Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 11 September 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
10. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
11. All-Nighter » Coffin Joe
12. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
13. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
14. Årets julklapp 2008
15. The New Wave Of French Horror
16. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Det kommer en tid (D.v.s. några timmar.) i varje människas liv (D.v.s. en gång under varje nytt dygn.) då desperationen tar över och man ger sig ut på en halsbrytande jakt efter lite "Sapphic Sweetness" - I filmformat. För IRL blir det säkert för dyrt, och det är inte ens säkert att man får se på fast man är villig att betala. Japp. Hängivenheten i denna jakt kan lätt jämföras med en fattig heroinists. Men alla vet ju hur det är - Bara för att man råkar ha några spänn över betyder inte att det kokar i skeden samma kväll.

Denna jakt kan, än en gång, lättast åskådliggöras med hjälp av en s.k. "Double Bill". Men. Vi ska vara så ambitiösa vid detta festliga tillfälle att vi kör en "Triple Bill" istället - Bara för att bevisa bortom all tvivel att det här är på allvar. En tur som med lyckat resultat borde ha slutat i den bildliga rännstenen i "Red Light District" slutade istället i en trasslig härva av alternativa titlar, lömska / vilseledande omslag och falska förhoppningar tagna ur luften. Vem kan man lita på i denna sjuka värld?

Det enda gemensamma var och förblev de riktiga pengarna som på något sätt dematerialiserades ur plånboken. Ledtrådar, tecken och gripandet efter halmstrån ledde till att man t.o.m. började inbilla sig att vissa av dessa filmer skulle ha ett betydligt högre LH-värde (LH = "Lesbiskt Hångel".) än vad som är standard. Även detta värde kan räknas fram matematiskt. Vi kan ta Joe D'amatos "Immagini Di Un Convento" som ett alltjämt lysande exempel. Filmen är 5625 sekunder lång varav runt 976 sekunder är LH. Då blir det 976/5625 = 0,17 = Ett LH-värde på 17%. Inte illa. (Och kanske är det ett av de högst uppmätta värdena någonsin - Om man nu inte räknar med renodlad porr.)

Så vi får väl se hur det går där ute i illusionerna. Först har vi:

So Young, So Lovely, So Vicious (1975)

(Silvio Amadio)

Det fanns en gång en sensuell fraktion av Sleaze och Erotica. Det började redan hetta till någon gång på 60-talet och under det kommande åren föddes och utvecklades kategorier som "Nunsploitation" och "Artsploitation". Men det var en senare fråga - En del filmskapare ville kombinera det sensuella och erotiska med mer hjärta och smärta. Vi är ganska långt från skräckens territorium nu (Om man blundar för den psykologiska terrorn.), men man märker fortfarande av flörtarna med t.ex Gialli och andra mystiska filmer med "tabubelagd" lesbisk kärlek invävd i handlingen. Tyvärr finns det inte så mycket inom den här subgenren som man skulle önska. Antingen beror det på att en filmskapare gjorde en banbrytare som sedan inte smittade av sig på andras kreativitet och fantasi, eller så fanns det inte tillräckligt många för att det skulle bli lönande att producera. Men det finns åtminstone en sådan banbrytare som undviker att gå i Exploitation-rullarnas ledband - En film som är mer fokuserad på de negativa effekterna av obesvarad kärlek - "So Young, So Lovely, So Vicious"...

Sleaze, precis som Giallo, är en väldigt bred subgenre som också går hand i hand med skräck. En gemensam nämnare brukar vara att huvudkaraktärerna inte har en direkt sund eller "normal" (Om man nu tänker sig "normal" som ett matematiskt genomsnitt och ingenting annat.) inställning till varken andra människor eller tillvaron som sådan. Men man skördar det man sår. Och någon som sår trubbel ska skörda trubbel. Och inom Sleaze sås det dekadens, minimal moral och självdestruktion för hela slanten. (Det hade inte blivit så värst underhållande annars.)

