63 minuter sketcher med “Studio S”


• Lens Flare! : Oktober 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 2 Oktober 2007



 


 

Ö V R I G T

 
 
LENS FLARE!:
1. Fan, Det É På Riktigt » Best Worst Movie
2. Fan, Det É På Riktigt » The Real Cannibal Holocaust
3. Skitsnackaren och Halmdockan hälsar så gott
4. Fan, Det É På Riktigt » Once Upon A Time In Norway
5. Test » DVD-Reparationskit
6. Slösa bort lite tid med “The Euroslasher”
7. Gamla DVD-försäljningstrick som även är “Blu-ray”-säkrade
8. Mys-skräcken har 1000 brunögon » The Wicker Man (2006)
9. Cinemalfunctions » Alone In The Dark
10. Cinemalfunctions » House Of The Dead
11. Fan, Det É På Riktigt » Grizzly Man
12. KULT - Döden Är Bara Början
13. Slutet På VHS-Eran » Del III : 90-talet sög oavsett
14. Så stoppar vi patetiska censurivrare
15. Digital Holocaust
16. Gammal skåpfilm » Afganistan - The Last War Bus
17. Halloween : Filmtajm Djävlar Anamma!
18. Slutet På VHS-Eran » Del II : Piratkopior köpes till varje pris!
19. Slutet På VHS-Eran » Del I : X-rental-freaksen Vs. Bootleg-svinen
20. Forskare : Skräckfilm är bra för hälsan
21. Ät skit, Antipiratbyrån!
22. Sjuk i huvudet nu?
23. 50 filmer som skrev historia
24. Läskiga Grejer - 1982 A.D.
25. Hellre oseriös än en av de där
26. Den Slutgiltiga Plagiatören
27. Insikten Om Utsikten Över Sanningarnas Fundament
28. Forbidden Forest
29. Fattiglappens Widescreen T.V.
30. Halloween : Idiotisk Trick Or Treating


 


 
 

"Ska 11-åringar få se sadistiska våldsfilmer på video?"

Med den brännande och tankeväckande frågan börjar ett avsnitt av debattprogrammet "Studio S" med undertiteln "Vem behöver video?". Programmet sändes klockan 21.35 i SVT 1 den 2:a December 1980.

När man ser programmet idag (Närmare 30 år senare.) ser det mer ut som 1900-talets mest hysteriska överdramatisering än något annat. Mycket lite i den verkar rimligt och det är som bekant alltid lätt att påstå något som ingen kan bevisa eller kolla upp. SVT borde köra programmet som en del av kanalens dramakvällar under kategorin "Favorit i repris" minst en gång per år. (Den är då inget Guldkorn i alla fall.) Men den producerades precis i "rätt" tid som en medvetet negativ reaktion på en relativt ny typ av populärkultur.

Själva grundsyftet med just det här avsnittet var att med hammare och spik skapa oförstörbara antipatier mot begreppet "video" som just då var på väg in i dess första explosionsartade växtfas. (25.000 sålda videoapparater år 1979 och hela 100.000 st. år 1980.) Men några tyckte att denna fas inte var någon bra samhällsutveckling, så dessa några utsåg sig själva som "ansvarstagande" anstiftare till moralhysteri efter att ha sett "Motorsågsmassakern" och andra klassiker.

Och man kommer aldrig att kunna förstå hur teoretiskt de tänkte från början.

Men för det uppmärksammade och samhällskritiska "Studio S"-teamet måste det ha börjat med tankar om tillvägagångssättet för hur man skulle kunna riva igång en jaggernautliknande moralpanik som sedan skulle skallra i evigheter. Det krävdes säkerligen sena kvällar av diskussioner som slutade i ett antal återvändsgränder, men till slut lossnade det - Detta var tvunget att göras skoningslöst och så enkelriktat som möjligt. Ingen med positiva åsikter om "video" skulle få komma till tals ordentligt och riskera att budskapet luckras upp med en infallsvinkel till.

