All-Nighter » Black Emanuelle


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 3 Augusti 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
6. All-Nighter » Alien Anthology
7. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
8. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
9. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
10. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
11. All-Nighter » Coffin Joe
12. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
13. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
14. Årets julklapp 2008
15. The New Wave Of French Horror
16. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
17. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
18. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
19. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
20. Finkulturella Releaser » The Beyond
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Har alla åkt hem? Sover frugan och kidsen? (Vems fruga och kids som helst, alltså.) Vad bra. Då kan vi lika gärna stanna uppe en hel svettig natt och köra en "Black Emanuelle All-Nighter" som nu har blivit möjlig och värd namnet tack vare Severin Films. Japp - Det här är ingen sommar-romans som slutar på psyket. Nu kör vi.

Jag måste först och främst säga att den där Nico Fidenco fan ta mig när som helst kunde klämma fram en och annan fin trudelutt. I Severins "Black Emanuelle’s Box" (Inte en chans att den ordvitsen var omedveten.) Volume 1 och 2 får man med två CD-skivor som heter "Getting Down With Black Emanuelle". Ja, just det... Låt oss "gå ned" med henne. Vilket naturligtvis inte betyder något annat än omedelbar partystämning som varar i över två timmar. Fidenco glider med lätthet mellan diverse olika stilar, men det är låtar som man kan dansa, mysa eller balla ur till. Eller dansa tryckare till. Eller något mer erotiskt om man skulle ha ett sådant djävla flyt. (Det har man inte om man har valt någon av "Emanuelle"-filmerna som en dejt-rulle.) Fidenco skrev i alla fall en bunt odödliga soundtracks som allt oftare har en tendens att hamna i närmaste CD-spelare.

"Är det några hits på skivorna, då?" hör jag någon fråga eftersom jag hör röster i skallen. Va?! Jag låtsas att jag inte hörde det där... In med skivan i spelaren, bara... Någonstans bland alla dessa ljuva toner finns ett perfekt album...

GETTING DOWN WITH BLACK EMANUELLE - VOLUME I

TRACKSLISTA:

1. Emanuelle’s Theme

2. Skin In The Wind

3. Black Rhythm

4. Emanuelle’s Dream

5. Of Your Body

6. Samba Safari

7. Thoughtless

8. Unavoidable

9. Skin To Skin

10. Sweet Living Thing

11. Sweet Bossa

12. Arabian Evasion Theme

13. Thailand Sweet Sound

14. Bellie’s Orient Dance

15. Like A Sailing Ship

16. Red Hot Wax

17. Ping Pong Dance

18. A Picture Of Love

19. My Boundless

20. Eternal Anguish

21. Kamasutra In Love

22. A Picture Of Love (Instrumental)

23. Besides

24. Come Back! Rhythm

25. A Seeming Man

Hela 25 hits, alltså. Nej, då. Alla är tyvärr inte mästerliga, men man hör redan i "Emanuelle’s Theme" vilka odödliga teman Fidenco lyckades komponera ihop till denna mycket populära tjejs ära. De första nio låtarna är från "Emanuelle Nera", 10-17 är från "Emanuelle Nera Orient Reportage" och resten är från "Emanuelle Perché Violenza Alle Donne?". "Of Your Body" dyker upp i både "Emanuelle Nera" och "Emanuelle Nera Orient Reportage" och ledtemat dyker inte oväntat upp i lite olika variationer. (I "Skin To Skin", exempelvis.) Och en slags "samba-låt" har ju ofta en tendens att "alltid" smyga sig med i soundtrack av den här varianten. Skadligt, utan tvekan. Men inom några minuter har man förflyttats till 70-talets soliga Italien där allt är möjligt. (Det är alltså som nu, bara det att varken är 70-talet, soligt eller Italien.) Hade låtarna haft mer subliminala budskap, så hade man, innan man vet ordet av, försökt infiltrera någon skum organisation medan man stöter på en massa skummisar när man inte stöter (Försöker i alla fall.) på granna damer... Den här... Subliminala skiten tog visst hårdare än vad man hade kunnat tro...