Har man då inte insett att 97% av alla människor innerst inne är mer eller mindre inkompatibla med en själv, så får man sig kanske en liten tankeställare om man tar en titt på just "So Young, So Lovely, So Vicious". Maken till ett värre utnyttjande, emotionell utpressning och svek gentemot en godhjärtad människa har sällan skådats i rörliga bilder. Och effekterna av den. Händelserna i denna film skulle lika gärna kunna hända (Och har säkert hänt.) på riktigt. I någon variant. Vilket är så jävla hemskt att man bara vill gråta blod.

Men för i helvete...! En film som på IMDb har "plot keywords": Pretty Girl, Lesbianism, Beautiful Woman, Lesbian Sex, Female Nudity, Erotica och Sex är ingenting annat än en garanterad jävla klassiker i min bok. En fullpoängare. "So Young, So Lovely, So Vicious" a.k.a. "Peccati Di Gioventù" från Silvio Amadio är dock en av dessa filmer som varken hamnar i kategorin Giallo eller Sleaze, utan någonstans mittemellan. Filmen är snarare ett skumt triangeldrama (Eller kanske t.o.m. ett kvadratdrama?) som sakta men säkert utvecklas till en tragedi som också är sådär halvt om halvt hyper-spännande. Men i grund och botten är den väldigt sorglig och den lyckas trycka till någon okänd nerv på vägen. För det handlar mycket om obesvarade känslor och ett av de grymmaste sveken som någonsin har skildrats. Och har man ett bultande hjärta i kroppen, så borde det blöda rejält när filmen är slut. (Snacka om nitlotten som jag drog. Jag hade nästan hoppats på att få se Dagmar Lassander hångla med brudar från och till under 90 minuter. Ingen sådan tur. Tji fick ens förhoppningar om lite "sapphic love" i närbild och ett djupt hugg fick ens hjärta.)

Men "So Young, So Lovely, So Vicious" är trots bristen på ständig lesbo-hångel jäkligt intresserant ur ett psykosexuellt och psykologiskt perspektiv. För här finns säkert så mycket material för någon skinntorr gammal hjärnskrynklare att fanskapet skulle få ta en lång semester efter att ha försökt reda ut den här härvan. Om det här nu hade hänt på riktigt. Eller så kan de bara försöka klura ut vad Amadio ville säga med den här storyn. Att man ska aldrig någonsin i helvete ska lita på någon? Eller att om något är för bra för att vara sant, så är det det? Eller att man bara kan räkna med sig själv? Alltid. Eller...?

Det man frågar sig under filmens gång flera gånger är vad det är som får en människa (Utöver psykopatiska drag, då. Vilket också är en djävla fabrikation anpassad för 2000-talets livs-grisar.) att hata en annan människa så mycket att denne systematiskt förstör hennes liv? Man kan så klart förstå diverse moraliska dilemman. Och man kan lätt förstå om en av dem har förstört den andras liv och att den emotionella responsen blir att ge igen trefalt. Men om personen ifråga inte har gjort något, då? Det måste väl ändå vara ondska i sin absolut "renaste" form?

Angelas farsa har träffat en tjej som heter Irene. Och där har vi det. Det där är alltså Angelas motiv till att vilja förinta Irene - Trots att Irene bara vill alla väl och trots att hon bara är snäll och visar att hon faktiskt bryr sig. Men det skiter Angela fullständigt i. Hon planerar att utplåna Irene på ett djävulskt utstuderat sätt. För man kan inte säga något annat om Angelas motiv än att de är helt åt helvete konstiga och omotiverade. Angela, tillsammans med hennes föga smarta kille Sandro, gör upp en plan som går ut på att Sandro ska förföra Irene för att hon så snart som möjligt ska försvinna ur farsgubbens liv. Det går långt ifrån som planerat eftersom Irene visar noll intresse för Sandros patetiska närmanden. Angela börjar gräva i Irenes förflutna och hittar en tio år gammal tidningsnotis om en lärarinna som tog livet av sig efter en "underlig relation" med en elev. Eleven var Irene, och Angela försöker sig nu på att förföra henne istället på ett mer subtilt (Men medvetet.) sätt. Den till synes kyliga och introverta Irene börjar mycket snart bli förvirrad då hennes känslor för Angela börjar växa. Och samtidigt förändras också hennes prydliga och reserverade sätt.