Så vad kunde då vara mer effektivt än att producera och sända ett program fullpackat med halvsanningar, pekpinnar, helt irrelevanta liknelser och konstigt vinklade fakta för att banka in budskapet hos de som var totalt oinsatta i denna "nya" filmkultur? Det var en annan sida av en hel värld som hade öppnat sig tack vare att man kunde se alla möjliga filmer i hemmets lugna / kaotiska vrå och som aldrig visades på biograferna.

"Studio S" beslutade sig i alla fall för att ta tag i saken och slänga ihop ett drygt en timme långt program efter sensationsjournalistikens alla "regler". Resultatet blev ett noggrant genomtänkt och upplagt avsnitt konstruerat för att uppröra så många som möjligt med alla tillåtna och otillåtna medel. Att det oftast rör sig om otillåtna medel framgår tydligt när man ser vilka som deltar i debatten - Endast fullblodscensurhetsare som drömmer våta drömmar om förbud av precis allt som de anser är motbjudande.

Det lustiga är, som ju många känner till, att det hela slog slint - Folk i allmänhet blev inte lika mycket upprörda som att de fick splattad tand och började köpa ännu fler videoapparater plus att försäljningen / uthyrningen av filmer ökade mer än någonsin. Om det var det planerade målet, så: Applåder... Mycket snyggt jobbat. Fem motorsågar av fem möjliga för det. Men i kölvattnet av denna explosion gick det riktigt illa för oskyldiga bolag som "Video Invest" och "Hemvideo" då de tvingades till en morbid självcensur för att slippa bli åtalade för "olaga våldsskildring". Och då hade ändå inte ens Snuff-ryktena kring kannibalrullarna börjat spridas. Statens Biografbyrå fick inte heller någon lättare eller mer tacksam uppgift.

Med det konstanta ifrågasättandet av "Studio S"-journalistiken åt sidan för ett ögonblick, så får man givetvis också ställa sig frågan vem som hade mest att förlora på att videoapparater sålde Satan och att cash rullade in via filmuthyrningsställena. På ett ramaskri måste det ju finnas något som ger något sorts gensvar på det - Annars är ju incitamentet ganska så meningslöst.

Men tillbaka till buskishumorn i "Studio S".

Välkommen till Sverige 1980. Andra delen av julkalendern "Det Blir Jul På Möllegården" sändes tidigare på kvällen, men nu skulle en hel nation skakas så hårt att man inte ens behöver hålla i den längre för att köra lite morgongymnastik...

I början av dessa 63 minuter som förändrade Sverige på ett negativt sätt inleder programledaren med att påpeka att programmet sänds senare än vanligt och att det innehåller en del otäcka våldsinslag - Tanken med detta är att man som tittare skall "bilda sin egen uppfattning om vad som hyrs ut i affärerna". Mäktigt, va? Att man kan få en rättvis och heltäckande summering av dåtidens marknadsutbud genom några lösryckta scener ur bl.a. "Motorsågsmassakern", "The Boogeyman" och "Maniac". Imponerande.

Efter en massa varningar till både barn och föräldrar som har svårt för våldsinslag börjar det då med en presentation av hur en videobandspelare funkar följt av några sekunder från sax-självmordet från "The Boogeyman", lite citat från en baksidestext från en annan film (Titlarna nämns aldrig.) och konstaterandet att detta representerar videomarknaden - "Det har blivit ruskigare och ruskigare".

Och så presenteras kvällens medverkande - En utbildningsminister (Som programledaren felciterar direkt.), ordförandet i Videogramutredningen samt några föräldrar varav en visar några vaga tecken på intelligens innan han säger något djävligt korkat om att videofilmer är ett "instrument för barnmisshandel". Resten är en bunt inkrökta moralpredikare som det lyser nyväckt desperation, ovilja till förståelse och skamlös självgodhet om. Det råder snart rena rama "häxbrännar"-stämningen i studion och det man ofta kan skönja i sådana här "debatter" märker man även här - Att vissa i grund och botten bara vill känna lättnaden kring flykten från sitt eget ansvar som förälder genom att konstatera att: "Vi kan inte kontrollera vad våra barn ser på." (Punkt slut.) och sedan kräva ett totalförbud av alla filmer som innehåller "onödiga våldsinslag". Det är tur att vi har människor i samhället som sitter med absoluta sanningar.

