All the evil seems to live forever


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 24 September 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
10. Livin´ La Vida Giallo
11. Marillion : Brave
12. Mattei Lives Too!
13. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

(OBS! Texten innehåller lite Spoilers för "Don't Torture A Duckling".)

Det finns en formel inom film som få har ändrat på och kommit undan med - Extremt våld med dödlig utgång gentemot godhjärtade personer. (För att generalisera. Eller väga sidorna, snarare.) De goda brukar ju bli mer eller mindre utsatta, men de brukar också klara sig i slutändan. Med nöd och näppe.

Och det är ju så det funkar. Horror är inget undantag och detta är en av de mest fundamentala och mest statiska faktorerna i berättandets konst.

Men sedan är filmen slut och få ägnar en tanke på vilka själsliga och mentala sviter de goda får efter mötet med ondskan. De överlever, men ibland kan överlevnaden vara början på själva mardrömmen. Tyvärr är ofta(st) inte publiken intresserad av att se "hur det går sedan". Om inte handlingen (Eller för all del uppföljaren!) kräver detta. I "Don’t Look Now" får vi se hur ett par handskas med förlusten av en dotter, men det är innan vi "känner" dem. Ibland får vi se personerna "ett år senare" och vi får veta att de trots allt mår lite bättre. Men så börjar mardrömmen ofta om igen. (Som t.ex. i "Hostel 2" där Paxtons mardröm fortsätter baserat på det som händer honom i ettan.) Men de oskyldiga förintar man inte - Man låter dem helt enkelt greja det för att vi ska må bättre, känna skillnaden mellan ont och gott och för att vi ska tro att ondskan får sin lön. Vi får också en möjlighet att börja tro på att det goda inte kan vinna över det onda utan att det goda för ett ögonblick blir starkare än det onda för att ha en chans att vinna. Med risken att man förmedlar en sorts dubbelmoral.

Inom "Absolut Film" kommer man dock runt det här genom att bara inta en neutral inställning till allting. Båda sidor möts och efter kollisionen hamnar sedan allting i ett tillstånd som tvingar fram en förändring. Cirkeln sluts och vågen är på nedgång igen - Ju godare en sida är, desto ondare är den andra. Det har vi sett i många filmer. Och det "neutrala" i form av diverse änglar och demoner blir den felande länken. Och de existerar ju i många olika former - Vissa mer lockande och förrädiska än andra.

Oskyldiga kommer dock inte alltid undan, tyvärr. Guldmedaljen för den mest förkrossande enskilda scenen med detta tema ur Fulcis filmografi går lätt till en sexminuters-scen ur "Non Si Sevizia Un Paperino" a.k.a. "Don’t Torture A Duckling":

Maciara, "häxan" i byn, är på flykt undan invånarna som tror att hon är skyldig till att ha mördat tre barn fast polisen precis har släppt henne. Först springer hon utanför byn, genom skogen och uppför en sluttning. Hon saktar ned eftersom hon börjar bli utmattad. Längst upp på sluttningen ser hon två bilar och några pers som uppenbarligen letar efter henne. Maciara ser att de kommer närmare och omringar henne utanför en kyrkogård. Männen är beväpnade med kedjor och påkar. Sakta går Maciara mot porten till kyrkogården, men hon hinner inte igenom förrän en av männen slår igen den och klämmer hennes fingrar så att köttet slits av. Hon skriker av smärta och personen som stängde porten ser helt oberörd ut. Hans kompis dyker upp med en kedja och de går in på kyrkogården medan Maciara backar undan, livrädd.

Bakom henne dyker den fjärde mannen upp och nu är hon helt omringad. En av männen lappar till henne med en träpåk. Hon faller till marken med hela axeln uppsliten. Hon vrider sig av smärta, men hinner knappt blinka medan mannen med kedjan slår henne i magen med den. Köttet fläks upp och blöder. Maciara ställer sig upp omtöcknad medan pöbeln står runt henne och bara tittar. I bakgrunden hör man radion spela musik. Den tredje ger henne en käftsmäll utan att titta. Hon faller mot en vägg och hinner inte ens sjunka till marken förrän hon får ytterligare ett slag över ansiktet med kedjan. Mer blod. Som om inte det räckte, så får hon ännu ett slag över låret som slits upp. Hon snurrar runt helt yr och faller till marken igen.

De fyra männen vänder sig om och går därifrån som om ingenting hade hänt. När de stuckit sätter sig Maciara upp, men hon är försvagad av smärtan och blodförlusten. När hon ser att männen stänger porten till kyrkogården börjar hon krypa iväg. Hon försöker förgäves ställa sig upp, men faller omkull gång på gång. Men hon kommer i alla fall fram till porten och lyckas öppna den. Sedan försöker hon krypa till landsvägen i hopp om att någon ska henne och kalla på ambulans. Hon når till slut vägkanten... Tar tag i en sten och tar sig uppför kanten med sina sista krafter. Förbiåkande ser henne, men det är ingen som stannar trots vädjan i hennes blick... Hon ger upp när hon förstår att ingen kommer att hjälpa henne... Med handen på stenen tittar hon en sista gång upp på en bil som susar förbi... Innan hon svimmar... Och dör...

Den här scenen bevisar en gång för alla hur fruktansvärt hjärtskärande och emotionellt förintande scener Fulci kunde filma vid sidan om "Absolute Horror" och extrem Gore. Man tycker så synd om Maciara och man vill verkligen att hon ska klara sig. Men så blir det inte. Och med just denna skildrade Fulci en värld som verkligen är ond och där det goda på något sätt alltid får lida. Maciara är lätt den minst onda karaktären i hela filmen och hon hade förmodligen klarat sig om hon hade varit lite mer ond. Det är det som gör scenen så obarmhärtig och stark. Att en såpass sympatisk person får lida så orättvist mycket. Vad som nu är rättvist. Men det går faktiskt att definiera.

Fulci var själv en outsider (Speciellt inom sin bransch.) och han stötte på all möjlig oförståelse under sin karriär i form av censorer och de som motarbetade honom. Därför hade en nära anknytning till detta tema och en sann förståelse för det som få begriper sig på. De som verkar helt oberörda eller skämtar bort det hela är delar av denna ondska. Denna oförståelse.

Detta är för övrigt ett återkommande tema i Lucio Fulcis skräckfilmer. Man kan anta att han ville spegla den utifrån sin synvinkel istället för att distansera sig från den. Det kanske är den enda formen av terapi som hjälper.

Men hur det än är i "verkligheten", så lockar den fram tårarna i vissa av oss.