Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 21 Augusti 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. All the evil seems to live forever
10. Livin´ La Vida Giallo
11. Marillion : Brave
12. Mattei Lives Too!
13. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

Mitt första möte med en film av Jean Rollin var "La Morte Vivante". Detta var långt innan "Internet" och man fick i jakt på rekommendationer gå på korta, nästintill obefintliga beskrivningar i utprintade, svartvita kataloger eller ett begagnat nummer av någon tidning. Men det här var så sekundärt som någonting kunde bli, för då låg det intressanta i det faktum att vissa källor (Läs: En katalog.) påstod att det lättsamt var Rollins blodigaste film. Det var mer än nog för att väcka intresset för hans filmer och då var det också Gore-rullar som gällde för hela slanten - Fulci-rullarna gick varma i videon och det blev inte en genomsittning av "Demons" och "Zombie 3 - Night Of Terror". Året kan ha varit 1996 när Redemption Beneluxs filmer gick att köpa parallellt med de (ofta) sönderklippta utgåvorna från Redemption U.K. Det var en liten guldgruva som tyvärr sinade alltför snabbt, men som ändå är associerad med en massa ljuva minnen - Ej rekommenderade till någon under 18 år. Detta var också ett par år innan DVD-formatet lanserades. Även då hade man skämts om man ens hade drömt om Rollins filmer på DVD.

Hur som helst gick Splatter-effekterna i "La Morte Vivante" raka vägen till hjärtat utan några omvägar - Finalen var helt obarmhärtig, rå och närgången. Och det plötsliga slutet, där ingenting längre spelar någon roll, är totalt oförglömligt. Samtidigt blev man medveten om annat - Först och främst om det faktum att "La Morte Vivante" inte påminde om någonting annat som man hade sett då. (Och inte senare heller för den delen.) Ett litet tag levde jag t.o.m. i villfarelsen om att Rollin var en "fransk Fulci" och att han någonstans hade gjort en "Le Beyond". Den villfarelsen skulle så klart blekna bort i framtiden efter ännu en insikt, men Rollins sätt att leverera Gore stack verkligen ut. Det var rakt på och lika avskalat som resten av filmen. Och så fanns den kvardröjande känslan av att Rollins värld har en egen tidräkning. Hur man än vred och vänd på det (Under en kort stund till en början.), så var det ändå helt säkert att filmen var raka motsatsen till vad man hade förväntat sig. Att denna tanke skulle fara genom skallen varje gång man såg en ny Rollin-rulle hade man inte heller kunnat tro. Men precis så blev det. Men "La Morte Vivante" lämnade ändå ett säreget intryck och de gånger tankarna gick till den, så framkallade de en positiv, men aningen kylig känsla. Det var det okomplicerade blodstänket som främst gjorde sig påmint. Det och den nakna fröken Blanchard. Och när BBFC tar bort ett antal hundra sekunder från en film, så vet man att det finns något i filmen som sticker dem i ögonen. Lika mycket som det känns som ett knivstick i hjärtat på varje sann Horror-pundare.

Det skulle ändå dröja ett par år innan jag hade smält "La Morte Vivante" ordentligt och innan dess gåtfullhet hade infekterat mig så pass mycket att den började locka till en repris likt sirener som lockar ned en bunt asfulla sjömän i plurret. Jag slukade verkligen kultfilm dag och natt under den här perioden och där hamnade dessvärre Rollin lite i skymundan. Då hade jag bara sett en film, men hade två till ("Le Viol Du Vampire" och "Requiem Pour Un Vampire".) som jag hade sparat för "någon riktigt regnig kväll".

Denna regniga kväll kom tyvärr inte på ett bra tag. Det blev mest bara en massa förglömliga All-Nighters (Sex rullar på en kväll / natt var verkligen inget ovanligt - Tvärtom var det en slapp och händelselös kväll om det bara blev tre rullar.), en värld av kopierade videoband och många och mycket sena kvällar i sällskap med Canal+ - Godzilla, Mothra och Gamera in genom ena ögat och Troma-rullar in genom den andra. Här omformades hela ens värld och besöken till videobutikerna blev allt färre. Men vid något tillfälle började allting flyta ihop till en enda massa och det fanns något mycket oroväckande i tystnaden som följde när filmen slutade och videon slutade surra. Canal+ hade till slut inte det jag sökte efter. Och till slut hade delar av "verksamheten" spelat ut sin roll - "Vanlig" Horror, Hong Kong Action och Anime blev gradvis mer och mer ointressant. Och kultrullarna hade inte mycket av det jag sökte heller. (En på fem kanske. Det blev många grisar i säcken som t.ex. "Shatter Dead".) Men något påminde mig om allt oftare om Redemption och deras solida katalog - Det måste finnas någon gemensam faktor med just de filmer som de valde att släppa. Några turer gick till en filmaffär som var som allra bäst under slutet av 90-talet. Fast oftast man tji även där. Men det räcker att man säger två ord i en viss kombination - "For those who sought Redemption there is now Salvation." Mer bra rullar från ett bra bolag som hade BBFCs grisögon på sig hela tiden. Några titlar drogs in och nyfikenheten blev för stor. Jean Rollin var ett återkommande namn i deras reklamblad precis som Jess Franco och någon enstaka Giallo-magiker (Antonio Bido, t.ex.) som var nära att bli för obskyr.

