Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 21 September 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
10. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
11. All-Nighter » Coffin Joe
12. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
13. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
14. Årets julklapp 2008
15. The New Wave Of French Horror
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

"An unforeseen future nestled somewhere in time. Unsuspecting victims no warnings, no signs. Judgment day the second coming arrives. Before you see the light you must die..."

Visuella konstpauser... Atmosfäriska scener som liknar levande tavlor... Mångsidiga och udda karaktärer... Sensuell erotik... Oväntade vändningar... Surrealism... Lågmält tempo... Explosivt våld... Blodstänk... Suggestiv musik...

...Eh... Ja...

Vad mer behöver man? Ingenting eftersom detta markerar skillnaderna mellan Eurohorror och amerikansk skräck. Ofta får det konstnärliga, sensuella och mångsidiga falla undan för övertydlighet, överdrift och stereotypa karaktärer. Kolla bara som ren skit som "Eegah!" eller något annat från samma tid. Roger Corman hade i alla fall lite av den europeiska approachen till film. Det ovannämnda (Bortsett från erotiken, då.) strålade samman i Georges Franjus "Les Yeux Sans Visage" a.k.a. "Eyes Without A Face". 1959 var året då modern Eurohorror såg sitt första ljus och det var ingen tillfällighet att det hände just där och då. Det var hög tid för något nytt och fräscht där man inte längre kunde se begränsningarna vid horisonten. Man såg snarare möjligheterna. Kreativiteten började flöda. Och den spred sig snabbt till alla filmskapare som kunde tänka på samma sätt. Det var dags att forma det som skulle överleva tidens alla prövningar och världens alla toppar och dalar. Men det kunde bara göras på ett sätt - Med gasen i botten och fantasin i en helt annan dimension. Därifrån kunde man börja bygga upp en helt ny fraktion av filmindustrin som faktiskt skulle växa sig starkare och starkare fram till 1989 - 30 års utövande av filmisk magi innan smällen kom som nästan utplånade allting.

"The future, Madame, is something we should have started on a long time ago."

Och det gjorde de ju.

Man bara vet att dessa filmiska fenomen är något som man måste utforska närmare. Man bara känner att gränserna ritas om. Det här är ett tecken på att kursen är rätt ställd. Och om man även märker att vissa filmer, som man tidigare tyckte rätt bra om, helt plötsligt har blivit antingen lite eller mycket sämre, så är det också ett säkert tecken som man lättare kan navigera efter i fortsättningen. Ett Moment 22 på en invändigt kulturellt plan har därför börjat släppa. Man kan lättare ta sig vidare till den fundamentala attraktionen eftersom man har blivit medveten om att den existerar utan att man har blivit vilseledd under processen.

Genom den finns det minst en genväg. Destinationen är Mardrömmarnas Stad och på vägen dit väntar bl.a. det som svinen försöker förvilla så många människor som möjligt med. Det är därför det finns tidningar, böcker och andra publikationer. När man väl har belyst tomheten i en typ av film och analyserat essensen i en annan typ, så har man kommit en bit på vägen. Man vet vad man inte behöver lika väl som man vet vad man suktar efter. Den första är den som definierade begreppet "films of images" (Om det nu var "Nosferatu" från 1922.) och över 50 år senare fick vi två propra kult-rullar som inte heller faller så långt utanför dess ramar.

År 1985 och 1986 slog alltså två napalmbomber ned bland skräckfilms-diggarna. Alla medel var tillåtna, konventionerna försvann ut genom fönstret och resultatet blev två filmer som var och en blev den felande länken mellan Splatter-dreglarna, Horror-nördarna, Kultfilms-geeksen och Mainstream-offren. Dessa enorma hits blev således en säker väg ut ur desperationen driven av en vilja att ta sig bort från det tråkiga och slätstrukna som har en tendens att växa sig starkare och starkare hela tiden. Det fanns bara en väg. Och den vägen går genom två så starka filmer att t.o.m. dess demoner inte kan låta bli att invadera världen!

