Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 8 Augusti 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
10. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
11. All-Nighter » Coffin Joe
12. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
13. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
14. Årets julklapp 2008
15. The New Wave Of French Horror
16. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
17. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
18. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Det har blivit hög tid för en s.k. "Double Bill" med temat Nazisploitation. Syftet är okänt, men i vanlig ordning går det ut på att uppmärksamma länkar till europeisk finkultur inom skräck. Den här gången brottas Rino Di Silvestros "Le Deportate Della Sezione Speciale SS" med Cesare Canevaris "L'Ultima Orgia Del III Reich" - Båda två från genrens storhetstid, vilken började med Don Edmonds "Ilsa - She-Wolf Of The S.S." och nådde sin topp med Tinto Brass "Salon Kitty".

Le Deportate Della Sezione Speciale SS (1976)

(Rino Di Silvestro)

-"Slåååly... Gååoo åån... Tatsch höör nippööll..."

Jävlar, Rino. Det skrivs inte sådan dialog längre och man anställer inte snubbar med glassplitter-modifierad falsettröst / bred brytning som får äran att dubba in repliker av den här kalibern. Rino Di Silvestro var f.ö. en av de få regissörer som hakade på Nazisploitation-trenden när det begav sig. Han knåpade ihop en liten "verklighetsbaserad" story om en grupp kvinnor som deporteras rakt i klorna på en viss Herr Erner. Erner styr nämligen ett fängelse som bara Tredje Riket kunde fantisera ihop och dessutom förverkliga. Så här borde fängelserna se ut idag för alla skithögar som förpestar världen och förstör livet för andra människor, men istället ser de ut så här för en grupp mer eller mindre oskyldiga kvinnor. Vart gick det snett? Tja. Det började kanske med "Le Deportate Della Sezione Speciale SS" a.k.a. "Deported Women Of The S.S. Special Section".

Självaste filmen börjar i en tågvagn - Av "Business class"-varianten. (D.v.s. så fort "Business Class" omdefinieras med en enda lampa i taket, halm på golvet, inga säten och en öppen dassholk mitt bland de ofrivilliga resenärerna.) Här finns en grupp kvinnor som inte är på väg till Rivieran. De vet om att slutdestinationen är ett helvete, men ingen kan nog föreställa sig hur illa det kommer att bli. Direkt i början av filmen finns det lite lesbiska undertoner mellan ett par av fångarna och med kvinnliga fångvaktare i andra änden kan det väl inte ta lång tid förrän det "vänslas" till höger och vänster? En av fångarna försöker fly och blir pangad innan gruppen ens har hunnit komma fram till lägret - Resten skickas in i en fängelsehåla vid ankomsten. Nästa dag är det hälsoundersökning och rakning (Ja, just det!) som gäller. Några får en Skinhead-frisyr, men alla blir rakade söderöver. Sedan blir vissa skickade till koncentrationsläger, vissa blir "Field Whores" (Inget man ska skryta med på CV:t om man skulle råka överleva.) och vissa blir kvar i lägrets "Joy Division". (Och då menar jag inte att de bildar ett cover-band som inte orkar komma på ett eget namn.)

Och så har vi Erner som inte bara är totalt varmrökt i skallen, utan han är även sjukligt fixerad vid en av fångarna som heter Tania. Det visar sig snart genom diverse flashbacks att de har träffats tidigare och att Erner redan då försökte få det ihop med henne. (På ett föga smidigt sätt, ska det sägas.) När det sket sig som det bara kan göra mellan vrickade och överambitiösa krigsförbrytare och "fria aristokrater", så blev han istället så bitter att han nu systematiskt ger sig den på att försöka bryta ned Tania. Med måttlig framgång. (Han har då fan inte gjort det lätt för sig. Alltså - Anordnar man bl.a. en orgie som känns lika död som ett studiebesök på bårhuset, så vore det kanske bättre att gå och lägga sig istället.)

