The New Wave Of French Horror


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 23 September 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
10. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
11. All-Nighter » Coffin Joe
12. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
13. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
14. Årets julklapp 2008
15. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Det blir allt svårare att dra paralleller mellan dagens Mainstream-Horror och gårdagens kultrullar. Klimatet har till att börja med förändrats åt två håll - Både till det bättre och det sämre. Slasher-genren gick än en gång åt helvete på bara några år, precis som på 80-talet. Det går inte att mjölka samma koncept hur länge som helst. De tidiga "Halloween" och "Friday The 13th"-rullarna är klassiker ur sin tid, men "Jason Lives" var ett enormt kliv i fel riktning. "Scream"-erans slashers åkte ännu snabbare ned i avloppet. "Scream 2" började redan visa svagheter i det allra mesta och "I Still Know What You Did Last Summer" har absolut ingenting bakom fasaden. Hade den haft något i form av originalitet eller några nya idéer, så skulle fler ha kommit ihåg den som en kvalitets-skräckfilm. Nu är det knappt ingen som minns vad den handlade om, än mindre att det var en uppföljare till ännu en poänglös Slasher. I vanlig ordning tog man och sydde ihop några klyschor som sedan maskerades med "MTV". "MTV" är designat för att förvilla och invadera ens uppmärksamhet en sekund åt gången, men det är också allt det gör. För när det försvinner, så blir bara känslan av avgrundsdjup tomhet kvar. Fasaden rämnar och allting bleknar bort.

Men till det "bättre hållet" måste man räkna "Survival Horror"-eran som på allvar fick ett uppsving med "28 Days Later". Därmed inte sagt att den var roten till allt gott. Det fanns rullar med liknande tema redan på 80-talet och det mest tydliga exemplet är så klart "Zombi 3". "Resident Evil"-serien hade fler likheter och innehåller det bästa av två världar. (Tre egentligen, då de också är relativt trogna spelens universum utan att vara filmer baserade på enskilda spel.) Det är annars lätt att spåra början på förfallet till mitten av 80-talet då det blev praxis att ha med lika många skratt som skrik i en och samma film. Det var ingen positiv utveckling och vi såg ju hur det gick med facit i hand. Som ni säkert vet, så har detta problem funnits länge inom skräckfilmen som en självständig och fristående genre. Horror som en rent elementär kraft har alltid varit en förutsättning för att det ska funka, utvecklas och breddas utan att genrens ramar i sig tappar sin betydelse.

Det finns många exempel på hur humor ofta förstör tajmingen eller utplånar en bra stämning på en sekund - Antingen med en lam one-liner eller där något irriterande husdjur eller en skitunge klarar sig undan hotet i sista stund. Det mest enerverande är så klart att hunden alltid ska överleva, gärna i anknytning till någon "lustig" händelse som ingen kan tycka är rolig. En skinntorr manusförfattare som förmodligen suttit inspärrad på något unket kontor i Hollywood sedan 50-talet påstod på fullaste allvar att det är "professionellt" att låta hunden t.ex. morra åt en varulv innan den springer undan. Skitlöjligt. Men ofta är det dialogen som värst - Krystat rolig och präglad av en känsla av att filmskaparna inte har tagit "Horror" på allvar, utan förstört det med sin ytliga vardagshumor.

Jag tror ta mig fan att de där "skräckfilmerna" från slutet av 80-talet var värst i alla avseenden. Men det var ju en trend som gick. Och snart rotade den sig så djupt att man t.o.m. gick ut och sa att filmerna skulle bli "snällare" från och med nu. Det positiva med detta var att det hela slog bakut på 2000-talet. Den s.k. "Survival Horrorn" återuppstod och några banbrytare fick både kritiker och "fans" att börja avsky genren. (De var egentligen aldrig skräckfilmsfans. Alla nådde bara till en punkt där deras försvarsmekanismer skiljde dem från de som verkligen uppskattar intensiteten i ren Horror.) En trend som sagt.

Snabbspolning framåt ca. 10 år. När då dyngrullar som "Return Of The Living Dead - Part II" och t.o.m. "Fright jävla Night II" hade fått sin orättvist stora del uppmärksamhet, så var skadan redan skedd och bajsbollen var i rullning nedför berget av diarréskit. Sedan skulle var och varannan låtsas-regissör göra något liknande och hjälpa till att slå hål i genrens förvrängda ramar och göra dem ännu mer porösa. Det här blev sedan grunden till de s.k. "mysrysarna" som fortfarande förpestar en väsentlig del av utbudet. Någonstans hittade Slashers och mysrysarna varandra, och medan vågen rullade, så började man inse att den "nya" "genren" var precis lika ytlig som Kevin Williamsons manus.