"They will make cemeteries their cathedrals and the cities will be your tombs."

När man ser Lamberto Bavas "Demons" för första gången, så inser man att filmen existerar helt på egna premisser utan några utomstående influenser. Visst - Den som känner igen Berlin känner säkert igen staden och visst - Den som har sett mycket skräckfilmer känner igen alla knep och knåp som funkar klockrent utan några krusiduller - Monster, blodstänk, action och våldsam Horror. Men "Demons" utspelas i ett helt eget universum där saker och ting blir mer och mer besynnerliga ju starkare de demoniska influenserna blir. Till slut är ingenting solklart, utan filmens magi smittar av sig på allt som ryms i dess fantastiska värld. Vidare avslöjar de följande genomsittningarna ännu fler kvalitéer.

Cheryl sitter på ett tunnelbanetåg och är på väg att möta sin väninna. I en reflektion i fönstret ser hon en mystisk man med en silverfärgad demon-mask för ansiktet. Hon vänder sig om, men ser ingen. Inte förrän hon kliver av tåget på en station och blir förföljd av mannen. Men det är ingen fara på taket - Han delar bara ut biljetter till en smygpremiär på biografen Metropol. Cheryl tar emot biljetten och passar på att fråga efter en extra biljett till sin väninna. Vilket hon får. (Vi får bara veta att det är en skräckfilm det handlar om.)

Men det är onda krafter i omlopp runt visningen. Av någon orsak har någon ställt lite rekvisita i entrén i form av en lätt motorcykel, ett svärd och en demonisk mask. Man kan anta att allt behövs som en gimmick med tanke på att det är kopplat till filmen som biobesökarna kommer att få se. Och lite mer ändå! Det här är smygpremiärernas smygpremiär. Alla är på plats, bl.a. hallicken Tony och ett par av hans tjejer. En av dem, Rosemary, tar på sig masken för att skoja lite och råkar riva sig på den. Det är aldrig en bra sak att göra, och denna kväll är inget undantag.

Kanonrullen börjar och den börjar med att ett ungdomsgäng letar efter Nostradamus grav i en spökstad. Mycket snart hittar de den och där ligger han i en kista - Med en demon-mask för ansiktet. En av killarna tar upp masken och tar på sig den... Också för att skoja med sina kompisar... Och så river han sig på den...

-"Did you see that? The same thing happened in the movie!"

-"Yeah, that’s a bunch of shit, baby!"

Killen förvandlas till en demon på några röda och charkar sina polare. Och Rosemary börjar må riktigt dåligt. Hon går in på dass för att undersöka såret på kinden som plötsligt börjar bubbla och läcka kräm. Filmen på bioduken har plötsligt förvandlats till en Slasher och medan Rosemary börjar muteras till en demon, så letar hennes väninna Ruth efter henne. Hon hittar Rosemary blödande på ett dass och hinner inte göra mycket innan Ruth får demonklös-zombiefiering. Hon lyckas fly, men irrar bara bort sig och in bakom bioduken. När då Slashern hugger ihjäl en tjej i filmen river samtidigt Ruth sönder bioduken och ramlar in framför den chockade publiken. (Oerhört kreativ och originell scen!) Från och med nu får alla biobesökare kämpa för sina liv. En demon är lös och utgångarna är låsta av någon orsak - Precis som om de demoniska krafterna fångat alla på Metropol i en filmisk mardröm som man bara trodde fanns på vita duken.

Resten av filmen är Splatter och lite Survival Horror när Tony och company bryter in sig i projektionsbåset och hittar bara en maskin som projicerar filmen. Eftersom de onda energierna är lösa, så kan lika gärna projektorn också projicera ondska. Eller så är den bara ett instrument - Precis som demon-masken. Rosemary då - Hon börjar ju också klösa sönder folk och alla som har fått känna på klös förvandlas inom kort till en demon. Precis som i filmen.