Men att bara rakt upp och ned säga vad som upprör dessa individer räcker inte på långa vägar - Producenterna måste ha insett att debatten i sig själv inte har någon som helst genomslagskraft, utan att den måste laddas med det de säger sig avsky, men, som i ett sådant här läge, är rätt så bra att ha till hands för att budskapet ska ha en ordentlig chans att nå fram i stugorna. Och för att lyckas med detta kan man alltid ta till en klassiker: Att med hjälp av några försvarslösa kids komma åt människor som bara kan sätta fingret på sin egen maktlöshet genom sina egna barn. En riktig fuling, alltså. När det säkert inte gick som planerat beslutade sig "Studio S" för att fabricera ihop en trevlig liten story om några 11- och 12-åringar som först såg "Motorsågsmassakern" och sedan fick redogöra för vad de sett med stor fascination. (De fick enligt säkra källor inte ens se hela filmen. Skandal!) Intervjun görs på en skolgård där minst en hel klass rusar fram till kameran och intervjuaren ställer frågor om "Motorsågsmassakern", vad den handlar om och hur många som har sett den. (Åtta pers. i just denna sjätteklass eftersom de tydligen hade sett filmen på en ungdomsgård. Ja, ja.)

Här är stämningen lättsam och scenerna (Varav en inte ens finns i filmen - Ingenstans i "Motorsågsmassakern" grillas hängande människor, tyvärr.) beskrivs med en del återhållna skratt och en tuff attityd. Det här har bara ett syfte - Att chockera "föräldrar" genom att visa hur barns resonemang kan sänkas till en mer inhuman nivå efter att de har sett vissa typer av filmer. Man ska alltså tänka: "Herregud! Vad gör filmerna med våra barn?! Hur kan de skratta åt dessa vedervärdiga handlingar?!" Det här är en mästerregissör i farten, gubbs och gumms. Ett stycke perfekt propaganda som överglänser ganska mycket från 40-talet.

Sedan, hemma hos någon (I en studio snarare.), sitter ett par av kidsen och berättar att de innerst inne har blivit rädda på ett "konstigt vis" efter att ha sett "Motorsågsmassakern" och "The Boogeyman" plus att man inte vågar gå ut på kvällarna eftersom man tänker på filmerna. Men inte förrän berättarrösten påstått att de på skolgården håller masken och skrattar åt vad de sett, men att rädslan och oron sedan kryper fram bakom masken. Ja, de ser verkligen skräckslagna ut, så övertydligheten är ett viktigt inslag.

Sedan kommer slutklämmen med en massa reaktioner från de "ansvarsfulla föräldrarna". De varierar från föga sansade: "Vi kräver av politikerna att detta stoppas." till så sinnessjukt idiotiska att man undrar vem som redan 1980 lyckades lära en amöba att prata: "Detta är kvalificerad barnmisshandel." Det här kläcker en obducent ur sig som t.o.m. släpat med sig barnen till jobbet. (!) Han har tydligen med gott resultat lyckats förklara för sina barn vad döden och obduktioner är, men har inte brytt sig om att försöka förklara (Med anledningen att det är för krångligt!) att simulerat våld inte har något som helst med verkligheten att göra.

"Usch, vad hemskt! Inte ens en läkare / obducent klarar av att distansera sig mot underhållningsvåld - Då måste det ju vara skadligt!", var det säkert någon som tänkte.

Visa sedan ytterligare en scen från "Motorsågsmassakern" med några vältajmade klipp på ministern som ser illa berörd ut / viker med blicken och man har en tidlös klassiker inom subjektivt åsiktsframförande. (Ja, jag är fullt medveten om att det kommer från någon som på fullaste allvar påstår att det vetenskapligt går att bevisa att europeisk skräckfilm är det absolut bästa som finns.) För att bättra på sin objektiva mångsidighet försöker de intervjua några på motståndarflanken i toppen av bolag som Esselte, Videotape Center och Hemvideo AB. Att två av dem rakt upp och ned förklarar att de faktiskt strävar efter att få ett så brett och intressant sortiment som möjligt viftas bort lika snabbt som en degig brakskit. Helt plötsligt börjar intervjuaren läsa upp titlar på "våldsfilmer" som om det spelar någon som helst roll i sammanhanget. Det är omöjligt att veta hur mycket de redigerat intervjuerna eller vinklat det som intervjuoffren sade, men det enda konkreta som egentligen får framkomma är vilka favoritfilmer de ansvariga utgivarna på ett av bolagen har. Lysande reportage.