Vi ska definitivt INTE återkomma till de filmer som försökte kombinera humor och skräck med varierande misslyckat resultat. Man bör ta dem som varningar och ingenting annat. Och vi ska reflektera lite över denna förintande kombinations skadeverkningar som på sikt ledde till att skräckfilmer inte längre fick lov att vara skrämmande. Det var inte fråga om evolution längre, utan raka motsatsen. Men aldrig hade man trott att en hel värld skulle bli smittad och sakta börja dö. 90-talet gick sin gilla gång. "Den japanska vågen" kom sedan och gick med "Ringu", "Dark Water", "The Grudge", "Kairo" och andra rullar som redan klassas som "moderna klassiker". "Grannländerna" Korea, Hong Kong och Thailand hakade snabbt på och langade ut sina varianter på diverse spökhistorier. Vi fick allt från "Cello" till "Nightmare". Även seriemördar-thrillers som "Tell Me Something" flörtade med modern Horror.

Och Danny Boyle lyckades som sagt förnya Zombie-rullarna genom att göra en film som bara påminde om klassikerna. Simmandes i "nyinspelningarnas" latrintank väntade man bara på att nästa asiatiska rulle skulle göras om... De kom verkligen på rad också. Samtidigt undrade man om den Äkta skräckfilmen (D.v.s. dynamiska historier med mycket blod, våld och terror.) hade dött en gång för alla. För att inte tala om Splatter-rullarna. Det kom fortfarande ingen bildlig Gore-tsunami från exempelvis Italien och ingen av de mer eller mindre kortlivade trenderna kändes som de hade fått något starkare fäste...

Inte förrän 2003 då en då 25-årig, fransk skräckfilms-fantast vid namn Alexandre Aja skrev historia och spelade in "Haute Tension". (Och han fick ju bl.a. med sig Giannetto De Rossi på specialeffekter.) "Haute Tension" släpptes, hittade snabbt till mången blödande hjärta via festivaler och djungel-telegrafer och den satte sig omedelbart - Och man kunde snart ana på "tugget" att något större var på gång. Aja bringade bokstavligt talat nytt blod till The Horror. Det var alltid bara en tidsfråga innan något färskt skulle dyka upp när det gamla hade blivit bortom uttjatat. Och man kan alltid vara säker på att om man försöker kväva något så pass starkt och fullkomligt, så har det en tendens att slå tillbaks med full klart. The power of Horror. True Horror never dies!

Istället för att anamma samtida trender och fenomen ur Pop-kulturen, så gjorde en Aja ett smart drag - Han tog till vara på klassikernas approach (Som t.ex. "Texas Chain Saw Massacre".) till våldet och terrorn genom att modernisera den. Och är det några som kan konsten att modernisera film, så är det fransmännen. Det råder inte direkt brist på exempel i filmhistorien - Jag säger bara Georges Franju och Jean Rollin. Den konstnärliga infallsvinkeln gav även "Haute Tension" en helt unik look - Splattret var flera stänk bättre än i andra "nya" filmer, våldet var obarmhärtigt och det var framförallt skitsnyggt gjort. Och med en twist som man antingen älskar eller hatar.

Var detta då en unik företeelse från en regissör som till fullo begrep vad Horror var? Absolut inte. När då den våldsamma och brutala typen av "Survival Horror" återvände starkare än någonsin, så kom det inte bara en sådan. film Andra lovande nykomlingar som Kim Chapiron och Xavier Gens skulle mycket snart visa att det var Frankrikes tur att leverera grovkalibrig Horror än en gång. Skillnaden är att filmerna nu skulle kunna jämföras med varandra som en del av samma "trend". (Ett negativt laddat ord, egentligen.) Det gick ju inte med exempelvis Jean Rollins filmer eftersom ingenting påminner om dem. Det gick heller inte att sätta 80-tals galenskaper som "Revenge Of The Living Dead" i något större sammanhang heller.