Det är som sagt en hjärtskärande episod som utvecklas ur detta. Det är omöjligt att inte tycka synd om Irene när hon blir en bricka i Angelas och Sandros spel samt när Angela bara leker med hennes känslor, väl medveten om att Irene egentligen är deprimerad och trasig i både sinne och själ. Hon utsätts också för så mycket falskhet från alla håll och kanter att det slutar vara rättvist redan "by default". Men det är i alla fall bergsäkert att man får skörda det man sår och att man får det man förtjänar om man gör andra illa. Vissa får det i alla fall. Och vissa får på tok för mycket skit. Andra kommer för lätt undan. Det var väl det som Amadio ville skildra. Om det nu på något sätt hade förbigått en i det fallet där man känner igen tyngden och allvaret bakom det som Irene säger. Bara några få förstår, så är det bra. För där finns mycket som vittnar om att hon har blivit sårad gång på gång och nästan uteslutande byggt sin livserfarenhet på sorg och ensamhet och följaktligen förblivit ett offer som inte har nog med viljestyrka till att förändra sin situation.

Utan direkt mycket "filmiskt" att komma med (Om man nu bortser från de läckra medelhavsmiljöerna.), så står "Peccati Di Gioventù" och faller på att storyn är såpass linjär, inte direkt speciellt djärv och att det är väldigt vagt definierad till vilken genre den egentligen tillhör. Giallo-fans kommer att bli besvikna. Sleaze-fluktare har inte heller mycket här att hämta. Så man får ställa om sin inställning en aning. Filmens styrka ligger därför nästan helt och hållet och vilar på Gloria Guidas och Dagmar Lassanders karaktärer. Det blir bra dynamik mellan den yngre blonda tjejen och den lite äldre, rödhåriga skönheten. Och Lassander är en grymt talangfull aktris som med lätthet hanterar allt från komedi till drama. Här undrar man länge över vad det är i hennes förflutna som har format henne till den hon är, men när hennes fasad spricker och ger vika under emotionell press p.g.a. känslor som har varit uppdämda under en lång tid (Och som nu med det nya blir för mycket att hålla inombords.) samt när hon visar hur sårbar hon är, så rinner både hennes och tittarens tårar... Ja... Förutsatt att man inte är en av "de där"...

All right... Den här kanske slog lite slint och sågs vid fel tillfälle... LH-mätaren... Aj aj aj... Det SER inte bra ut, det här... Står den på... 1...?! Knappt det...! Men kanske kan lite mer vanlig Sleaze återställa balansen, trissa upp värdet samt det goda humöret? Så vad är det här för något...? "Black Magic Rites"...? Nice...! Nej, men--?! Fan! Era filmtitel-bytande jävla svin, det här är ju:

The Reincarnation Of Isabel (1973)

(Renato Polselli)

Nej, nu jävlar... Är jag inte det minsta glad...

Renato Polselli, ditt kötthuvud! Hur i HELVETE kunde du med att sabba en kanonbra lesbo-hångelscen med två heta brudar genom att ha en fet, äcklig jävel med i "leken"?!! VA?!!! VAD FAN TÄNKTE DU PÅ?!!! Den dumma jäveln kan först och främst inte skådespela mer än vad en död amöba kan. (Och den är automatiskt bättre.) Han har dessutom en massa fejkade tics som vilken vidrig barnantastare som helst som försöker bekämpa sina onaturliga impulser. Fanskapet sabbar inte bara en scen utan TRE-FYRA STYCKEN...?! DJÄVLA IDIOT!!!

Allvarligt talat - Det hade ju först och främst inte skadat om Polselli hade tagit reda på vad "Horror" är innan han beslutade sig för att regissera den här raddan lösryckta scener som inte handlar om / betyder ett dugg. Fast... Vem bryr sig nu? Allt är förstört... Allt...!