Men här är det i alla fall meningen att man ska tänka att: "Majoriteten av videofilmer = Våldsfilmer". ("51% av videoutbudet" nämns tidigare och då har de tydligen bedömt en film utifrån den svenska titeln, t.ex. Spaghettiwestern-rullen "Med Satan I Hälarna" som ju egentligen heter "Keoma".) Ett par kids skickas också in för att hyra rullar på "Videoland" i Stockholm och de kommer ut med en packe filmer med 15-årsgräns. ("Death Trap", "A Taste Of Hell" och "Psychic Killer" och ett par andra gamla godingar.) Det här ska alltså på något sätt vara avgörande i "debatten" huruvida minderåriga ska få hyra "sadistiska våldsfilmer" eller inte. Vi fattar att det var möjligt och att legitimation inte efterfrågades i 100% av fallen. Det är ganska akademiskt i sin kontext.

Bland de mer sorgliga aspekterna i programmet (Bortsett från flertalet faktafel - Det gick inte alls att bara hyra oklippta våldsfilmer hos vissa av videokedjorna. Många av filmerna var kraftigt nedklippta.) är att Esselte inte bara får skulden för att vissa filmer ens existerar, utan också att de indirekt blir hotade med att deras läromedel bojkottas om de inte ser över vad "de" producerar. Tur att det inte är lika långsökt som att vägra köpa torsk bara för att någon råkar vara allergisk mot skaldjur.

En betydligt mer enerverande sak är Hysteriklubben i själva studion som hetsar upp varandra med helt skrattretande påståenden om filmerna som de bevisligen inte har sett. Inte skymten av minsta initiativ finns att ens prata med "barnen", utan det fördöms till höger och gapas om förbud till vänster hela tiden med direkta krav på att man omedelbart ska stifta lagar mot "våldet" och att "se till att det inte finns sånt här". (Varför inte bara dra upp en magisk, rosa kanin ur en hatt som gör att allting i hela världen blir bra?) En av de "politiska krafterna" i studion hakar på resonemangen utan tillstymmelse till något som helst ifrågasättande, citerar Bibeln och gör sig själv riktigt dum genom att kalla film för ondska. (!) En annan tycker att det är hemskt att så många människor ser de här filmerna och att filmbolag man ska "syssla med filmkonst och inte denna typ av subkultur som är motbjudande". Pryda hycklare som lever i villfarelsen att subkultur är mindre "seriöst" än s.k. "finkultur" fanns tyvärr på den här tiden också.

"Våra barn sitter ju och ser på det här utan att vi vet om det?!!" och "Bara för att man får en syl i vädret behöver inte betyda att man får något fett på den!" (Det sistnämnda hittade jag nog bara på, men det är ungefär lika irrelevant som många andra påståenden och frågeställningar i programmet.)

So fucking what?

Som väntat förklaras det aldrig vad som är så hemskt med just detta - Att "barnen" ser på det här. Men ju längre tid av programmet som går, desto klarare framträder en annan bild - Att det inte är där skon egentligen klämmer. Det verkar snarare vara ett utlopp för otillräcklighetskänslor som indirekt introjiceras via "barnen". Än sen då om ens unge fått mardrömmar och känt sig rädd efter att ha sett "Motorsågsmassakern"...? T.o.m. ett barn på 11-12 år vet bättre än att frivilligt utsätta sig för det han / hon är livrädd för. Istället för att låta det vara en relativt mild läxa börjar man som förälder istället gapa om allt möjligt - Kanske för att döva sitt eget samvete för att man lämnade lille Olle ensam hemma en kväll. Eller kanske är det skuldkänslorna som gnager för att man själv blankt har skitit i att antingen försöka sätta sig in i och förklara responserna på skräckupplevelser på ett pedagogiskt sätt, eller sakligt varnat för att man faktiskt kan må dåligt eller bli rädd om man ser på "Maniac" eller "Terror" ensam. Men den rädslan går inte att förmedla med ord - Den måste som bekant upplevas av var och en. Och det behöver sällan vara en negativ upplevelse i slutändan.