Sedan drar Bava på med allting som finns att tillgå - Helt fritt och utan andra begränsningar än budgeten. Men italienarna hade alltid trick att få en film att se dyrare ut än vad den är. Men det hela kulminerar i en asläcker scen där en helikopter dundrar in genom biograftaket och lämnar ett hål som våra två överlevande hjältar kan fly igenom, bara för att göra nästa chockerande upptäckt - Världen utanför också befinner sig mitt i en apokalyptisk Zombie-mardröm. Zombierna håller på att ta över världen och det verkar bara finnas några överlevande som försöker lämna staden.

Här kan man definitivt snacka om att film är en kraft i sig själv. Denna övergång mellan film och verklighet som Bava tar till vara på är så läckert gjord att man inte behöver leta efter några logiska förklaringar till varför Metropols utgångar helt plötsligt är låsta och varför det helt plötsligt är fullständigt kaos i Berlin fast det var lugnt och fint lite tidigare på kvällen. Men det är det som är hela grejen - I en mardröm kan allt hända och i en mardröm som orsakas av en film finns det miljöer och t.o.m. personer som man känner igen. (Killen med silvermasken dyker upp i en avgörande scen också.) Våra hjältar lämnar oss i vilket fall på en landsväg där de åker mot nya äventyr tillsammans med en överlevande familj bestående av en far, hans tonårsdotter och son. Vi får inte haka på när de drar västerut och ut på landet.

Försöker man "applicera någon sorts logik" på filmen, så kan man bara säga att den här demon-pesten är den snabbast spridande någonsin. (Tänk dig "28 Days Later" fast "4 Hours Later"!) Annars är det bara att koppla bort förnuftet och låta hjärtat vara med... "Demons" är ingenting annat än ett mästerverk utan någon motsvarighet, men som ändå ett år senare följdes upp av ännu ett mästerverk - "Demons 2"...!

Skådeplatsen för lite demoniska krafter denna gång är Frankfurt och i världen är det som om "ingenting" hade hänt. Eller så händer allting på en och samma gång - Både på Metropol i Berlin och i en Frankfurt-skyskrapa / jävligt högt hus som går under namnet "The Tower". Filmen som en gång visades på Metropol filmas nu om som en dokumentär och visas live på T.V. Och visst är det via T.V:ns bildrör som demonerna tar sig in i de levandes värld. Dokumentären handlar om ett gäng ungdomar som... Letar efter Nostradamus grav. Det visade sig ju vara ett alldeles förträffligt vinnarkoncept i ettan, och alla vet ju vad som gäller när man har ett vinnarkoncept i sina händer. Precis. Ändra det för fan inte!

Demonen som inkarneras i tvåan tar över 16-åriga Sallys kropp och själ. Hon firar denna kväll sin födelsedag tillsammans med några vänner, men gästerna får snart en hel del annat att bita i (Eller bli bitna, snarare!) när Demon-Sally börjar fira på sitt sätt. Men det blir tidernas fölsis och en oförglömlig kväll. På några minuter blir alla gäster rivna och förvandlade till blodtörstiga demoner. Resten av "The Towers" hyresgäster får sedan spendera resten kvällen och natten med att kämpa för sina liv. Och de går snabbt åt. Demonerna har inflytande över ödet också, vilket ett par på väg hem till sin son under demon-attacken får uppleva. Av en ödet bestämd orsak kolliderar de med en bil packad med stökiga ungdomar som är på väg till Sally för att våldsgästa henne. Men ingen tillåts komma innanför "The Towers" väggar och de kommer heller inte fram - Någon av dem. Ett par lyckas fly via taket tack vare kunskaper i bergsklättring, och sedan måste de in i T.V.-studion (Som sänder dokumentären.) för att, som Tony säger det: "Smash everything!". Tonys identiska tvillingbrorsa dyker upp även i "The Tower" som en gyminstruktör som man inte tjafsar med. Och så lilla Asia Argento, som inte ser så ledsen ut över att se sin farsa bli squishad. Och så demonungen vars föräldrar är inblandade i bilolyckan - Han terroriserar paret som senare blir dramats hjältar. Och inget "drama" är komplett om de inte får gå in i solnedgången tillsammans. Fast här är det soluppgången. En ny dag gryr. Men tyvärr betyder det också att "Demons 2" är slut. Eftertexterna rullar till "Rain" av The Cult. Pricken över i:et. Perfekt.

