Perversion Story


• Soundtrack •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 22 September 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
SOUNDTRACK:
1. Nekromantik + Nekromantik 2
2. Getting Down With Black Emanuelle : Volume I + II
3. Demons
4. La Morte Vivante
5. The Sound Of Love & Death : The Very Best Of Stelvio Cipriani
6. Suspiria


 


 
 

Alltså... Avantgarde Jazz, improvisationsjazz, Fusionsjazz och allting med bokstäverna j, a, z och z i den ordningen... Jag tål det för fan inte... Kanske hade "jazz" varit ett mer njutbart koncept om jag hade varit en renodlad masochist. Men nej... (Och då har jag ändå gett "jazz" ett par chanser för mycket.) Så man kan säga att den första låten i Riz Ortolanis soundtrack till "Una Sull'Altra" a.k.a. "Perversion Story" kommer som en helvetisk chock utan dess like. För det är 100% äkta jazz med stort N som i Nonsensisk. Vid ett tillfälle låter det som det är en pers i publiken som börjar klappa lite försiktigt, men sedan fattar man att det är en del av rytmen. Fyndigt.

Men chocken släpper dock snart (I alla fall delvis.) när det helt plötsligt blir betydligt ljuvare toner i "Susan And Jane". Det här skulle rätt och slätt inte kunna passa någon annanstans än i en fin tjej-hångelscen. (Synd bara att det inte var så i själva filmen.)

Sedan bär det av och tillbaks till någon rökig bar där ett band bor gratis mot att de spelar dygnet runt (De låter ungefär lika trötta också.) och där man får lungcancer av ett enda andetag. Skivans tredje spår "Lombard Street" är bara en och en halv minut lång och låter som ett skit-typiskt improviserat jam med en spattig tvärflöjt i förgrunden. Totalt förglömlig givetvis, och lika innovativ och intressant som hissmusik rent musikaliskt.

"Sitar In Blues" fortsätter i samma sävliga stil. Bandet som spelar låter så utmattat att inte ens gitarristens fingrar verkar hitta rätt ackord. Men trumpet och saxofon-attackerna strimlar trumhinnorna finfint. Jadå... Man känner av kallsvetten redan. Torterade de fångar i Irak med Metallica?! Ha! De fick säkert lyssna på låtar dygnet runt, men "Perversion Story"-soundtracket i stereon hade gjort jobbet på en kvart.

Vidare då... Till "St. Francisco Railways"... Det-- *sväljer en munfull spy som precis kom upp* --urk... Jazzar på i "bästa" stil... Och så kommer de där femhundra trumpeterna från Satan's Big Band på en och samma gång. Det här är fan ta mig tortyr... Och sedan tvärdör låten... Eller så var det Ortolani som somnade...

"St. Quintin" börjar med en ensam trumpet... Det är definitivt så att man måste kolla till högtalarna så att det inte börjar sippra Sleaze ur dem. För man blir fan ta mig av med oskulden om man skulle råka halka i det. Men just det här stycket är i alla fall lite stämningsfullt. På ett lite påfrestande sätt.

"Golden Gate Bridge"... Mer öron-penetrerande trumpeter... Kontrabas... Tvärflöjt... Det går bra att sluta våldta lyssnaren nu... Nej, jag tror inte det räcker... Det här är nog orsaken till varför jag aldrig mer kommer att lyssna på den här skivan igen... Förresten... Har inte den här låten varit en gång redan?!

"Latin Quarter" drar igång, och den låter också som en... Fortsättning på "Lombard Street"...? Men fan... Det svänger ju lite...?!

Sedan har vi en repris på "Susan And Jane". Den här versionen är fyra minuter lång istället för två och en halv. Men den här är i alla fall riktigt djävulskt vacker, måste jag säga. Tårarna är inte långt borta. Det här stycket är det enda förmildrande draget med hela skivan.

Näst sist kommer "The Roaring Twenties"... Här är det i alla fall lite mer drag. Men låten säger absolut ingenting och det är egentligen bara ett jam baserat på några ackord. Tvärflöjt-solo... Sedan elgitarr-solo... Och så-- Kom igen nu! Var är Hammond--? Ja! Där har vi ju Hammond-solot också... Mer?! Trumpet-solo? Jajamän och Herrejävlar, över en hel minut kvar...

Och till sist har vi... "Una Sull'altra (Finale)"... Japp - Den låter exakt likadant som "Una Sull'altra (Titoli)" men är lite bättre då den är tre sekunder kortare... Äntligen är det slut - Det här var den längsta halvtimmen på jävligt länge...

Ärligt talat... Ortolani är en av världens bästa kompositörer och för mig kommer han alltid att vara geniet som skrev musiken till "No Si Sevizia Un Paperino" och "Cannibal Holocaust", men det här är bara enerverande och plågsamt med ett enda undantag. ("Susan And Jane" om det inte framgick.) Naturligtvis passar musiken filmen, men... Inte en mikrometer utanför den...

Så om du är allergisk mot Jazz - Håll CDn jävligt långt borta från spelaren...