Jag minns inte att jag gick till det här discot där de spelar "Thoughtless"... Nej... Cigg-röken kväver en redan. Ut härifrån. Ut på taket, verandan, vart fan som helst och... Börja prata med den rödhåriga skönheten som ensam står och tittar ut över staden. Natten är ung och byggnaderna i centrum badar i solnedgångens sken. Här passar "Unavoidable" klockrent... Om jag nu bara kunde dränka den här Satans tenorsaxofonen i min skalle också... "Silky Sound Singers" torterar varsamt våra hörselorgan när de framför "Sweet Living Thing" och "Like A Sailing Ship". För fan - Ge mig "A Picture Of Love" av "Fire Fly" vilken kväll som helst. "Eternal Anguish" får en att vilja snöra på stålhätte-dojorna och ta fram en liten sylvass kniv samt ett slagträ. Nu ska vi ut och spöa low-lives... Den första skivan tappar lite framåt slutet, så det är bäst att slänga i "Volume 2" innan man tappar modet och innan den hallucinatoriska hypnosen släpper-- Jaha, det var det var...

GETTING DOWN WITH BLACK EMANUELLE - VOLUME II

TRACKSLISTA:

1. Emanuelle In America Sweet

2. Venice Reportage

3. Rhubarb

4. Revulsion Tango

5. Your Solstice

6. Emanuelle In America Theme

7. Emanuelle In America Dream

8. I’m Your King

9. Make Love On The Wing

10. Waiting For The Cannibals

11. The Dark Side Of The Soul

12. Make Love On The Wing (Instrumental)

13. Wild Nightmare

14. Cannibal’s Dance

15. Make Love On The Wing (Instrumental)

16. The Dark Side Of The Soul

17. Make Love On The Wing (Slow Version)

18. Run Cheetah Run

19. A Modern Reportage

20. Sweet Disco Funky

21. Dee Doom Bee Boom

22. Ayaboha

23. Performing Joy

24. Too Much Again!

25. Heartbeat

Det börjar lugnt och fint med "Emanuelle In America Sweet" som är den första av åtta låtar som kommer från "Emanulle Nera In America". Låt numero 9 till 17 är från "Emanuelle E Gli Ultimi Cannibali" och resten är från "La Via Della Prostituzione". Även på Volume 2 finns det några rejäla guldkorn att njuta av - "Venice Reportage" är milt sagt en blockbuster och skulle kunna få ett helt kvarter att hoppa runt som dårar som just har lyckats rymma. (Eller om det nu ska föreställa dans.) Sedan har vi "Make Love On The Wing", framförd av Ulla Linder - Sångerskan som Shirley Bassey kunde ha varit. Men kanske behövde man inte två instrumentala versioner av samma låt plus en "Slow Version"... Tja... Någon måste ha tyckt att den är svinbra.

Annars har "Emanuelle E Gli Ultimi Cannibali" det svagaste och minst varierade soundtracket till de filmer som ligger på dessa två skivor. Det lättar dock en hel del igen i "La Via Della Prostituzione" med några riktigt vansinniga stycken som "Run Cheetah Run" och "A Modern Reportage". "Sweet Disco Funky" låter som den hakar upp sig och vad de var höga på när de spelade in "Dee Doom Bee Boom" vill jag inte ens veta. Mot slutet blir skivan rätt så tradig - Man orkar bara med ett antal minuter skvalmusik per dag innan man hamnar i koma.

Men vad sägs då, allvarligt, om dessa kompliationer? Ja, precis. De består av en bunt oemotståndliga rökare som borde spelas non-stop på konsertvolym. Men rent teoretiskt sett finns det på dessa CD-skivor 50 fragment till ett existens-soundtrack som sammanlagt och garanterat sätter en in the moood får löööv. Vilket är passande när man tänker efter. Med vetskapen om det (Och i rätt "state of mind".) är det sedan bara att dra igång årets Black Emanuelle All-Nighter och känna att man lever. Det här går dock mest ut på att börja tycka att filmerna i själva verket är asbra. Lite auto-hjärntvätt grundad i en bra sak. Första gången kan vi dock vara ute på hal is, och denna gång får vi hoppa över "Emanuelle In America" och "Emanulle And The Last Cannibals".