Det finns en attraktion som går djupare än allt annat. Demon-invasionen i Lamberto Bavas två bästa rullar är en reflektion av detta. Demonerna har fått oss att inse att det finns något mer bortom bioduken / T.V.-rutan än ingenting. Något som har en makalös dragningskraft om man är mottaglig för den. Men består den grundläggande attraktionen av att man vet att det man ser på är såpass obskyrt att det på något sätt känns om det är tillägnat en själv och bara en själv eftersom man gjorde sig "besväret" att söka upp dessa filmer? Som en slags retroaktiv belöning? Och består charmen i att ingenting tekniskt sett är slipat till "perfektion" med pengarnas hjälp?

Man kan testa att leka med en tanke - Tänk om alla i hela världen kände till två andra kult-klassiker - "Nightmare City" och "Contamination". Skulle filmerna vara sämre då? Absolut inte. Skulle de bli sämre om var och varannan jävel påpekade brister i dem och gjorde en massa irrelevanta jämförelser med högbudget-produktioner? Nix. Effekten blir snarare den motsatta.

Problemet har alltid varit de producenter som inte begriper en regissörs visioner. Det finns ett uttryck: "Om alla barn hade lyssnat på sina föräldrar, så hade vi fortfarande bott i grottor." Precis. Om alla regissörer blint hade lydit sina producenter, så hade inga subgenrer dykt upp och det hade bara gjorts ännu mer Scheisse-movies. (Bildligt talat, alltså. Inte mer bajs-porr.) "Studio systemet" hade säkert också funnits kvar och idén hade med all säkerhet fått ett ännu starkare fäste i Europa innan Gulderan. (Som säkert inte ens hade kommit.) Tyvärr har ju producenterna makten och ofta styr och ställer de för mycket. Och de kan tvinga fram så stora förändringar att de lätt märks av medan man tittar på filmen. (Ibland reagerar man ju när något rätt och slätt känns riktigt dåligt. Titta bara på "The House Of Exorcism"... Fast... Gör för fan inte det. Titta på "Lisa And The Devil" istället.) Om någon hade börjat "rätta till" saker i en valfri film som vilken "Alfredo Leone"-wannabe som helst, så kan man lätt förstå att de snabbt hade börjat tappa i kvalitet. (När en rulle som är tänkt att vara en hallucinatorisk mardröm helt plötsligt förvandlas till en "The Exorcist"- liknande orgie i flashbacks utan sammanhang - Då blir det ju extra påtagligt. Till exempel. Till ett jävla skräckexempel, snarare. Ett av de absolut äckligaste jag har sett.)

Först och främst kommer man inte ifrån det faktum att man oftast jobbar hårdare om man inte har oändligt mycket resurser att utnyttja och "får det man pekar på". Då gör man sitt yttersta med de medel som finns. (Om man nu inte ger upp halvvägs igenom ett projekt.) Det är en väsentlig del på väg mot målet och drivs man framåt av begränsningarna och hela tiden får komma på sätt att ta sig runt dem, så blir det också (Oftast.) bra i slutändan. Fantasin är som bekant det viktigaste mentala redskapet som människor har.

-"West! I saw some lights in the sky. Maybe not everything is lost. Maybe there is still a place where we can start a new life..."