Under tiden går "livet" ("Nära döden", snarare.) sin gilla gång i lägret och det är tortyr, våldtäkter och förnedring på dagordningen. Och Erner blir bara mer och mer tokig (Hur det nu är möjligt.) - Hans assistent / slav "Dobermann" behandlas som en hund (Vilken jävla otur att namnet blev en sådan självuppfyllande profetia för hans del!) och ibland tillfredsställer Erner sina latenta och homosexuella lustar på honom. Erner älskar ju sodomi får vi också veta. Dessvärre. Och "Dober" ser inte speciellt road ut.

På tal om homosexuella lustar - Blir det något lesbiskt rajtan-tajtan någon gång, då? Eller sitter man och glor på filmen i onödan? Nej, då. Problemet är bara i vanlig ordning att det inte finns tillräckligt. Det finns en riktigt läcker och intensiv hångelscen mellan Kapo Helga och en av fångarna, och senare finns det en vacker kärleksscen som tyvärr avbryts en gång, plus att den inte är lång nog. Men det är allt fint att se de älskande somna bredvid varandra i detta helvete.

Annars blir det mycket av genrens trademarks - Mycket "Schnell, schnell!", "Schweine!", spontant heilande som skulle kunna hålla på en hel kväll, hakkors-fanor högt och lågt samt tortyr där ens fantasi definitivt fyller i det mesta, men som orsakade rabies bland censur-fantaster och andra tokstollar när filmen gjordes. Man måste komma ihåg att detta var på 70-talet, en bra bit innan "Video Nasty"-eran och inte så värst många år efter Andra Världskriget. Ämnet var extra känsligt och man menade bl.a. att filmerna indirekt glorifierade det (Och värre saker!) som hände i fånglägren runt om i Europa, även om upphovsmännen hade försökt göra filmerna så våldsamma och anskrämliga som möjligt. Också det med måttlig framgång. Men bannade blev de här och var och de gav nytt bränsle till Exploitation. Tveklöst blev vissa av filmerna totalförbjudna p.g.a. den svårt vidriga dubbningen.

Nazisploitation har aldrig riktigt varit min favvo-subgenre, för det känns som om man har sett de flesta fast man inte ens har sett fem. T.o.m. när man har sett två, så börjar man upptäcka hur djupt inaveln går mellan rullarna. Men "Deported Women Of The S.S. Special Section" har ändå ett antal förmildrande och minnesvärda drag som gör att man inte avfärdar den direkt. Di Silvestro visar att han kan hålla ihop sin film och att han kan regissera dynamiska scener när det väl gäller. (Plus att han faktiskt ligger bakom "Werewolf Woman".) Det som sedan lyfter storyn är finalen - Tania fixar en liten överraskning åt Erner, och det är bara så att man vill jubla som ett rabiat freak. Scenen är värd att vänta på, även om vägen dit känns så där tröstlös som bara "W.I.P."-rullar kan kännas. (Det vill säga: Vem som helst kan dö när som helst och man kan inte hoppas på alltför lyckliga slut.)

Det är i och för sig en liten utmaning att sitta igenom två Nazi-rullar på raken, men hittar man bara en som funkar, så är den varmt välkommen någon improviserad (Eller för all del välplanerad.) tema-filmkväll. Och just när det ser som mörkast ut, så kommer "Le Deportate Della Sezione Speciale SS" som en förrädare i nöden. Filmen har ett antal aspekter av hög(re) kvalitet som gör att den blir originell i all ooriginalitet - Speciellt om man jämför med den extremt skrattretande och löjeväckande "S.S. Experiment Camp". (Som är så usel att man hellre tatuerar in filmpostern till "L'Ultima Orgia Del III Reich" över hela ryggen och går med bar överkropp resten av livet än har filmen i hushållet.)

Och på tal om just den:

L'Ultima Orgia Del III Reich (1977)

(Cesare Canevari)

Mer Nazisploitation åt folket finns det och mer ska det bli. Det finns inte tillräckligt många rullar där man kan känna av soppkokandet med spiken som huvudingrediens. Men faktum kvarstår - Få hade stake nog att göra de här cinematiska skamfläckarna, men lika få kände nog för att i samma veva (Förmodligen.) skjuta sig själv i foten. Nazi-rullar var ju ingenting man kunde bygga en långvarig och lukrativ karriär på. Dels så var det ju ingen vits med att göra en film med ett tema som inte var provocerande och dels finns / fanns det alltid de som tar / tog filmerna på fel sätt.

Men vad kan då vara mer provocerande än en film där en sadistisk / masochistisk lägerledare sysslar med allt från att tortera judinnor till att smaska i sig kött som kommer från deras ofödda barn? Detta är givetvis inte alltför starkt bärande delar i storyn, men det räcker gott och väl för att krydda filmen med dess odödliga "Video Nasty"-atmosfär. (Och den har ju fortfarande inte gått ur. Tänk om någon skulle göra en liknande film idag. Det är svårt att tro att Rob Zombies eventuella film "Werewolf Women Of The S.S." skulle bli lika smaklös på 2000-talet som dessa var på 70-talet. För att inte tala om den kronologiska jämförelsen till respektive films samtid. Det finns alltid orsaker till varför vissa typer av filmer inte görs längre.) Räkna dit det gamla vanliga också - Misshandel och hot. Och mycket naket. Och lite blod. Alla som gav sig i kast med genren försökte krydda sitt alster med udda grejer och Cesare Canevari ville inte vara sämre han. Tyvärr visade det sig ganska snart att idéerna knappt räckte till en enda film.

Men en "Video Nasty" i dess fulla flärd är "L'Ultima Orgia Del III Reich" minsann. (Filmen är även känd som "Caligula Reincarnated As Hitler". Trevligt och så, absolut, men den reinkarnerade Kalle såg väl att storyn var lika sölig som resten av filmen, vilket gjorde att han höll sig långt borta från den.) I filmens intro träffas Lise Cohen och Commandant Conrad von Starker när de besöker ruinerna efter ett koncentrationsläger där det hände obra grejer för drygt 30 år sedan. Filmen börjar sedan som en flashback och visst tror man först att det är en re-make av "Le Deportate Della Sezione Speciale SS" - En grupp kvinnor skickas till lägret för att bli gratis-horor åt Nazi-gubbarna och soldaterna som har vägarna förbi. Von Starker är plejsets skithög som fattar ett speciellt tycke för Lise. Trots att de andra medfångarna blir torterade (Allt från att bli uppätna levande av hundar till att få sig ett dopp i osläckt kalk.) runt henne, så vägrar hon att uppvisa någon rädsla, medlidande eller andra mänskliga känslor. Det är en överlevnadsstrategi född i ren desperation och Von Starker får idén att försöka knäcka henne. Men under tiden råkar han utveckla starkare känslor för Lise, vilket man inte kan tro när hon bl.a. får hänga upp och ned över en glasmonter innehållandes råttor...

Von Starker börjar dock balla ur på fullaste allvar när Lise vägrar att ge vika för hans hot och sätt att förnedra henne. Hans rökskadade idé om att "visa Lise Döden så att hon kan upptäcka Livet" är lika mycket född ur en röv som han själv är. Och till slut funkar varken hans sadomasochistiska relation med "kollegan" Alma eller hans övriga snedsteg på lägret. Allt är i vilket fall redigt vrickat och det är i princip omöjligt att känna någonting för karaktärerna. (Och då verkar ändå Alma vara en av "the good guys"!) Empatin är nollställd, Von Starker är en ond varelse utan några som helst positiva egenskaper och han har för länge sedan förverkat sin rätt att leva. I vanlig ordning är det enbart synd om de kvinnor som inte "uppfyller" kraven och som det slutar helvetiskt kasst för. (Ja, detta läger har också en förbränningsugn.)

