Galning med ett syfte


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 1 Oktober 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. All the evil seems to live forever
9. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
10. Livin´ La Vida Giallo
11. Marillion : Brave
12. Mattei Lives Too!
13. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

Giallo-rullarna erbjuder intressanta upplevelser som man inte ens ser fragment av på vita duken eller i T.V.-rutan längre. Det finns inte en eller ens tio aspekter som definierar en solid och bra Giallo, utan det är ofta som att åka till en annan värld med två helt olika sidor. Några av aspekterna är sinnessjukdom och våldsamma utspel. Här handlar det inte om någon expedit som leende tar skit från kunder dag ut och dag in innan han / hon kommer till jobbet med ett skarpladdat automatvapen, utan vi snackar om extremt traumatiska upplevelser i barndomen som i vuxen ålder måste få utlopp - Kosta vad det kosta vill...

Förmodligen läser du inte det här om du inte har ett hum om vad Giallo är eller hur en film i denna genre gestaltar sig rent estetiskt och dramaturgiskt. I vilket fall som helst rekommenderar jag att du ser Dario Argentos "Deep Red", "Four Flies On Grey Velvet", "Phenomena" och "Tenebrae", Antonio Bidos "Watch Me When I Kill" samt Lucio Fulcis "The New York Ripper" eftersom denna text innehåller blodiga Spoilers för dessa filmer. (Det är lite svårt att belysa vissa teman i dem annars.)

På med läderhandskarna, så kör vi.

Man förstår inte hur hård världen kan vara förrän morsan har huggit ihjäl farsan på självaste Julafton. Och man kan aldrig få en "bättre" möjlighet att skapa en galning, redo för en orättvis och grym tillvaro, förrän man har bevittnat detta som barn. Tänk dig att morsan inte är världens mest stabila person - Varken själsligt eller mentalt. Det är så klart ingenting som hon kan hjälpa. Lika lite som att man kan hjälpa att man får cancer eller någon annan svår sjukdom. Men oavsett vad, så är hon en av ens biologiska föräldrar. Och man behöver båda två för att få en solid(are) uppväxt. Annars blir man ju aldrig grunden till en person som är tänkt ska klara sig själv i den stora och farliga världen. Förr eller senare hamnar man i den och det hjälper inte hur mycket man än gråter. Man måste veta, precis som en vis(s) person sa, att: "Du är en och de är många." Separationer är som knivhugg som skär av band. De är medvetna handlingar som träffar och skadar själen. Man kan bara räkna med sig själv. Sedan finns det de som inte klarar av att tackla det här med att "räkna med sig själv". Man kan inte räkna med någon som man inte litar på. Men dessa två personifierade element i ens barndom kan man åtminstone klänga sig fast vid till varje pris. Så länge det går. Och oavsett vilka förändringar som uppstår. (D.v.s. ens föräldrar slutar älska varandra och separerar, o.s.v.) Fler band skärs av.

Ovan nämnda scenario kommer delvis så klart från Dario Argentos "Deep Red". Och ur en sådan upplevelse kommer det med all säkerhet ut någon sorts ersättning för den trygga barndomen som man då missar om en förälder försvinner ur bilden. Det är en enorm skillnad om ens mor blir inspärrad på dårhus jämfört med om ens far blir mördad av modern som man alltid på ett sätt står närmast. Det sistnämnda alternativet är en återvändsgränd, och i "Deep Red" kan det inte sluta någon annanstans. Efter mordet är ju hotet omedelbart eliminerat, medan det hade dragits ut bortom plågsamhetens gräns om någon eller någon "bara" hotar med att se till att en förälder rycks bort. Och det skulle naturligtvis inte vara slut där, utan det finns även en efterföljande ovisshet och separationsångest med i bilden som man som barn inte kan hantera. Ett utplånande av ett hot är något annat.

Där finns det bara en vetskap om att något mycket dåligt här förändrats till det bättre. Med en beskyddande förälder och en pedagogisk förklaring till varför dramatiska och våldsamma saker inträffar, så blir det lättare att hantera och bearbeta. Hade scenariot varit omvänt, d.v.s. om modern hade ryckts bort, så hade traumat fått ett helt annat utgångsläge eftersom man som barn aldrig skulle lita på ens hjälte-farsa som helt plötsligt mördar ens mamma. Ingen förklaring skulle vara bra nog. Och av sådana barn på flykt genom ovisshetens helvete blir det en anti-hjälte eller ett monster vars smärta får utlopp i ett monsters handlingar. Samvetet utplånas för att man ska orka överleva vardagen. Och överlevnadsinstinkten är alltid starkast - Oavsett om den är fysisk eller mental. Rädslan är det sista som lämnar en.

I fallet "Deep Red" blir även det inledande mordet en symbol för att kvinnor på många sätt är starkare än män. När man ser ens odödliga pappa, ens hjälte, plötsligt ligga och blöda till döds med en kniv i ryggen - Det förändrar ens perspektiv på ett ögonblick. Det blir också ett slutgiltigt statuerande av ett exempel - Ett tecken på handlingskraft och att man inte accepterar vad som helst. Modern accepterar inte att slitas bort från sin familj p.g.a. en sinnessjukdom och ser till att det inte blir så. Då är det bättre att hon förlorar en än alla. Det kräver dock i det här fallet att fadern röjs ur vägen eftersom han helt plötsligt har blivit ett hot och inte längre den som försörjer familjen. (Som ju ändå inte finns längre om den dras isär.)

Familjeidyllen må vara förändrad på någon minut, men modern i det här fallet ser på ett moderligt sätt till att sonen (Carlo i det här fallet.) inte går under p.g.a. traumat. Det magiska tänkandet fungerar klockrent i moderns närvaro när man är liten. (Ni vet - Man slår sig och hon blåser bort smärtan.) I vuxen ålder är Carlo ändå en världsvan person som faktiskt klarar sig själv medan han samtidigt känner att han måste beskydda sin mor som en slags outtalad gentjänst. Hemligheten har de burit med sig hela tiden och ingen vet sanningen om vart pappan tog vägen. Det har heller inte dykt upp några lika markanta hot i mammans och Carlos tillvaro som just den ödesdigra Julaftonen för flera år sedan. Förrän nu. Mark bevittnar mordet på en parapsykolog som just har fått veta en sak för mycket via sina andliga vägledare. Men oturligt nog för Carlo, så gillar Mark att lösa gåtor och mysterier. Det är därför som mördaren pushas till att ta livet av de som kommer för nära sanningen. Marc blir på ett sätt indirekt skyldig till att vissa personer mister livet eftersom de alla råka få en del kunskap som det inte är meningen att de ska ha.

Carlo har ingen fadersgestalt precis som Nina inte har någon modersgestalt i "Four Flies On Grey Velvet". Men skillnaden är att Nina har lidit betydligt mer. Hon har inte upplevt någon som helst trygghet från någon av sina föräldrar. Istället har hon levt inspärrad på ett mentalsjukhus eftersom hon blev sinnessjuk p.g.a. fadern. Så faderns hat gentemot Nina är den första fallande Domino-brickan som tar sig uttryck i ytterligheterna som, i det här fallet, mord. (Som är en bärande del i Argentos Gialli. Jämför med mördarens motiv i "Tenebrae" som sammanfattas alldeles i början av filmen.)

"Impulsen hade blivit okontrollerbar. Det fanns bara ett svar på ilskan som torterade honom. Och så begick han sitt första mord. Han hade brutit det mest djuprotade tabut, och inte hittat skuld, ingen ångest eller rädsla, utan frihet. Vilken förnedring som än stod i hans väg kunde sopas undan med en simpel, förintande handling: Mord."

Det fungerade för honom och det fungerar för Nina. Skillnaden är att hennes ilska måste riktas någon annanstans än gentemot "vem som helst". Men kanske känner hon också en liknande frihet när hon har begått det första mordet. Det tar bara längre tid för henne innan bägaren rinner över. Och möjligheterna att vilseleda polisen (Eller sin man!) är inte så många som för en författare av deckarromaner. Argento utforskade dessa två sidor grundligt i början av sin karriär, bl.a. i T.V.-serien "Door Into Darkness".

Det sägs att det föds en dåre varje minut. Men det föds kanske lika många galningar som p.g.a. något trauma blir skogstokiga på vägen till och genom vuxenvärldens alla skamvrår, tabun och dilemmor. Antonio Bido skildrar bl.a. detta med vass blick i "Watch Me When I Kill". Ett barn som inte får bearbeta sina konflikter utan ständigt blir styrd genom hot eller rädslor må växa upp och bli stor en vacker dag, men det är då det börjar slå slint i samband med att man lär sig tänka lite mer abstrakt och desperat försöker komma på sätt att döva smärtan och lidandet inombords. Till slut är det dömt att lyckas och de personer som triggar lite mordiska impulser är lika dömda att råka illa ut. Inom Gialli är det förvisso inte så ovanligt att detta skildras, men det finns de filmer där fokus ligger mer på just det här och där protagonisten är mer som en bricka i ett spel istället för en traditionell hjälte.

Vi kommer alltså tillbaka till den s.k. huvudpersonen i en typisk Giallo - Den "vanliga" människan som blir indragen i något som han eller hon egentligen inte vill vara en del av. Sådant händer ju "in real life" med, men på film brukar allting vara mycket mer spännande och snirkligt. Speciellt i Gialli. Man kan säga att det finns tre olika karaktärsöden inom den här genren.

1. Personens hälsa, frihet eller liv hotas på olika sätt och denne får därför ett tungt incitament till att lösa mysteriet. Personen hamnar i allt svårare knipor, men får antingen sedan reda på något eller minns någon ledtråd som han / hon inte har kunnat placera i sitt sammanhang förrän han / hon har mer kött på benen. Ledtrådarna eller informationen leder till att säcken kan knytas ihop. Antagonisten vill givetvis stoppa honom / henne till varje pris, och det brukar mynna ut i en dramatisk final. Protagonisten klarar sig med nöd och näppe.

2. Samma premiss som ovan, men protagonisten väljer att fly istället för att konfrontera faran. Faran brukar följa efter honom / henne och han / hon har slutligen inget annat val än att möta den. Det kan också finnas två personer på båda sidor där en agerar protagonist medan man förvillas till att tro att den andra personen på antagonist-sidan är mördaren.

3. Protagonisten förvandlas till antagonist utan att tittaren får veta om det. (Och vad vore det för surprise om man fick det?) Detta är helt unikt för Giallo-genren. En anonym mördare (Oftast.) röjs ur bilden utan att man först får veta vem att han / hon är den skyldiga. Men morden fortsätter som genom ödets nyck och protagonisten gör allt för att hans / hennes hemlighet ska förbli hemlig. Tills någon annan person avslöjar denne och blir historiens givna anti-hjälte. Det här är en ytterst ovanlig intrig som både Fulci och Argento lyckades ro i land med minst en gång i "A Lizard In A Woman’s Skin" respektive "Tenebrae".

Ibland är det rökt för "hjälten" i en film redan från början - En händelse leder till en annan som "hjälten" bara måste göra för att antingen lösa en gåta eller få reda på något viktigt. Farorna kommer på löpande band och ibland slutar det öga mot öga med något som protagonisten inte har en chans att komma undan eller eliminera utan att själv stryka med. Sergio Martino (Och några andra snubbar.) fångar ofta den här känslan i sina filmer - Man vet verkligen inte om "hjälten" / "hjältinnan" kommer att klara sig.

Och på andra sidan har vi, än en gång, antagonisten. Man får i en fungerande och balanserad historia veta en hel del om personen i fråga utan att man vet att denna har mörka hemligheter som mord på sitt samvete. Ju mer positiva sidor av mördaren som man får se under filmens gång, desto tyngre blir avslöjandet på slutet. I andra fall introduceras antagonisten bara som en bikaraktär (Som i Antonio Bidos "Watch Me When I Kill".) och där kommer inte avslöjandet som en lika stark vändpunkt. Sedan kan man göra det på "fel" sätt - Genom att eliminera den ena personen efter den andra tills bara mördaren återstår. Det här är ett billigt sätt att ta sig ur hörn som man har målat in sig i. Men man ska inte undra över personens motiv eller vem personen är när denne avslöjas som mördaren. (Jämför med Andrea Bianchis "Strip Nude For Your Killer".)

Carlo i "Deep Red" har ju sitt lilla Jul-trauma under total kontroll. Han ballar inte ur hur som helst eftersom det traumatiserande inträffade för så pass länge sedan. Han tecknade på sin höjd bara lite tuffa teckningar som säkert fick en och annan fröken i småskolan att kasta sig över telefonen och ringa hem. Teckningarna var delvis Carlos "fungerande" sätt att bearbeta traumat - Ögonblicket då han med stora ögon tog upp den blodiga kniven efter att farsan drog ut det ur sin egen rygg. Nej. Nuförtiden är han upptagen med något helt annat. Och det är att skydda en betydligt mer urballad person i sin närhet och att hålla borta eventuella misstankar från henne.

Men ska man vara en riktigt skogstokig jävel i en Giallo som inte drar sig för att slajsa i stadens fyllon eller prostituerade, så måste man ha ett trauma från barndomen malande i bakhuvudet. Det får inte vara ur systemet och eventuell psykologhjälp går bort som en ensam, lättklädd tjej i en mörk park. Nej, för fan. Trauman sköter och underhåller man själv. På sitt sätt. Och som bekant brukar man tvingas till att komma på sätt som funkar om det mentala giftet bara fortsätter att äta sig genom kroppen på en. Sova på saken och sedan är det lite självterapi som gäller. Inom Gialli finns det lite välbeprövade sätt som funkar tills man torskar. Vilket snitslat öde. Men man har säkert en intressant tur framför sig och på vägen dit.

Barndomen är ens lyckligaste tid säger de som inte råkade utför övergrepp av olika slag. Och var man istället överbeskyddad, så var det bra då, men inte när ens privata bubbla punkterades av världen utanför - Snacka om en kollision med en total förstörelsekapacitet. Det är p.g.a. kompatibilitetsproblemen med världen utanför bubblans infrastruktur som de svarta tankarna börjar mala. Vissa kan bevara bubblans infrastruktur genom åren och ha den med sig när de vill kunna fly från världen ett tag. Men när det misslyckas, så känner man att världen i stort sett bara är full av ondska och personer som vill en illa.

Ett trauma som denna kollision medför kan ta sig udda uttryck. I filmen "Watch Me When I Kill" består antagonistens privata bubbla i barndomen av ett tvättbjörnsliknande gosedjur. Personen hade den som en trygg punkt i en värld där det inte fanns några hot - Inte förrän de började tränga in från omvärlden. Hur illa det än blev, så hade han i alla fall sin trygga punkt. Och den blev symboliskt viktig när han som hämnd började avpollettera de personer som systematiskt hade förstört hans privata bubbla.

Det är en sund reaktion om man ser det från den synvinkeln. Vem som helst kan hamna i ett tillstånd där hämndbegäret blir den enda drivkraften och där hämnd är det enda som återstår. Det har tillämpats i alla tider eftersom det är lönlöst att glömma och förlåta. Vissa kan helt enkelt inte det och de onda cirklarna är inte lätta att bryta samt byta ut mot en motsats. Då är det lättare att hitta ett alternativ till den privata bubblan. Det björnliknande djuret som blinkar till i rutan inför varje mord är en påminnelse för personen om att länken mellan mordet och barndomens trygga sfär kanske kan överbryggas så att bubblans status som något tryggt och ogenomträngligt slutligen återställs.

Det här leder oundvikligen till en kollision med hur samhället är uppbyggt. Det supportar ju inte mord som hämnd. Än mindre när det involverar tortyr och att "ge igen med samma mynt". Därför måste det även inom Gialli finnas en person som representerar "samhället" - Någon som försöker stoppa mördaren som ju ofta pekas ut som en psykopat eller galning. Men så länge man får reda på en del saker, som att t.ex. mördaren noggrant planerar sina mord och motivet (Som ofta hålls hemlig för att slut-twisten inte ska förstöras.), så kan man åtminstone inte påstå att antagonisten är helt vansinnig. Annars hade ju offren bara varit slumpmässiga personer.

Det finns ytterst få Gialli där offren saknar samband. Mördaren har alltid ett djupliggande motiv än bara blodtörsten och viljan att mörda. T.o.m. i mer kryptiska Gialli finns det alltid något som triggar mördarens impulser. Protagonistens uppgift blir att försöka ta reda på vad det är. Det finns ett begränsat antal triggers. När det inte finns någon, så brukar det falla platt till marken. (Som i "Blood Link" och som ligger i utkanterna för vad som definierar en Giallo.) Alla vet att ett par svarta handskar är en trademark inom Gialli. Sedan har vi den invecklade storyn, de halsbrytande vändningarna och de udda karaktärerna. Blod och våldsamma mord är ett stenhårt måste, precis som tjusiga bilder, sexiga damer och intressanta kameravinklar / åkningar.

Trauman som aldrig har fått chansen att läka leder till att man lättare än något annat fastnar i destruktiva mönster. Dessa mönster återkommer ständigt inom Gialli och de kännetecknas också av ett extremt subjektivt tankesätt. Det mesta i antagonistens värld är svart vitt eftersom det inte finns några mellanvägar för att lösa de problem som uppstår. (Och oftast måste personer dö för att han / hon ska komma undan ett litet tag till.) Protagonisten kan använda detta till sin fördel eftersom denne kan använda antagonistens modus operandi till att identifiera personen eller skapa sig en bild av vad som driver personen i fråga till mord. Protagonisten är mer friare i sitt tänk och kan till slut överlista mördaren hur intelligent han / hon än är. Även här finns det undantag. I slutet av "The New York Ripper", t.ex. Vi får egentligen aldrig veta med hundra procents säkerhet om den kvackande mördaren överlistade alla och faktiskt kom undan i slutet. Men filmen försöker i alla fall få oss att tro det. Det är därför den känns så djup och avskärmande.

Sedan har vi sättet att skildra olika trauman. Antingen kan det vara flashbacks till något som hände i det förflutna och som man inte förstår förrän någon förklarar det. (Som i "Tenebrae" där en kvinna blir knivhuggen - Samma kvinna som upprepade gånger sparkade en oidentifierad snubbe på testiklarna.) Vi vet vad vi ser, med vi förstår det inte. Jämför med huvudpersonen i "Trauma" som under svår psykisk press ser något som han inte reflekterar över förrän han klarnar till i skallen en aning. Ibland är scenen drömlik och nästan fridfull och ibland ser vi bara en glimt av en sekvens. Återigen kan man jämför med Marc i "Deep Red" som faktiskt ser mördarens spegelbild utan att reflektera över det - Inte ens när han möter personen tänker han: "Dig såg jag ju i spegeln." Det är först när Marc förstår att det är en spegelbild han såg och inte en tavla som hans tankemönster förändras. (Att han sedan blir attackerad bara någon sekund senare är en annan sak.)

I "Phenomena" är traumat av en annan art och har dessutom uppstått i vuxen ålder - En brutal våldtäkt som resulterade i ett missbildat barn. Barnet, antagonistens son, är det som har fått lida både själsligt, mentalt och fysiskt p.g.a. moderns trauma. Sonen har varken kunnat eller fått vistas bland andra barn utan hans mor har hållit honom fången i deras hem. Här är det sonen som är länken mellan mordoffren som modern omger sig med, och galenskapen. Inte heller här är offren slumpmässiga, utan sonen mördar tonårstjejer och modern nackar de som hotar hennes tillvaro. Hon skulle aldrig vilja skiljas från sin son, utan går över lik för att ingenting ska förändras.

I "The New York Ripper" verkar mördarens offer, unga kvinnor, också vara lite åt det slumpmässiga hållet och här är också mördarens motiv lite mer vagt - Han tar kål på de som är vackra, men som använder sin skönhet för att fördärva sig själv genom prostitution. Hans tilltänkta sista offer innan polisen skjuter honom är det enda undantaget eftersom hans tillvaro nu är hotad - Åker han i fängelse mister han praktiskt taget kontakten med sin dödssjuka dotter som han brukar "leka anka" med i telefon när han inte kan (Eller klarar av?) att hälsa på.

Det är rädslan för en definitiv förlust som kontrollerar de flesta. T.o.m. galningarna.