Vi tar dem i kronologisk ordning, som allt annat.

Emanuelle Nera No. 2 (1976)

(Bitto Albertini)

Phew! Viljan var god, men den räckte inte speciellt långt. För jävlar vilket "slumra till och snarka"-party det här var. Att hålla blicken på T.V.-rutan visade sig vara ganska så surt emellanåt. Och för en softcore-rulle är det inget bra betyg ska ni veta. Den riktiga Black Emanuelle, d.v.s. Laura Gemser, har sjappat, dunstat och dragit. Den första Black Emanuelle-rullen är inte ens med i boxen. Men "There can be only one." heter det ju. Det stoppade dock inte Bitto Albertini som kom på att det kan finnas två stycken svarta Emanuelles. "The show must go on." heter det ju också. Shulamith Lasri spelar henne istället och har noll karisma utöver en kropp som supermodeller hade mördat för. (Om de nu inte hinner dö av självsvält först.) Som ju brukar ha noll karisma, så jag antar att det går jämnt ut. Emanuelle lider av minnesförlust och försöker via en psykiater ta reda på vad som hände innan hon blev sexuellt förvirrad - Milt sagt. För det finns säkert någon tanke med att hon gör ett försök att ta Elektra-komplexet ett snäpp högre än vad som säkert stod i böckerna på den här tiden. Freud hade garanterat fått ribba i en vecka.

Freud-fanboy psykiatern får chansen att leka lite deckare och spårar upp / intervjuar personer i hennes närhet och visst är det något trauma som har orsakat alla bekymmer. Hans djävulskt über-heta fru Susan (Dagmar Lassander) börjar bli mer och mer frustrerad eftersom han ägnar mer tid åt sina patienters problem än henne. (Det är det jag "alltid" har sagt / trott / vetat - Psykoterapeuter och psykologer är de riktiga djävla galningarna. Hade Dagmar varit i mitt sovrum varje kväll, så hade jag ta mig fan förtidspensionerat mig fortare än någon hinner säga: "Är du totalt jävla blåst, eller? Ska du verkligen försöka råna en värdetransport så att du ska slippa jobba i framtiden?") Det är bäst att tror på det.

"Up your fat fanny with you and your Freud!" Vilken total-stolle.

Ja, just det... "Emanuelle Nera No. 2" är i stort sett fruktansvärt trist som film. Handlingen är bedrövligt ointressant och verkar delvis vara improviserad. Softcore-porren är inte det minsta tändande. Sleazet är inte direkt pang på rödbetan. Det börjar "lovande" med en scen där Emanuelle-imitatören blir piskad i någon fängelsehåla, men sedan är det timmerstockssågande som gäller inom en kvart. Ibland vaknar man till innan man inser att man egentligen inte har missat något.

Fröken (I alla fall då.) Lassanders fans är väl de enda som kan någon sorts behållning av "Emanuelle Nera No. 2". Tyvärr är hon bara med i några scener, men hon är det enda som gör filmen sevärd. Ca. 10 minuter av väldigt långa 92.

Nåväl - Det här är bara en "liten" parentes. "Emanuelle Nera No. 2" är fortfarande ett uthållighetstest för amatör-sömnlösa, och Freud, vars citat filmen börjar med, är fortfarande en gubbe som måste ha gått på något djävulskt ohälsosamt. Han hade nog mått jäkligt mycket bättre av lite Eurosleaze. Det är under dessa mörka stunder som man verkligen börjar längta efter något av Joe D´amato. Nu måste man se lite av Laura Gemser. I brist på... Annat... Men gissa vad vi har på listan härnäst? Exakt! Mer Black Emanuelle! Med den riktiga Black Emanuelle!

Velluto Nero (1977)

(Brunello Rondi)

Har du sett 85 minuter av en films 95 och tänkt:

-"Det har ju för fan inte hänt någonting i den här öken-rullen?!"

"Velluto Nero" a.k.a. "Black Emanuelle, White Emanuelle" är utöver ett par härligt fina lesbiska softcore-scener en sådan film på många sätt. Det är ingen vits att titta efter en story, för den existerar inte. Det finns en eller ett par intriger, men glöm allt som har med dramaturgi att göra. Sammanhanget mellan scenerna har man också glömt bort innan filmen är slut.