Men nästa Rollin-film blev inte "Requiem Pour Un Vampire", utan just en repris på "La Morte Vivante". Något förbluffad insåg jag att den var helt annorlunda och mycket bättre än vad jag mindes att den var när jag såg den för första gången i "fel" sammanhang. (D.v.s. inklämd mellan två filmer som jag förmodligen inte ens minns namnet på längre... Jo! Den ena var "Revenge Of The Living Dead" av alla bisarra cross-genre rullar.) Det fanns också en massa positiva intryck och minnen från "La Morte Vivante", vilka nu bara förstärktes. Splatter-effekterna var fortfarande häpnadsväckande trots alla Gore-rullar man sett sedan sist och på det hela taget lämnade filmen ett ännu starkare intryck än sist. Det var ungefär här som filmen började krypa uppåt listorna över ens favvo-rullar. Här kom det första behovet att uppmärksamma den.

Av någon märklig orsak fortsatte jag ändå undvika att se "Requiem For A Vampire" och "Le Viol Du Vampire". Istället beställde jag "Fascination" (Utgiven av Salvation. För ännu någon "regnig kväll". Bilden på Brigitte Lahaie med lien blev så klart en avgörande faktor.) samt bootlegs av "Les Raisins De La Mort" och "La Rose De Fer". Och sen "Les Démoniaques". I den ordningen. Det var samma tur en gång - "Fascination" kändes enbart flummig och var svår att ta till sig. Men den lockade en djupare in i en cinematisk parallellvärld med det visuella. Förväntningarna på Splatter av "La Morte Vivante"-klass infriades inte. "Les Raisins De La Mort" hade jag också felaktiga förväntningar på eftersom jag trodde att det skulle vara en fransk "Zombie Flesh Eaters". I "La Rose De Fer" reagerade jag på de vackra bilderna, men undrade samtidigt vad vitsen med dess minimalistiska handling var. (Och om Rollin var hög när han filmade den.) "Les Démoniaques" gick fram lite bättre. Stämningen var unik och erotiken var tändande. Med de andra rullarna gnagande på lågvarv någonstans i bakhuvudet, så började man upptäcka lite "Rollinska" egenskaper i filmerna. Kanske var det dags att se om alla fyra-fem en gång till bara för att vara på den säkra sidan.

Sedan kom DVD-eran och Rollins rullar började återigen få lite mer fokus på sig tack vare Redemption U.S.A. som släppte hans nyckelfilmer i det skick de var tänkta att ses. Första inhandlade rullen blev, givetvis, "La Morte Vivante" och nu var den ännu bättre än senast man såg den - Maken till en mer föränderlig film får man leta efter innan man inser att det faktiskt är tittaren som ser filmen med andra ögon. På grund av att filmen är så "bildlig", så blir det också möjligt att se den ur sitt eget perspektiv. Testa bara att se på typiska popcorn-rullar och du kommer att märka att det är samma film varje gång. Återigen, i fallet "La Morte Vivante", var det ingenting man hade förväntat sig. Man hade t.o.m. kunnat inbilla sig att det var en bättre och längre "Director’s Cut" som man såg. Någon där ute bakom Redemptions dörrar älskade Rollins filmer så mycket att han / hon ville göra sitt yttersta för att alla skulle få en chans att se dem.

Tyvärr hamnade återigen Rollin i skymundan och jag skaffade en massa dyngrullar på DVD istället för allt som Redemption hade släppt. Men det ska också sägas att Fulci och Argento var högprioriterade under en längre period. Och för att inte tala om alla olika versioner som släpptes.

Men sedan, några år senare, gjorde Encore Filmed Entertainment entré på DVD-marknaden via Redemption Europe. Att de skulle släppa några av de mest exklusiva DVD-releaser genom tiderna hade man inte ens vågat drömma om. Men så blev det, och de höjde med sina första släpp standarden för hur äkta konst / kultfilm ska presenteras. (Alla gör vi misstag och fadäsen med "Le Lèvres De Sang" är ytterst förlåtlig.) Men det blev lite dyra historier och de kommande tre releaserna var något nedbantade. För en Rollin-afficionado omdefinierade i alla fall Redemption begreppet "Julafton" och man hade inte kunnat tro att man en dag skulle se sju av Rollins viktigaste filmer med såpass bra kvalitet. I dagsläget, sommaren 2008, är det inte många av autörens nyckelfilmer som saknas. Så förhoppningsvis släpps även de. Någon gång. Speciellt "La Nuit Des Horloges"...