"L'Ultima Orgia Del III Reich" är så upptagen med att visa nasty grejer att de hinner ta slut ungefär halvvägs igenom. Sedan tar skildringen av den konstiga och ointressanta relationen mellan Lise och Von Starker vid, och luften går ur som ur en lunga som punkteras med en bajonett. Det blir allt tristare på vägen till den meningslösa upplösningen i slutet i modern tid. "Vem fan bryr sig?", orkar man inte tänka mer än en gång. Och då har man sett en trist Luger-avsugning (Ja, det står "Luger".) på två timmar och ännu en piskningsscen. Gäsp. Är det här det bästa Canevari kunde åstadkomma?

Nej, "L'Ultima Orgia Del III Reich" var verkligen ingen höjdare och inte heller den gjorde mig till ett större fan av Nazisploitation. Men man måste ändå "beundra" filmskaparna som lyckades dra igång en såpass skogstokig genre och dessutom göra den "trendig" (Ja, allt är fortfarande relativt.) - Hur kortlivad den än blev. Synd bara att filmer som den här är ganska så trista när brandfacklorna i dem slocknar en efter en. Man får aldrig direkt "se något" och det klipps lite finurligt enbart för att förstärka illusionerna av att något riktigt otrevligt händer. Men annars är det svårt att inte gäspa emellanåt.

Är man då nyfiken på vad genren kan erbjuda (Hela 21 filmer.), så rekommenderar jag "Le Deportate Della Sezione Speciale SS". Den har i alla fall både substans (Och rakblad!) i grejerna plus att den håller en betydligt högre klass när det kommer till den rena och utstuderade galen- och jävelskapen som gör genren unik.

Annars finns ju alltid "Salon Kitty"... Den må inte vara lika nasty, men den är betydligt mer välgjord... Vad det nu är för kul med det...

IDÉ:

Medan "Le Deportate Della Sezione Speciale SS" fortfarande känns lite som en fräsch rulle och som visade det som bl.a. "Salon Kitty" inte vågade visa, så känns "L'Ultima Orgia Del III Reich" som en rulle som desperat försöker kombinera diverse nasty grejer med en korkad kärlekshistoria som engagerar ungefär noll.

STORY:

"L'Ultima Orgia Del III Reich" faller på en hopplös kombination av idéer som inte riktigt kommer till sin rätt i manuset. Medan det är lätt att ta till sig dynamiken mellan protagonist och antagonist i "Le Deportate Della Sezione Speciale SS", så känns den bara krystad och stendöd i den andra filmen.

REGI:

Rino Di Silvestros tajta regi märks av hela tiden. Cesare Canevari får inte liv i sin film förutom vid några få tillfällen. (Tortyrscenerna.)

FOTO:

Även på den här fronten känns Canevaris film steril och tråkig. Caludio Catozzo var förmodligen inställd på att detta bara skulle bli ett "quick 'n dirty"-jobb. "Le Deportate Della Sezione Speciale SS" har ett mer levande foto och det är ingen tillfällighet att Sergio D'Offizi också fotade "Don't Torture A Duckling".

SKÅDESPELERI:

Vem har en chans mot en totalt skogstokig John Steiner, en hetlevrad Erna Schürer i S.S. uniform och pinglan Stefania D'Amario? Ingen!

MUSIK:

Stelvio Cipriano spöar de flesta - Speciellt Alberto Baldan Bembo. Men någon direkt minnesvärd musik har inte någon av filmerna.

TEMPO:

Båda rullar börjar starkt, men medan "Le Deportate Della Sezione Speciale SS" blir tajtare och tajtare medan tiden går, så sjunker "L'Ultima Orgia Del III Reich" sakta men säkert till botten.

ATMOSFÄR:

Mest dynamisk regi, snyggast foto, bäst skådespelare (Även om de är få!), bäst musik och tajtast tempo ger automatiskt en "viss" rulle bäst atmos.

UTFÖRANDE:

Äkta talang lyser alltid igenom. Nog.

REPRISVÄRDE:

Vilken av dessa två filmer ser man flest gånger? Det blir i vilket fall en storseger till de deporterade brudarna i S.S. specialsektion...

 



 

S C R E E N S H O T S