2006 smällde Chapiron till med "Sheitan" och Gens tog "Horror" ett par varv högre med mästerverket "Frontière(s)". Splatter-geeks som fortfarande inte hade smält hur djävla bra "Haute Tension" var fick ännu mer att dregla över. Det hamnade nästan på en ofattbar nivå. Den vanliga hat-legionen på Internet kunde knappt vänta på tillfället som gavs för hyper-avancerat gnäll-bögeri. Märkliga jämförelser med "Hostel" blev snart vardagsmat, en åsikt spred sig på ett sätt som världen inte hade beskådat sedan "Cannibal Holocausts" glansdagar, och få såg eller förstod den förnyelse som Gens faktiskt hade bidragit med. Det gällde allt från ultravåldet till samhällskritiken.

Den som på allvar påstår att "Frontière(s)" är mildare än "Hostel" har tittat på filmen bakom en fjollig skrämselkudde med spets runt kanterna. Att ny fransk Horror inte bara är Splatter och extremvåld bevisade duon David Moreau och Xavier Palud med "Ils" a.k.a. "Them". Maken till en mer intensiv och psykologisk skräckrulle får man leta efter. Och sist men inte minst - Det allra senaste vitamin-tillskottet inom Extreme Gore och brutalitet: "Inside" (2007) från Alexandre Bustillo och Julien Maury. Reaktionerna på denna blev ännu mer delade - Allt från lovsånger med flera verser till en patetisk blogg av en fjant som borde köpa sig ett par testiklar. (Om det nu var en kille som skrev skiten, alltså. Personen som skrev texten hade just lärt sig att använda ordet "fuck" och "han" använde svordomarna på ett ännu mer felaktigt sätt än undertecknad.) Kommentarerna på IMDb är oftast också lika skrattretande som vanligt. "I’m a huge fan of horror.", säger någon och ger filmen en etta i betyg. Nyheter: Är man ett "huge fan of horror", så ger man inte "Inside" ett lågt betyg. Tönt.

De riktiga fansen fattar med en gång vad som är den bra skiten när de väl har legat i en anti-cinematisk kuvös hur länge som helst - En kuvös där luften i form av gamla Lenzi- och Fulci-rullar inhaleras genom hyperventilation för att man ska hinna suga åt sig så mycket som möjligt. Nu är den nya vågen här och det var fransmännen som fick äran att bära fanan vidare - Det röda fältet i Frankrikes flagga ska ju symbolisera blod, men vem hade trott att det skulle gälla splattiga filmer på 2000-talet?

Vad som för övrigt är enbart glädjande är att det fortfarande inte har annonserats någon re-make på "Haute Tension". Det lär inte komma någon på "Frontière(s)", "Sheitan" eller "Inside" heller. De MPAA-fruktiga jänkarna (Eli Roth borträknad.) har inte stake nog att göra liknande rullar eftersom de har en så relativt smal publik. (Fatta att detta representerar de ovan nämnda riktiga fansen.) Det ligger inte fransmännen i fatet eftersom de ju gör filmer på franska och automatiskt anpassar sig för en smalare marknad där budgeten inte behöver vara så hög. Det funkar klockrent och det har alltså kommit tre oförskämt bra våldsrullar på fyra år nu. Var ska det sluta? Tja... Förhoppningsvis gör det inte det alltför snart. Men allting tar ju slut någon gång. Såvida inte skräcken verkligen är odödlig. Den nya vågen av Horror är i alla fall ett tecken på att det mycket väl kan vara så.

Horror ska inte vara för alla. Rullar som "Inside" skulle lätt få bort de skrikande fjortisarna och de 12-åriga skitungarna som påstår att de "gillar rysare" men som aldrig ens har sett "The Exorcist", "Texas Chain Saw Massacre" och "The Evil Dead". I alla fall från biograferna. Det är de som är problemet och indirekt orsaken till att modern Horror har varit så jävla mjäkig. Men "industrin" står inte utan skuld heller eftersom den anpassar sig till massan. Turligt nog har de här nya Survival Horror rullarna visat fjantarna fingret med budskapet: "Vi skiter i om ni gillar det eller inte. Vi har med oss de fans som räknas". Det ska bli oerhört spännande att se vart och hur långt den här nya franska vågen bär. Xavier Gans är ju på gång, efter att rövhålen i Hollywood sabbade hans filmatisering av "Hitman", med en kannibalrulle. Och jag tror inte att Bustillo och Maury är några one-hit wonders heller. Är det en sak de har begripit, så är det att Horror måste bort från "PG-13"-latrintanken så fort som det bara är möjligt.

Det går redan åt rätt håll.