Cinemalfunctions » Alone In The Dark


• Lens Flare! : Augusti 2008 •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 4 Augusti 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
LENS FLARE!:
1. Fan, Det É På Riktigt » Best Worst Movie
2. Fan, Det É På Riktigt » The Real Cannibal Holocaust
3. Skitsnackaren och Halmdockan hälsar så gott
4. Fan, Det É På Riktigt » Once Upon A Time In Norway
5. Test » DVD-Reparationskit
6. Slösa bort lite tid med “The Euroslasher”
7. Gamla DVD-försäljningstrick som även är “Blu-ray”-säkrade
8. Mys-skräcken har 1000 brunögon » The Wicker Man (2006)
9. Cinemalfunctions » House Of The Dead
10. Fan, Det É På Riktigt » Grizzly Man
11. KULT - Döden Är Bara Början
12. 63 minuter sketcher med “Studio S”
13. Slutet På VHS-Eran » Del III : 90-talet sög oavsett
14. Så stoppar vi patetiska censurivrare
15. Digital Holocaust
16. Gammal skåpfilm » Afganistan - The Last War Bus
17. Halloween : Filmtajm Djävlar Anamma!
18. Slutet På VHS-Eran » Del II : Piratkopior köpes till varje pris!
19. Slutet På VHS-Eran » Del I : X-rental-freaksen Vs. Bootleg-svinen
20. Forskare : Skräckfilm är bra för hälsan
21. Ät skit, Antipiratbyrån!
22. Sjuk i huvudet nu?
23. 50 filmer som skrev historia
24. Läskiga Grejer - 1982 A.D.
25. Hellre oseriös än en av de där
26. Den Slutgiltiga Plagiatören
27. Insikten Om Utsikten Över Sanningarnas Fundament
28. Forbidden Forest
29. Fattiglappens Widescreen T.V.
30. Halloween : Idiotisk Trick Or Treating


 


 
 

Den "Film-Horror" vi känner till idag är varken så gammal eller stor - Egentligen. När då hemdatorrevolutionen kom under 80-talet var det ändå som bäddat för att även Horror-spel skulle dyka upp bland alla Shoot ´em Ups och plattformsspel. Men det rådde samma obalans där - Spel-horror blev aldrig stort. (Nuförtiden har det oundvikligen blivit aningen större.) Man fick nöja sig med lite textäventyr från CRL och enklare spel som "Forbidden Forest" och "Friday The 13th". (Jo.) Något senare kom Horrorsofts fantastiska pärlor som "Personal Nightmare" och "Elvira : Mistress Of The Dark".

Det hela svävade lite i skymundan tills datorteknologin började bli lite mer avancerad och P.C.-datorerna började förvandlas till riktiga spelmaskiner. 1992 kom ett extremt välgjort och spännande lir vid namn "Alone In The Dark" från franska Infogrames. Storyn var tungt H.P. Lovecraft-inspirerad och i spelet smög man omkring som Edward Carnby i ett stort hus. I huset löste man diverse problem och stötte på hemskheter på löpande band. Atmosfären var så tung att den nästan fick bildskärmen att vibrera och det blev inte sämre av att det 1994 kom en helt underbart bra (Men sur som fan!) tvåa där Carnby sprang omkring på en herrgård och pangade Zombies i jakt på en kidnappad liten flicka.

Drygt ett decennium senare får man höra talas om att Uwe Boll ska göra en film baserad på spelet. Eftersom man då inte hade sett "House Of The Dead" var man naiv, lite förväntansfull och ja, aningen glad över att någon ens orkade bry sig - De där enorma varningsklockorna (Som får Mikhail Motorins Tsar-klocka att likna en liten trasig bjällra.) kunde inte börja ringa med öronbedövande styrka. Men efteråt började man plocka upp vibbar från spelens fans och pålitliga filmfantaster i allmänhet. Och de snälla orden var minst sagt lätträknade. Hur funkade det då att föra över ett av tidernas mer kända (Inom vissa kretsar, uppenbarligen.) Horror-lir till vita duken? Ni vet ju hur det har sett ut innan... Listan är redan lång fast idén: "Göra film av spel." inte ens är 20 år gammal.

Givetvis har man "inget annat val" än att jämföra spelens idé, innehåll, story och stämning rakt av med filmens, även om det blir lite som att jämföra en roman och film - D.v.s. inte världens bästa idé alla gånger i och med att det ju är två olika medium. Men man får ändå se till att vara konsekvent när det gäller "spel" vs. "film". Spel har sedan de första 16-bitarsdatorernas intåg försökt att efterlikna film och några gånger har det gått riktigt bra. Men så kommer vi till parentesen "Alone In The Dark". Filmen. Problemen uppstår när man automatiskt inbillar sig att upphovsmännen bakom en viss film åtminstone gjort några grundläggande ansträngningar under skapelseprocessen så att filmen i alla fall får en liknande känsla som spelet.

Eller är det för mycket begärt?

Av Uwe Boll - Lita på det.

