missförstådda och undervärderade filmskaparen allt tydligare. Så gott som alla har ändå antingen kul eller positiva saker att säga om Fulci medan kanske två eller tre verkar vara riktigt bittra på honom. Även här slås man av en sorts insikt om att just denna handfull personer verkar vara precis den sort som kolliderar med en i yrket hundraprocentigt krävande och temperamentsfull regissör. Till slut förstår man att Fulci helt enkelt måste ha varit hyper-allergisk mot allt vad diva-fasoner heter. (Hans växlande humör och sätt på inspelningarna gestaltas dråpligt av Ivana Monti.)

Levande legender som Al Cliver, Catriona MacColl, Giovanni Lombardo Radice, Brett Halsey och Cinzia Monreale har en del rörande anekdoter medan Paolo Malco minst sagt ser förkrossad ut över att Fulci är borta. Barbara Cupisti ser också gråtfärdig ut av någon orsak. Men det är verkligen kul och intressant att lyssna på alla, och om man har fått ett bra intryck av Fulci innan, så kommer "Paura" bara att förstärka den bilden. Och har man ett dåligt sådant, så kommer det förhoppningsvis att förändras till det bättre.

Det bästa med dokumentären (Förutom att den redan som koncept är hyper-intressant för fansen.) är att den är helt befriad från onödigt smicker, smörerier och billiga trick som ska mata tittaren med filmskaparnas färdiga bild av Fulci. Det här är ungefär så neutralt det kan bli, och man kan inte älska / vara älskad av alla. Men samtidigt är det så hjärtvärmande att höra så många sympatiska kommentarer där man märker att folk menar det de säger. Och det är glädjande att även så "svåra" snubbar som Ruggero Deodato och Umberto Lenzi talar så väl om en autör som var lika kompromisslös som de som i dessa dagar är kultförklarade.

Men det är också sorgligt att Fernando Di Leo, Renato Polselli, Rosario Prestopino, Dakar och Bruno Mattei har hunnit dö sedan de blev intervjuade.