Här är då ett par tankar som for genom skallen som en trimmad slagborr under den första timmen:

"Fan, vilken bra låt...!"

"Den som ändå fick massera Susan Scott."

"Den som ändå fick ha Susan Scotts lår runt sig."

"Laura Gemser är het."

"Carlo, håll käften, för fan."

"Carlo, kör upp den där Satans kameran i röven och håll käften!"

"Al Cliver har världens snabbast växande skägg."

"Susan Scott utför världens snabbaste avsugning. Tre sekunder! Phew!"

"Hur pissigt kan ett manus vara där någon säger: “Not for me!” 29 jävla gånger på ett par minuter?!" (OBS! Inget skämt / ingen överdrift. Jag räknade på riktigt.)

"Hångel med två brudar samtidigt tappar lite av sin impact om man samtidigt ligger i knät på en gammal gubbjävel som smeker ens hår."

"Carlo, dra åt helvete."

"Fan, vilken bra låt...! Mycket bättre än den förra!"

"Annie Belle och Laura Gemser hånglar. Den här kvällen slutar visst bra."

"Carlo, ät skit."

"Carlo, få dysenteri och dö."

En absolut nonsens-rulle med lite snygga miljöer och en mycket, mycket svår brist på tjejhångel. 85 minuter ned i kloaken likt en stenhård skitstock... (10 minuter var helt och hållet acceptabla och... Jag tror minsann att de även räddade filmen på något ytterst märkligt sätt.)

"Orkar vi mer?" Det är den stora frågan. Tja, vem vet, men hoppet tänds - Det finns ett rött ljus i slutet av tunneln. Nästa rulle är nämligen från självaste Joe fockin’ D’amato! Det kan väl åtminstone få saker på rätt kurs igen?

Emanuelle Nera: Orient Reportage (1976)

(Joe D'amato)

Det är inte svårt att erkänna för sig själv att man blir ett större och större Laura Gemser-fan i samband med att man torterar sig själv, på ett marginellt bra sätt, med den ena "Emanuelle"-rullen efter den andra. Gång på gång inser man att det inte direkt är några bra rullar på något sätt - Speciellt inte story-mässigt. Handlingen är ofta en flagrant katastrof och "Emanuelle Nera: Orient Reportage" a.k.a. "Emanuelle In Bangkok" är sannerligen inget undantag. Det finns nämligen ingen djupare handling i filmen än i ett avsnitt av någon såpopera som började vara skittråkig för ca. femtio avsnitt sedan. Jag har sett filmen fyra gånger och vet fortfarande fan inte exakt vad den handlar om.

Som softcore Sleaze funkar den i alla fall någorlunda - Emanuelle uppskattar både män och kvinnor (Det är de sistnämnda donnorna som gör filmerna uthärdliga.) och det enda hon gör är att åka från plats till plats och nästla in sig i människors liv. Det är visserligen hennes jobb att "rapportera" om sina upptäckter, men det är verkligen inte ofta som kameran åker fram. Och "intervjuerna" är ännu mer lätträknade. (För att säga obefintliga.) De involverar i alla fall en "orientalisk" prins som jag döpte om till Prince Sanitet och ett par gubbar som det går bra för och som man aldrig riktigt får veta vad exakt de sysslar med affärsmässigt. Man bara vet / märker att de är lika skumma som "Slaves 'R Us".

Men det är inte precis som om man bryr sig. Emanuelle själv får ihop det med en ung thailändska som ger henne fullkroppsmassage (Yeah, baby!), sedan hotellets portier och exet till en fjant vars kalufs ser ut som om han sprättat upp en grävling och sedan kört in skallen i dess tömda kropp. (Ja, det ser för jävligt ut.) Men Emanuelles sanna känslor verkar vakna till liv när hon träffar Debra och där är känslorna besvarade i allra högsta grad. Men Emanuelle tänker i vanlig ordning bara på sig själv och sitt liv och skiter i vem hon förintar känslomässigt. Det är så man tycker synd om Debra, för man vill verkligen att de ska bli ett par.

För övrigt finns det inte mycket som räddar filmen. Soundtracket är asbra och man känner definitivt att man existerar när låtarna ekar i skallen när man går och lägger sig. Det finns tre tjejhångelscener, lite "djur-Snuff" för fansen (You like it and you fucking know it!), två föreställningar signerade två strippor - En har ett tänt stearinljus och den andra har två pingisbollar. Och gissa vad? De spelar varken Lucia eller bordtennis. Miljöerna är exotiska och oftast fina att titta på med självaste Gemser i förgrunden. Resten är bara utfyllnad i form av oändlig svammel-dialog, ytliga diskussioner mellan lika ytliga par som är lika ointressanta som de hade varit IRL, och så ett gäng rena lobotomi-patienter till karaktärer.

Men slutet där Emanuelle sviker Debra "för jobbets skull" svider allt lite i hjärtat... Fan... De borde ha fått varandra. Men då hade det i och för sig inte blivit fler "Emanuelle"-rullar där hon byter partner och / eller klär av sig oftare än de flesta slår en drill på en fest full med pilsner-pimplande hårdrockare. En del scener bär D'amatos unika signum, men det är annars inte mycket som kommer upp i hans reguljära Sleaze-klass. Det är bäst när han får härja fritt och när lesbo-scenerna närmar sig "Immagini Di Un Convento"-standard. Inte för att de någonsin gjorde det, men det finns ändå lite som väger tyngre än allt annat.

Det är bara att ta vara på de bra intrycken från "Emanuelle In Bangkok", skaka av sig resten och dyka in i nästa upplevelse. Man undrar snart bara i vilket skick man kommer att vara efter drygt nio timmar i Emanuelles sällskap. (Redan fyra och en halv timme börjar förblinda en.) Hur många sätt finns det då att ta reda på det? Precis. Och då är verkligen ljusglimtarna guld värda. Right! Och nu kör vi vidare med ännu ett av D'amatos vilda äventyr...!

Emanuelle - Perché Violenza Alle Donne? (1977)

(Joe D'amato)

"Too many assholes. Too few bullets."

Okej, Severin Films: Varför i helvete kunde ni inte släppa XXX-versionen av den här rullen i "Black Emanuelle’s Box - Volume 1", era små mjölkisar?

Istället säljer ni den separat som en andra klassens Anchor Bay-skinnare. (Skillnaden vore väl att Severin än så länge inte har börjat släppa en ny version av filmen två gånger i veckan.) Det här är alltså softcore-versionen av "Emanuelle - Perché Violenza Alle Donne?" a.k.a. "Emanuelle Around The World", vilken så klart tappar lite av sin impact när det klipps just när det börjar bli lite nasty D'amato-style. "European XXX Version" är alltså ett par snäpp värre än export-versionen, men det blir inte i närheten lika grisigt som i "Emanuelle In America" - Trots en Schäfer som ger sig på en tjej och en orm som av alla jävla ställen i hela världen måste krypa in just Där!

Emanuelle åker i alla fall runt världen igen för att snoka fram fakta om en organisation som kidnappar och säljer kvinnor som sexslavar till en massa parasiter som man gärna skulle slå sönder kranierna på med en spikklubba. Men gåshuden kryper även uppför armarna när förtexterna drar igång till tonerna av Nico Fidencos "A Picture Of Love". Det börjar sedvanligt - Emanuelle "älskar" med en långtradarchaffis och sedan utbyter de lite poänglösa ord. Japp. Den milda oron för att D'amato har förvanskat de tidigare filmernas grundkoncept är borta lika snabbt som Emanuelle när hon har fått sitt. Sedan kommer hon i kontakt med en annan kvinnlig undercover reporter som rotar lite i samma fall som hon.

Turen tar sin början i San Francisco och går sedan till Iran, Kina och Indien innan det bär av tillbaks till U.S.A. och New York. Överallt i världen blir kvinnor degraderade och våldtagna. Ja... Man blir mer och mer övertygad om att våld löser jävligt många problem. Någon världsförbättrande organisation borde verkligen rensa upp i träsken - Inget annat verkar hjälpa / ha någon effekt.

Men det finns säkert en orsak till varför D’amato gav just denna del en lite mer nasty touch efter stormen kring "Emanulle In America", men klippta s.k. "Export"-versioner är aldrig så nasty att man kreverar. Här antyds bara det allra mesta (Vilket är en bunt tröttsamma tre sekunders-våldtäkter utförda av folk med jeansen på. Fast jag antar att det inte är någon vits att ta av sig brallorna om man ändå vet att man inte kommer att få upp den.) och man inser än en gång att det är som att försöka sleaza till myrornas krig. Jävligt meningslöst, som ni säkert kan förstå.

D’amato har i alla fall vett att slänga in en tjejhångel-scen redan efter en kvart. (Som i "Emanuelle In Bangkok".) Och det finns hela tre stycken i filmen. Det är så mycket som man kan kräva under 100+ minuter verkar det som. I den oklippta versionen (Som är runt tre minuter längre.) får man se lite mer XXX, men det som finns är oturligt nog straight. Inte ens Emanuelle + valfri donna kan man lita på i tuffa tider.

Men nej, det här känns ju inte rogivande eller normalt någonstans... Man känner sig indirekt blåst på godis som en liten ungjävel. Påsen såg välfylld ut, men det mesta i den var luft. Fast... Vilken version var det jag såg på nu? Hmm... Kanske borde man kika på "European XXX Version" en gång till och koncentrera sig på filmen istället för skillnaderna mellan den och utgåvan i boxen... Ja, det får bli någon annan gång...

Men de inledande visdomsorden från sångaren i Sentenced tappar inte direkt sin innebörd när man vet att det finns platser i världen där handlingen i "Emanuelle Around The World" utspelas på riktigt...

Men det är i alla fall dags för... Nästa rulle...!

Suor Emanuelle (1978)

(Giuseppe Vari)

All right! Då har vi en lite annorlunda spinn på "sagan" om Emanuelle. Att säga att hon har lite nymfomaniska drag är som att säga att serien "Friends" har lite inslag av rövtråkig humor - Underdrifter vid den absoluta nollpunkten för underdrifter, alltså. Men man blir mycket snart förvånad - Filmen har ju en story!

Emanuelle har numera lämnat det globetrottande och småvilda livet bakom sig och blivit nunna. Snuskhummern i en tänker så klart omedelbart och än en gång: "Nu är det Nunsploitation-time, baby!" Men nej. Hon har verkligen blivit en nunna - En nunna av den trista och självförnekande varianten. Emanuelle har nämligen tröttnat på alla bad guys och skithögar ute i världen. (Någon miljard borde räcka, tycker man.) När filmen börjar är Monica, en tjej med nymfomaniska drag, på väg till en internatskola för tjejer som drivs av ett gäng nunnor. Monica ska bo där eftersom hon sägs ha lite "sociala problem". Efter att ha lämnats i systrarnas händer av sin styvmorsa (Som inte kan vara mycket äldre än Monica själv.), så får hon åka till skolan tillsammans med Emanuelle.

Efter en tåg- och bilresa börjar bekymren då det visar sig att Monica är rätt så svår att ha att göra med plus att hon är lögnaktig och manipulativ så det skriker om det. Hon förför sin rumskamrat och twistar sönder skallen på henne plus att hon gör en del välplanerade närmanden mot Emanuelle. För Emanuelles del blir det en kamp mot de sexuella behoven och impulserna som påminner henne om hur det en gång var. (Alla vet ju hur surt det kan vara att komma över något.) Monica gör inte saker och ting lättare heller. Hon har en tendens att dyka upp överallt med baktankar och en vilja att leda in människor i fördärvet. I en jävligt ointressant parallellhandling dyker Rene upp - En rånare och våldtäktsman på rymmen undan alla europeiska snutar och självklart blir Monica intresserad av honom. Bara så där. Gäsp. Här avslöjas några störande plot-holes, men glädjande nog får man se lite Nunsploitativa element och nakna brudar i tid och otid. (Fast otid existerar inte när det gäller heta babes.)

För mycket tid går dock åt till "parallellhandlingen". Den tiden hade kunnat användas mycket bättre med tanke på den föga överraskande twisten i slutet. Det är så man blir lack. Men det slutar ändå väl, kan man säga - Om man skiter i resten av filmen, alltså. Just när man börjar tappa hoppet och svär åt ännu en icke-tändande "kärleksscen", så kommer det en flashback där Monica och hennes styvmorsa har det lite skönt tillsammans. Den här scenen är verkligen välkommen och den har ett käckt slut / citat som man bara måste garva åt. Tack för den, Vari. Det är en av de mer erotiska lesbo-hångelscenerna jag sett på flera da-- timmar...

Glädjande nog fick Severin med sig ett par fina deleted scenes på DVD-utgåvan där nyss nämnda scen är förlängd och bl.a. involverar en banan (Som inte används till fruktsallad.), men kvalitén är tyvärr bedrövlig - Vilket förklarar varför de inte kom med i själva filmen. Tror ni förresten att Emanuelle förblev nunna i alla sina dagar med tanke på att det gjordes ett par Emanuelle-filmer till efter den här? Nej, exakt. Till en början är det nästan så att man inte känner igen henne då hon bl.a. drar sig undan när Monica försöker ge henne en liten puss. Men ni vet hur det är - Ränderna går aldrig ur.

Vad som blir kvar är en riktigt nice och sleazy softcore-rulle där Mónica Zanchi ständigt tappar kläderna. Slutet må vara välanvänt och lite uttjatat (Redan då.), men den länkar i alla fall till Emanuelles "dilemma" och den sista scenen är allt lite värmande. "Suor Emanuelle" har nu med Severins hjälp fått den uppmärksamhet som den alltid har förtjänat.

Go, Emanuelle!

La Via Della Prosituzione (1978)

(Joe D'amato)

Nåväl - Vi är framme vid den sjätte och sista E-rullen, även den från självaste D’amato. Förhoppningsvis kan den lyfta både sig själv och resten av serien på köpet. För det är nu det börjar bli riktigt bra. (Tänk på att både "Emanuelle And The Last Cannibals" och "Emanuelle In America" gjordes ungefär samtidigt.)

Emanuelle har glömt allt vad nunnekloster heter och hon är tillbaks på jobbet som den världsberömda undercover-journalisten som förför allt på två ben på vägen mellan idé och resultat. Här återförenas hon en kort stund med en karaktär från "Emanuelle Nera: Orient Reportage" spelad av Ely Galleani - Det är bara det att hon har bytt namn från Frances till Susan. Men det bästa är ändå att de har en dusch-hångelscen tillsammans innan Susan försvinner ur bilden och Emanuelle upptäcker något skumt på flygplatsen - En tjej i rullstol som byter "ägare". Det pågår alltså slavhandel någonstans i krokarna och Emanuelle är inte den som är den. (D.v.s. Hon är inte sen med att försöka ta reda på vad som pågår och samtidigt få till ett snaskigt reportage.)

Francis Harley är en av skummisarna som har något med slavhandeln att göra och inom kort har Emanuelle nästlat in sig i hans organisation eftersom han behöver tjejer med klass - Tjejer som erbjuder sällskap till ensamma affärsmän. (Att de är ensamma förvånar inte ett djävla dugg, ärligt talat.) Emanuelle hamnar sedan på en exklusiv klubb i San Diego som inte är lika mycket en klubb som ett sofistikerat horhus. Allas vår favvo-- Hmm... Vad är motsatsen till bock...? (Eftersom det är en tjej.) Allas vår favvo-honbock börjar snart snoka omkring och ta bilder, men snart nog hamnar hon i trubbel.

"La Via Della Prostituzione" a.k.a. "Emanuelle And The White Slave Trade" kan möjligtvis höra till en av de bättre rullarna i serien. Det verkar som om D’amato hittade rätt balans i all Sleaze på något sätt och glömde inte att ta med lite story också. (Och en liten Gore-scen!) Men vansinnig är den givetvis med några totalt obetalbara scener, t.ex. ett bonneslagsmål på en bowlingbana (Där en inte speciellt kvinnlig transa spöar några ligister!) och ett klassiskt "VAD FAN VAR DET DÄR?!"-slut. Nico Fidencos disco-dunkare slamrar på fint genom hela filmen och den udda, dock jäkligt klämmiga "Run Cheetah Run" under förtexterna sammanfattar hela filmen rätt så bra - Udda, men... Eh... Klämmig... (Jag skulle inte bli förvånad om sångerskan var så full att hon knappt kunde stå på benen.)

Efter den här rullen dröjde det inte ens ett år innan vi kunde se Emanuelle som Eva respektive Luna i ytterligare två D’amato-stänkare - "Porno Esotic Love" och "Le Notti Erotiche Dei Morti Viventi". Om det var ett steg i rätt riktning eller inte tål verkligen inte att diskuteras. Gemser återvände dock till sin Emanuelle-roll ett antal gånger fram tills 1983 då det slutligen fick vara bra.

Kan man då rekommendera Severins "Black Emanuelle’s Box":ar? Tja... Ställ dig själv några riktigt enkla frågor - Vill jag se Emanuelle strippa oftare än hon byter kläder (?!), softcore av alla varianter, lite nasty business och exotiska miljöer? Vill jag se filmer där manusen är tunnare än en erotisk negligé medan soundtracken är desto fetare? Vill jag se en massa värdelösa rövhål sno speltid - Rövhål som egentligen borde inspektera fungerande gasduschar från insidan? (Och bakom låsta dörrar.)

Det vill man förstås. Full gas är det som gäller, och då är det bara att dyka ned... Go down... Men missa heller inte D’amatos "Emanuelle And The Last Cannibals" plus "Emanuelle In America" för ett halvt dygns erotiska eskapader och "erotiska" eskapader.

...

Ett uppdrag till är alltså slutfört, men vi har en liten grej kvar att nämna:

THE NEED FOR SLEAZE

Har du någon gång undrat varför filmer som "Black Emanuelle" vanligtvis listas under "Horror" fast de uppenbarligen inte är Horror?

Nyckelordet är: "barnförbjuden". På den gamla, delvis godare tiden när filmerna började bli uppkäftiga på allvar, så fick inte vem som helst se dem. Åldersgränser infördes och det började gå riktigt illa när myndigheter egenmäktigt började klippa bort sådant som de inte ville att andra skulle se. Man lyfte inte alltför många fingrar för att särskilja våldsamma filmer från så skrämmande att de kunde orsaka "psykiska skador", respektive erotiska rullar. Alla typer blev rätt och slätt barnförbjudna och rullade först på Grindhouses innan videon gjorde sitt intåg. X-ratingen var indikatorn.

Innan den klassiska skräckfilmen vidareutvecklades och européerna började suga åt sig influenser från alla håll och kanter, så fanns det inga erotiska eller direkt våldsamma element i filmerna. De krävde mycket av fantasin och hade alltid mer charm än den typen av Horror som sargar folk för livet. (Som "The Exorcist", t.ex.)

Men när Exploitation-eran inleddes och Art Horror föddes, så fick filmskapare mer frihet till att göra vad de hade fantasi (Och pengar.) till. Båda genrer började inkorporera grafiskt våld och eroticism. Sleaze-rullarna bröt så många tabun som bara var "påkomna", bl.a. lesbianism. Ur denna utveckling föddes flera subkategorier som Sexploitation, Nunsploitation och Nazisploitation. Giallo och Horror tog också vara på Sleaze-elementen och det var under denna era som bl.a. Joe D’amato experimenterade för fullt. "Emanuelle In America" hade inslag av både hårdporr och så tunga våldsscener att Snuff-ryktena började spridas. "Emanulle Around The World" är inte hederlig den heller. Alla "Black Emanuelle"-filmer hamnade därför i samma kategori trots att de är ganska tama i jämförelse med de nyss nämnda rullarna. Men så har vi "Cannibal Holocaust" som har allt som X-ratingen står för. Milstolpar finns överallt.

XXX-ratingen hittade sedan porrindustrin på för att skilja riktig hardcore från softcore-rullarna som ofta var maskerade som vålds- eller skräckfilmer. X-ratingen gjorde därför att dessa filmer hamnade på svarta marknaden plus att de blev lika intressanta som de totalförbjudna skräckfilmerna blev för alla rabiata bootleggers.