Isabella var i alla fall en häxa som några garderobs-pedofiler brände på bål för ca. 400 år sedan. "Nu" råkar Isabella och alla andra tomtar runt henne vara reinkarnerade och om man orkar bry sig om den lilla handling som finns, så har några av dem köpt en del av ett slott (Jag antar att hela plejset som sådant var för dyrt i slutändan.) och gamla "incidenter" gör sig påminda. Under de första 10 minuterna händer absolut inte ett piss. Sedan händer inte ett piss på ytterligare 40 minuter. Häxbränningen varar i en halv eon och är sanslöst irriterande bortom all förståelse. (Jag trodde att jag körde filmen i slow motion ibland.) De flesta scener verkar vara feltagningar ihopklippta på måfå och leder absolut ingenstans de heller. Ritualer. Lite Sleaze. Vilket skämt. Fatta att man vaskar efter förmildrande drag när man krälar på botten av kloaken... Nej... Det här är toppen av bottenskrapet. Nu FINNS det inga ursäkter i reserv längre.

Jo, just det. Handlingen var det igen, ja. Isabellas man svor efter häxbränningen att Isabella skulle leva igen en dag och... Ja... Här är den dagen, tack vare lite svartmässor, blodorgier och prima Satanism. Lite offer krävs ju alltid och Isabella behöver jungfrublod för att hålla igång. Tror jag. Det är svårt att avgöra när scenerna runt det som ska föreställa handling pendlar mellan att vara hysteriska och extremt irriterande till den grad att man inte ens kan koncentrera sig...

Man trodde länge att "The Reincarnation of Isabel" var för evigt borta. (Jag tror Polselli nyktrade till först när den var klar och försökte gömma den med flit efter att ha simulerat akut magsjuka i samband med premiären. Jag menar - Vem fan hade velat vara där?) Men likt en ovälkommen gäst dök den upp på DVD. Problemet är att man inte kan köra en kniv i låret på en DVD och vrida om riktigt ordentligt medan man ger den en varning om att det blir strupen nästa gång om inte fanskapet försvinner ur ens tillvaro. Eurohorror-junkies har en ytterst otursam tendens att stöta på filmen förr eller senare och börja se den mot bättre vetande. Men man är så pass skogstokig att man inte slutar titta förrän det är mellan 80 och 90 minuter för sent. Men man ska ändå säga att det för all del finns ett par ljusglimtar i filmen. Men. De är oerhört lätträknade... Jag vet att tjatar om det fortfarande, men jag kommer aldrig att varken glömma eller förlåta den medvetet förstörda tjejhångel-scenen...

*tar fram flaskan* ... Ingen "sapphic love" här heller, minsann... Trots brudar som är heta som fan... Måste... Måste se lite bra Eurosleaze nu för att minimera den långsiktiga skadeverkan av den här filmen... För den känns verkligen i märgen och det är ungefär här den rena desperationen på ett oförklarligt sätt hamnar i överväxel... Och den alltid så pålitliga LH-mätaren... Ja, den står ta mig fan på 0 nu... Knappt något utslag alls fast det har gått långt över tre timmar... *drar mätaren i väggen med full kraft* Värdelös skit...

Men precis som behovet av Sleaze, så är hoppet det sista som lämnar ens kadaver. Kanske kan nästa (Och sista.) rulle råda lite bot på saker och ting...?

Behind Convent Walls (1978)

(Walerian Borowczyk)

Yeah! Nunsploitation kan sällan slå slint och det ser man inte för ofta. Även om man såg en ångande het rulle (D.v.s. en med ett LH-värde på minst 15%.) varje kväll, så skulle t.o.m. det vara för sällan. Så kanske är Walle Borowczyks bidrag så bra att man inte behöver se något mer i genren efter den? Njaeee... Jag tror nog fortfarande att D´amatos ovan nämnda "Immagini Di Un Convento" är en rulle som täcker in mer på den här fronten än Borowczyks "Interno Di Un Convento". ("Behind Convent Walls" som filmen också är känd som.) Men den har en hel del andra kvalitéer och en något "snirkligare" handling.