Spelets handling gick i korthet ut på att huset Dercetos ägare Jeremy Hartwood tagit livet av sig efter en längre tids depression. Medan Hartwood försökte översätta gamla skrifter i Dercetos bibliotek började han plågas av mardrömmar och en kuslig närvaro i huset. Till det övergivna Derceto beger sig alltså privatdetektiven Edward Carnby för att lösa mysteriet med Hartwoods självmord och det som huset döljer.

Det är bara att loska innanför kragen, gnugga händerna intensivt och sätta sig ned för att börja glo på den nedtankade rullen. Det här kan nog bli riktigt bra, trots allt! - Med en sådan story tigger ju spelet bara om att bli omarbetad till en lika bra film...!

Det finns bara ett kort ord som ingalunda är betydelselöst, och det ordet är:

Men.

För fan, Uwe.

En lång, scrollande text på exakt 178 ord berättar bakgrunden till filmen. Felet med detta är att sådant här ska förmedlas i bilder och inte i text. Redan det här sänker tempot och man börjar undra vad som egentligen väntar en. Och så kommer en omedelbar chock som får en att skaka så hårt att mjölken man drack några minuter innan blir till grädde. Redan i det här ögonblicket förstår man att Boll gjort ännu en Boll-film - D.v.s. rännskitit i spelets story och bara behållit några få föga betydelsefulla bitar - Som huvudpersonens namn, t.ex.

Precis allt förlorar sin betydelse. Så för att sammanfatta det väsentliga i "Alone In The Dark" med en enda mening: Namnet Edward Carnby och filmens titel är de enda likheterna med spelet.

Bolls "Alone In The Dark" handlar istället om något helt annat - Det fanns en gång en uråldrig civilisation vid namn Abkani. Abkanis mörka hemligheter är på något sätt på väg in i vår värld genom en port som kan öppnas med diverse artefakter som ligger utspridda överallt. Som tur är finns Byrå 713 (Bestående av regeringens utredare av paranormala aktiviteter.) som kan förhindra att dumheter som "öppnande av portar" sker. Edward Carnby är en av de här utredarna som för 22 år sedan flydde från ett barnhem där barnen utsattes för "vetenskapliga experiment". Han letar nu tydligen på egen hand efter porten som Abkani en gång öppnade och... Så vidare...

Boll försöker inte ens hålla ihop "Alone In The Dark". Dialogen känns halvklar, men som tur är finns det alltid biljakter och slagsmålsscener som tar bort uppmärksamheten från sådant här oväsentligt. Efter sju minuter exakt. Och in med en plankning av "Bullet Cam"-grejen från Tsui Harks "Time & Tide". Och en fight några minuter senare med sin beskärda del nonsens. (T.ex. En snubbe dör av att spetsas på en metallgrunka, men han har inga problem att ta emot flera kulor från ett automatvapen.)

Sedan är det fritt fram för storyn att spåra ur ordentligt när en kista (Som lyfts upp ur havet.) öppnas, folk börjar försvinna (Till fots.) och Carnby börjar utreda försvinnandena. Inte för att han verkar så engagerad i fallet efter 10 minuter när han upptäcker andra "hemligheter" - Det enda som inte finns att upptäcka är begreppet "sammanhang". Resten av filmen "utvecklas" bara till en massa scener ihopflätade efter varandra och detta skapar bara ännu mer förvirring. Hela rasket känns som ett avsnitt i någon usel T.V.-serie som visas på någon obskyr kabel T.V.-kanal mitt i natten, och inget som hade behövt förklaras får någon ordentlig förklaring. På en logisk nivå trotsar "Alone In The Dark" t.o.m. 80-talsspelen "Manhunter" från Sierra On-Line. (Vet ni inte vad jag menar med detta, så är ni lyckligt ovetande.)

Det som blev uppenbart i "House Of The Dead" blir ännu klarare här - Uwe Boll kan inte berätta en historia med kameran som hjälpmedel. Efter en seg halvtimme har det hänt extremt lite som kan stå till grund för att resten av filmen ska ha en chans att bli en givande upplevelse. Men Boll fick med sina shoot-outs, biljakter, soldater som smyger omkring och skjuter på allt som rör sig, en värdelös "kärleksscen", Alien-"inspirerade" CGI-monster och världens sämsta "skådespeleri" signerat Tara Reid som på egen hand sänker filmen ännu mer. (Hur nu det är möjligt.) Ganska "intressant" är det också att "utredare av paranormala aktiviteter" är militäriskt organiserad och har minst lika mycket vapen som halva armén.

Men det finns aldrig så lite tid kvar av en Uwe Boll-film att det inte får plats ännu en parallellhandling som ändå inte får någon upplösning längre fram - Boll är enbart intresserad av att visa eldstrider, ljuskäglor från ficklampor i mörkret, två pers som skriker på varandra och käftar sinsemellan, pyramider av inavlade Hollywood-klyschor (Boll har noggrant snott bitar från "Aliens", "Starship Troopers" och andra filmer.) samt miljarder och åter miljarder blinkande datorskärmar. Gissa hur djävulskt tråkigt det blir efter ca. en timme?

