Fan, Det É På Riktigt » Grizzly Man


• Lens Flare! : Mars 2008 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 6 Mars 2008



 


 

Ö V R I G T

 
 
LENS FLARE!:
1. Fan, Det É På Riktigt » Best Worst Movie
2. Fan, Det É På Riktigt » The Real Cannibal Holocaust
3. Skitsnackaren och Halmdockan hälsar så gott
4. Fan, Det É På Riktigt » Once Upon A Time In Norway
5. Test » DVD-Reparationskit
6. Slösa bort lite tid med “The Euroslasher”
7. Gamla DVD-försäljningstrick som även är “Blu-ray”-säkrade
8. Mys-skräcken har 1000 brunögon » The Wicker Man (2006)
9. Cinemalfunctions » Alone In The Dark
10. Cinemalfunctions » House Of The Dead
11. KULT - Döden Är Bara Början
12. 63 minuter sketcher med “Studio S”
13. Slutet På VHS-Eran » Del III : 90-talet sög oavsett
14. Så stoppar vi patetiska censurivrare
15. Digital Holocaust
16. Gammal skåpfilm » Afganistan - The Last War Bus
17. Halloween : Filmtajm Djävlar Anamma!
18. Slutet På VHS-Eran » Del II : Piratkopior köpes till varje pris!
19. Slutet På VHS-Eran » Del I : X-rental-freaksen Vs. Bootleg-svinen
20. Forskare : Skräckfilm är bra för hälsan
21. Ät skit, Antipiratbyrån!
22. Sjuk i huvudet nu?
23. 50 filmer som skrev historia
24. Läskiga Grejer - 1982 A.D.
25. Hellre oseriös än en av de där
26. Den Slutgiltiga Plagiatören
27. Insikten Om Utsikten Över Sanningarnas Fundament
28. Forbidden Forest
29. Fattiglappens Widescreen T.V.
30. Halloween : Idiotisk Trick Or Treating


 


 
 

"I will die for these animals, I will die for these animals, I will die for these animals."

Det slog mig inte först (Och slaget var rätt så långt bort.), men efter att ha sett Werner Herzogs "Grizzly Man" och smält den i närmare en vecka formas en känsla av lågmält obehag och oförfalskad, molande skräck som nästintill överträffar känslan av några få, lätträknade skräckfilmer som är baserade i en dokumentär filmskaparstil. Man kan ur ett lite bredare perspektiv inte låta bli att dra paralleller till - Ja, ni vet vilken film - "Cannibal Holocaust". Likheterna är givetvis obefintliga, men båda är inte direkt "feel good"-rullar.

Det är bara det att allt som händer i den dokumentärdel som sedan blev grundpelaren till "Grizzly Man" hände på riktigt - Där och då. Närvaron riktigt infekterar ens sinne. Här finns intervjuerna med människor som på olika sätt kände björnrättsaktivisten Timothy Treadwell. Och här finns Treadwells material som Herzog vävde ihop med själva dokumentären på ett mästerligt sätt. Så ur just det perspektivet är "Grizzly Man" en skräckfylld film i ordets sanna bemärkelse.

Samtidigt som "Grizzly Man" är ett fascinerande personporträtt av Treadwell är den en långsamt gnagande "shockumentär" som känns olycksbådande så fort man ser Treadwell i bild med bildtexten: (1957-2003). Man vet hur det slutar, men man har ingen aning om vilken nedåtgående spiral av absolut galenskap som Treadwell släpade och kastade sig nedför innan den ödesdigra Oktoberdagen i Alaskas nationalpark Katmai. Man får se glimtar av en identitetskris som inte är av denna värld och isoleringen ute i vildmarken hade tydligen inte någon som helst terapeutisk verkan på Treadwell.

Timothy Treadwell levde öppet bland vilda Grizzlybjörnar under 13 somrar och för varje sommar verkade han identifiera sig mer och mer med björnarna. Han ansåg själv att han förstod dem till fullo och det råder inga tvivel på att han var hundraprocentigt övertygad om det själv. Men att förmedla det till omvärlden är en annan sak och minsann lättare sagt än gjort. Under denna tid filmade Treadwell alltså en dokumentär om sig själv och hans liv ute i det vilda. Till en början är det en spännande och stundtals vacker film om samspelet mellan människa och djur, men i takt med att Treadwells paranoia och maniska avsky för myndigheter (Och till sist mänskligheten själv.) växer okontrollerat, blir "Grizzly Man" mer och mer bisarr och tung. Man inser snart att en människa som Treadwell varken kan återvända till, eller existera innanför de marginaler som man förväntas leva inom. Det han upplevde och tog sig an var helt och hållet utan gränser.

Treadwells sista dagar i livet är kantade av grymt obra och kusliga indikationer av att något helt enkelt inte stämmer. Treadwell själv såg ut att balla ur fullständigt och insåg säkert sitt oundvikliga öde tidigare samma sommar. Detta märker man i de sista monologerna där han först pratar lugnt och sansat, men hetsar upp sig själv och svär till slut skallen av sig över björnarnas fiender - Människan. I slutändan verkar Treadwell mest av allt frustrerad över att han föddes som fel sorts däggdjur. Men han hade sinnesnärvaro nog att filma några scener under den sista dagen och som sagt - Snuttarna är bland de mest obehagliga som filmats när de sätts i sitt rätta sammanhang. Och när Herzog lyssnar på ljudupptagningen från Treadwells och hans flickvän Amies död (Som inte filmades av någon anledning - Precis som om Treadwell kände på sig att det verkligen var rökt.), så är det så att man får andningsstillestånd. (Herzog själv ser minst sagt traumatiserad ut.)

Werner Herzog har skildrat ren och skär galenskap förr och han har haft det runt sig både privat och professionellt under en lång tid efter den kaotiska tiden med Klaus Kinski - I filmer som "Fitzcarraldo" och "Aguirre, Der Zorn Gottes" spelar inte Kinski direkt personer med förståndet harmoniskt inrett, men med fokus på en livs levande person blir det extra påtagligt och smittsamt. Ännu starkare blir effekten när man får veta lite mer om Treadwells bakgrund och att han tyvärr släpade med sig andra människor genom sitt mentala totalhaveri.

Men det går aldrig att komma ifrån att nyckelordet är "fascinerande". Herzog skulle kunna göra en intressant dokumentär om vad som helst, men kryddade med den oförståeliga dårskap / genialitet (Det är två olika sidor av samma sak.) som ryms i den mänskliga naturen blir det extraordinärt på alla sätt. Men utan fascinationen och kanske lite egen galenskap från Herzogs sida hade "Grizzly Man" inte blivit en så djupt omskakande upplevelse. Det är en ärlig och respektfull dokumentär. Men lika frätande fasansfull som tragisk.

Kanske tiggde Treadwell om det som hände. (En del påstår att han förtjänade det.) Kanske triggade hans avgrundsdjupa frustration över gapet mellan människa och djur den slutgiltiga kraftmätningen mellan honom och hans av ödet utvalda banebjörn. Kanske slutade hans upplevelser i en återvändsgränd som det inte fanns någon väg ut ur när det väl gällde. Men Treadwell blev odödlig genom Herzogs film och Treadwell hade karaktär nog att inte bryta mot sina principer under en enda sekund. Hur rubbad man än är, så är det beundransvärt. Och ouppnåeligt på ett idealistiskt sätt.

"I believe the common character of the universe is not harmony, but hostility, chaos and murder."
/ Werner Herzog