Ett kloster. Och en massa nunnor. (För fan - Då kör vi, baby...! ............Näehe...? Inte det...?) Som styrs med järnhand av abbedissan "Mother Superior". Nunnorna (Varav få verkar vara där frivilligt.) får inte göra speciellt mycket utöver att sköta vardagssysslor och be till den där illusionisten som sägs ha blivit uppspikad på ett kors och vaknat till liv några dagar senare. Så gissa om frustrationerna dagligen byggs på? Gissa om en del av systrarna i brist på fysisk närhet älskar med varandra när de inte onanerar med hemmagjorda Jesus-dildos, målar erotiska bilder eller ägnar sig åt andra "synder" som sång och dans...? Ja, vad kan man förvänta sig? Några av dem får hemligt besök av diverse män. (Jävla turgubbar som får spänna på nunnor då och då.) Bakom klosterväggarna händer det alltså en hel del. Och abbedissan har mycket att hålla reda på och snoka i. För allt syndigt måste ju hållas utanför till varje pris. Det tar så klart inte alltför lång tid förrän saker och ting i vanlig ordning börjar balla ur och metoderna för att kontrollera systrarna blir lite... Ohälsosamma... Men så går det när man inte får ha lite skoj emellanåt.

Bortsett från alla konstiga bestraffningar och annat som nunnorna blir utsatta för, så är det intressant att följa deras vardag och se hur de tar sig igenom den i ett tillstånd av självförnekelse. Det funkar så klart inte i slutändan och bristen på sex är för vissa alltid ett bekymmer. Man får bl.a. se systrarna tillfredsställa sig själva med diverse objekt - En av dem tillverkar en dildo av en träpinne (Med Jesus feja i ena änden så att hon med hjälp av en spegel kan se honom medan hon onanerar!) och tjejen som spelar fiol har ju sitt instrument som man kan smeka sig själv med. Det finns en fin scen i början av filmen där två av systrarna spelar kyrkorgel respektive fiol. Och så börjar de helt plötsligt spela en glad och trevlig låt till skillnad från de sedvanliga deprimerande psalmerna som skulle kunna få vem som helst att köpa en ask industri-rakblad. Alla börjar sedan dansa och ha kul tills abbedissan sabbar allting. Utöver ett par tungt atmosfäriska scener liknande den, så finns annars det hur många riktigt tändande och sensuella bilder som helst i "Behind Convent Walls". Sedan är det nästan för bra för att vara sant att Luciano "Suspiria" Tovolis foto låter alla färger och skuggor komma till sin naturliga rätt. Ännu ett toppjobb signerat en mästare, alltså.

"Behind Convent Walls" bygger på romanen "Roman Walks" av den franska författaren Stendhal (Marie Henri Beyle) och jag vet ärligt talat inte hur mycket av förlagan som har "klarat sig", men man kan anta att den i händerna på Borowczyk fick en "lite" mer exploatativ vinkling plus att han ju på film kan visa så mycket hud som möjligt. Det är just de bitarna som gör filmen lite mer uthärdlig. (Inte för att den hade varit direkt outhärdlig utan dessa bitar, men man ser ju inte en Nunsploitation-rulle p.g.a. dess handlings historiska korrekthet.) Många av de här systrarna är jävligt heta och den som går igång på dessa svart-vitklädda brudar på bristningsgränsen av återhållna köttsliga drifter får här en hel del gott att fästa fantasierna på.

Det bästa med lesbiskt hångel är så klart att man slipper se någon äcklig skithög som besudlar ens vy eller grumlar ens fantasier om att man deltar voyeuristiskt. Det är själva avsaknaden av dessa energier i denna kärleksakt som gör den till något alldeles speciellt och befriande. Nästan gudinnligt. Motsatser är inte alltid bra eller bäst. Man vill inte ha sin vy över det venusianska nedsmutsat med något som inte hör till det. Och det enda felet med just "Behind Convent Walls" är att man får se Howard Ross jävla röv under en av sexscenerna mot slutet av filmen... Inte ens den här gången kunde man-- Vad i helv--?! UR VÄGEN, FÖR FAN!!!

*sparkar sönder T.V:n och kastar ut den genom fönstret*

 



 

S C R E E N S H O T S