Har ni någon gång slumrat till under en film, vaknat upp några minuter senare, fortsatt titta och försökt hänga med i händelserna utan att det riktigt lyckas? "Alone In The Dark" skapar den känslan till perfektion. Och detta är alltså när man sett varenda bildruta. Det är en utmaning att försöka få något som helst grepp om handlingen under den sista halvtimmen. "House Of The Dead" kunde man i alla fall skratta åt. Den här soppan blir man bara fruktansvärt trött och irriterad på.

Uwe Boll ska dock inte ensam kölhalas för "Alone In The Dark". Nog för att han verkar ha potential för att få vilken film som helst att haverera, men de kreativa krafterna bakom storyn är Elan Mastai, Michael Roesch och Peter Scheerer. (Varav de två sistnämnda pular med nästa Boll-epos "Far Cry".) Jag är tveksam till ifall trion gentlemän känner till att spelet ens existerar. Och ändå låter man sådana personer "basera" (De borde pryglas offentligt för att de överhuvudtaget hade stake nog att ens våga använda sig av ordet.) filmer på spel. Snacka om att totalt tillintetgöra något med maximal ringaktning. Men man får ändå gratulera teamet för att det med obeskrivlig vanvördnad lyckades sabba en i realiteten oförstörbar grundidé - "Alone In The Dark" är... Var... Ett av de spelen som faktiskt hade funkat som en enkel och fantasieggande skräckfilm.

Boll säger sig vara trött på kritiker som sågar hans filmer utan att ha sett dem. Kanske det. Men tre saker är jag tvärsäker på: 1) Det kommer definitivt inte att bli fler Boll-filmer för egen del. 2) Den här texten hade inte hade existerat (Och bättre hade väl det varit, trots allt.) om jag inte hade sett den här djävla filmen i fråga. 3) Uwe Boll kan inte vara en reinkarnation av Ed Wood Jr. eftersom han dog 10 år för sent.

Nej, jag ska ta och installera spelen igen och försöka komma över den värsta sorgen...

Häromveckan berättade en bekant om en snubbe som en fin och trevlig eftermiddag hade gått in på en bar och beställt en öl. Fyra månader senare hade han vaknat upp i en fyllecell långt, långt hemifrån. Efter "Alone In The Dark" låter det som den ultimata definitionen av att "leva livet". Han slapp nog genomlida sånt här i alla fall... Men du kan se den om du alltid vill ha det värst och må sämst och dessutom övertyga andra människor om att det verkligen är så. Sedan när någon säger: "Jag har just separerat från min fru efter 22 år och mina barn hatar mig. Jag kan inte betala räkningarna och har inte råd att äta.", så kan du säga: "Vad fan är det med, då...?! Jag har sett “Alone In The Dark”...!"

IDÉ: - Absoluta botten. Det finns inte ett enda litet förmildrande drag med filmens grundidé. "Alone In The Dark" är en brutal, samvetslös, 90 minuter lång våldtäkt och avslutande lustmord på spelet.

STORY: - Tack, Elan Mastai. Tack, Michael Roesch. Tack, Peter Scheerer. Tack för att ni visat oss de mest förgiftade dyngpölarna inom film hittills och dessutom låter helt rätt (Fel?) person representera dem. Ert manus är de tryckta ordens motsvarighet till Ebola-viruset.

REGI: - Tack, Uwe Boll. Du har fått mig att hata mainstream-film ännu mer.

FOTO: - Lika fantasifull som i en porrfilm.

SKÅDESPELERI: - Christian Slaters insats är den enda som kan kallas för "godkänd" i filmen. Då är ändå den insatsen inte speciellt märkvärdig. Tara Reids insats kan vi inte ens tala om utan att vilja kasta oss utför metalltrappor med vassa kanter.

MUSIK: - Soundtracket är märkligt nog ändå rätt hyggligt. Nightwishs "Wish I Had An Angel" är en given hit (Vad annars?) och Deathstars "Synthetic Generation" funkar som sluttextsmusik. Men man blir inte direkt lycklig av att höra "7 Seconds" av Neneh Cherry igen efter alla dessa år.

TEMPO: - Det sjunker till skosulorna med en gång. Och då är det rätt svårt / omöjligt att få upp ångan igen.

ATMOSFÄR: - Hah-ha-haha-hah-haha-hah! Det stod "Atmosfär"...! Såg ni?! "Atmosfär"...! Liksom att-- man ska klura över filmens "atmosfär" och sedan bedöma / värdera den på något sätt...

UTFÖRANDE: - Ett totalt bottenskrap från början till slut och ett eldprov för vilken valfri cinematisk haverikommission som helst. Skiten kostade 20 miljoner dollar att göra... Wow... Tur att ingen i hela världen behöver svälta i alla fall...! (Så att det finns pengar över till att göra sådana här filmer, alltså...)

REPRISVÄRDE: - Hemsökelsen tar i alla fall slut när det konstanta svärandet gör det.