Men vad är då orsaken till att man till varje pris ville tvinga fram ett totalförbud av diverse filmer? Var trycket från föräldragrupperna så förbannat starkt? Varför ville man förinta något som verkade hotfullt utan att man ville undersöka det närmare? Var det för att den generationens barn kanske faktiskt kunde fascineras av det förbjudna som videokulturen råkade representera? Självklart var det det. Nu fanns det något konkret att rikta sitt hat mot. Strategin bakom denna hysteri var av typen "anfall är bästa försvar" och trotsade allt logiskt tänk in i det sista. Hade de kunnat jämställa "våldsfilmerna" med barnpornografi i fråga om hur brottsligt det är att inneha / sälja det, så hade de gjort det utan att blinka och utan att tänka efter. (Med tanke på hur snedvridna de övriga resonemangen var.) När en politiker fördömer subkulturer som "motbjudande" och anser att all representation av dem ska förbjudas hägrar för helvete inte "The Glory Days" alltför långt bortom horisonten.

Det bästa bitarna kröp ändå fram över 20 år efter att programmet sändes - Till "vissas" välförtjänta förtret. Det visade sig att ungarna i intervjuerna fått manus på vad de skulle säga in i kameran och fick som tack för hjälpen lite stålar och en runda på Donken. Detta bevisar bara att "Studio S" inte hade något att komma med från första början, utan att de skapade en hel hönsfarm av en enda liten fjäder. Men det var väldigt snyggt maskerat och då lyckades de med att dra igång de önskade turbulenserna. Och 15 år varade misären som ni säkert minns.

Jag växte upp under den absolut värsta censurhysterin och önskar att jag hade kunnat se den med 10 år äldre ögon. När "Studio S" sändes gick jag, precis som många andra små fjantar, i ettan på lågstadiet och fick garanterat inte vara uppe så sent att jag hade haft möjlighet att se programmet. Och hade jag sett det hade jag förmodligen tagit väldigt illa vid mig av våldsscenerna eftersom jag inte hade kunnat hänga med i debatten eller kunnat sätta mig in i sammanhangen. Det dröjde ca. två år innan jag såg Alfred Hitchcocks "Psycho" och blev givetvis fekalskraj. Men samtidigt vaknade fascinationen för skrämmande bilder som man såg här och var - Både i tidningar och på T.V. Någon kvällstidning visade ett par stillbilder (John Lithgows uppblåsta ögonglober!) från långfilmen "The Twilight Zone" och nöjesdelen hade alltid en massa fyndiga bioannonser. (Med den fina förkortningen bfbj.) Fantasierna flödade.

Det fanns en djupare, oförklarlig mening i dessa fantasier som hade ett starkt behov att möta skräcken i T.V.-rutan. Kanske var det ett sätt identifiera den och göra den tilltalande. Så det var bara att lugnt och sansat börja övertala *host* föräldrarna till att skaffa en video. Något år senare blev det verklighet och istället för att se på skräckfilmer hos kompisarna satt jag ofta och såg dem med morsan som ju sakta men säkert också insåg att de faktiskt inte var farliga. "Hellraiser II" togs i och för sig inte emot så väl, men inom ett år eller två satt vi och kollade på både Fulci och Argento-rullar. Farsan trodde på fullaste allvar att jag skulle bli knäpp (Tja... :) och börja mörda folk... Hittills har han ju haft fel...

Men sker det, så skyller jag på "Studio S". Det kan lika gärna vara lika skyldigt som något annat.

"Studio S - Vem behöver video?" får fem motorsågar för renodlad hysteri och rationaliserande nonsens, fyra motorsågar för faktaförvrängning och häxjaktsstimulans men bara en motorsåg för saklighet. Man förstår varför SVT aldrig vill visa den igen.

En klassiker: