Slutet På VHS-Eran » Del III : 90-talet sög oavsett


• Lens Flare! : September 2007 •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 20 September 2007



 


 

Ö V R I G T

 
 
LENS FLARE!:
1. Fan, Det É På Riktigt » Best Worst Movie
2. Fan, Det É På Riktigt » The Real Cannibal Holocaust
3. Skitsnackaren och Halmdockan hälsar så gott
4. Fan, Det É På Riktigt » Once Upon A Time In Norway
5. Test » DVD-Reparationskit
6. Slösa bort lite tid med “The Euroslasher”
7. Gamla DVD-försäljningstrick som även är “Blu-ray”-säkrade
8. Mys-skräcken har 1000 brunögon » The Wicker Man (2006)
9. Cinemalfunctions » Alone In The Dark
10. Cinemalfunctions » House Of The Dead
11. Fan, Det É På Riktigt » Grizzly Man
12. KULT - Döden Är Bara Början
13. 63 minuter sketcher med “Studio S”
14. Så stoppar vi patetiska censurivrare
15. Digital Holocaust
16. Gammal skåpfilm » Afganistan - The Last War Bus
17. Halloween : Filmtajm Djävlar Anamma!
18. Slutet På VHS-Eran » Del II : Piratkopior köpes till varje pris!
19. Slutet På VHS-Eran » Del I : X-rental-freaksen Vs. Bootleg-svinen
20. Forskare : Skräckfilm är bra för hälsan
21. Ät skit, Antipiratbyrån!
22. Sjuk i huvudet nu?
23. 50 filmer som skrev historia
24. Läskiga Grejer - 1982 A.D.
25. Hellre oseriös än en av de där
26. Den Slutgiltiga Plagiatören
27. Insikten Om Utsikten Över Sanningarnas Fundament
28. Forbidden Forest
29. Fattiglappens Widescreen T.V.
30. Halloween : Idiotisk Trick Or Treating


 


 
 

Jag har säkert vid något tillfälle nämnt de där snubbarna som besatt sökte efter Den Ultimata Skräckfilmsupplevelsen. Inte? All right. Det var gång några snubbar som besatt sökte efter Den Ultimata Skräckfilmsupplevelsen. Detta var dessvärre under "Moralpanikens Tid", så det fanns en hel del hinder i vägen. Media har alltid påverkat själva känslan runt skräckfilmer och det hände också de rullar som brottades på "Video Nasty"-listan en gång i tiden. Stämpeln har slutligen börjat blekna och ser man "Absurd" till salu någonstans tänker man snarare: "Coolt att de säljer lite klassisk Splatter." än: "Wow! Totalförbjudna rullar!". Men under hela denna "filmålder" har också media alltid funnits där som en spegel som lämnar reflektioner till kommande spegelbilder... Och så vidare. Tidningar och fanzines var det som skapade reflektionerna under VHS-eran. Och därefter Internet som kommer att finnas lika länge som all annan media. Reflektionerna har bara blivit flera gånger större och starkare.

Vilket alltså råkar påminna om tre tonårskillar som 1987 satt i ett pojkrum någonstans i världen och tittade på våldsfilmer kväll efter kväll. Ena kvällen var det "The Burning" med sin häcksax-attack som väckte både spontan glädje och en simulerad blodtörst. Men den sista kvällen var det "The New York Ripper" som ju kulminerar i en scen där ett rakblad delar ett blodigt öga. Det här är dock inte bara en Splatterscen i mängden (Alla Eurohorror-geeks vet detta.), utan sekvensen i sig angriper tittarens ögon med full kraft. När man då ser scenen för första gången, så ruskar den om en rejält eftersom den är så grafisk och obarmhärtig. Att bevittna detta blir därför ett avgörande ögonblick i vilken människas liv som helst. Med detta förändras och förnyas också hela ens inställning till film - Hur det kan gestalta sig samt vilken impact det har på en.

Rippern blev ett av Fulcis sista mästerverk - Det sista krutet som brann med extrem kraft och det ultimata våldet mot ögat som vi måste / är kapabla till att bevittna innan rakbladet trasar sönder det. Vid det här laget fortsätter man sökandet eller så blir man så äcklad att man börjar med någon annan "hobby". Kontentan av detta är att det gick för länge utan att "uppmärksammade" och "beryktade" filmer äcklade folk. Det var alltid klassikerna som man suktade efter med Glimten i ögat.

Men den här filmkvällen blev för två av snubbarna startpunkten för ett sökande efter det absolut bästa och värsta. 1987 "fanns" ju inte Internet eller e-mailkontakter, så sökandet var till en början förenat med en hopplös frustration. Man lånade ett par nya rullar som man inte hade sett, kopierade dem och ställde in kassetterna i bokhyllan. Men den där extra tunga rullen saknades alltid och man hade inget lexikon eller litteratur att gå efter. Inget att jämföra med. Ingen som med fradga runt käften vrålade: "The New York Ripper är ju för fan ingenting i jämförelse!" (Det här ledsnar man aldrig på att se.)

Man borde kunna ta med sig ett lass rullar, hoppa in i en tidsmaskin, backa ca. 25 år och visa rullarna för de som söker Skräckens Skönhet. Och säga: "Här har ni en snabbkurs i Euro-Fucking-Horror! Det blev aldrig bättre än så här då heller!"

Och vad var det för filmer tidsresenären tog med sig? Fulcis fyra, Argentos bästa, (Som han redan hade gjort för 20 år sedan även om "La Terza Madre" är en lika bra "trea" till "Inferno" som den var en bra "tvåa" till "Suspiria". Och vi kan inte glömma "Non Ho Sonno", som verkligen är kalas.) "Demons", "Demons 2", "Cannibal Holocaust"... Med andra ord – Alla existerade redan t.ex. år 1987. Skulle man då visat moderna stänkare som "Haute Tension" eller "28 Weeks Later", så hade förmodligen ingenting impat på dem efter det. Det är jag säker på. 2000-tals Horror är i en helt annan liga, bara att nuförtiden har ju "alla" sett "allt". Förutom klassikerna, då! Där är själva kruxet. Och till klassikerna räknas, exempelvis, "Cannibal Holocaust". De flesta som ser den reagerar negativt på något sätt och med tanke på att det är en 70-talsrulle, så är den därför stenhårdast – Alla kategorier.

Men tillbaka nu ett slag. Till 80-talet. Fanzines var inte så lätta att få tag på. Tidningar var lite lättare att komma över och många gjorde sitt yttersta för att vara heltäckande och udda. Några lyckades givetvis bättre än andra. Men det var i kvällstidningarna man hörde talas om "våldsfilmer". Utan några närmare förklaringar började fantasin skena iväg. Det var också kvällstidningarna som svartmålade det som filmtidningarna uppmärksammade. Det kom t.o.m. en föreläsare till vår skola som hade med sig lite blaskor som "förhärligade" videovåldet. Vi säger så här - Det dödade inte intresset för tystlåtna Vidioter som satt och lyssnade.

Det rådde och råder en märklig obalans där trots att de har samma anknytningspunkter som t.ex. två webbsajter utan någon direkt koppling till varandra. Därmed inte sagt att det gick åt rätt håll sedan heller. Tidningarna hittar fortfarande på idiotiska termer som "tortyrporr". (Fast å andra sidan - Vad kan man exempelvis förvänta sig av baj-blaskor som anställer bimbos som i en artikel kallar en "berg-och-dal bana" för "barnkarusell" och i en annan kallar Hellraisers "Pinhead" för "Pinman"...? Inte mycket, nej...) Är "The Host" mutant-amfibieporr, då eller?

Sanningarna fick man i vilket fall som helst söka upp själv. På den punkten har ingenting förändrats. Och då kändes "klyftan" mellan våldsfilmer och shockumentärer kanske något smalare. Man drog allt över samma kam och "kategoriserade" allt ur ett och samma utgångsläge. Såg man en förbjuden film, så kändes det alltid som om man var ute på tunna isar. Man kunde inte med hundraprocentig säkerhet veta om det var äkta eller simulerat våld man tittade på. Ett gäng tonåringar kunde fantisera ihop vad som helst i den isolering som släppte i samband med att Internet blev en lika stor informationskälla för "våldsfilm" som den är för matlagning eller fotboll. Nu är det inte lika inspirerande längre även om det nu finns filmer på Internet där man inte kan svära på vad som är äkta och vad som är fejk. Det mesta är ändå fejk eftersom få är så korkade att de dokumenterar sina brott och sin medverkan framför en kamera. Men det är inte lika lätt att blåsa människor som det var när "Guinea Pig" eller "The Last House On Dead End Street" släpptes.

Men det här är ännu ett sidospår med utgångsläget i 80-talet. För sedan kom 90-talet och jag tröttnar aldrig på att svära över hur mycket skit som lassades över de stackare som hade kvar sitt Horror-infekterade sug. Det kom så mycket dynga att man säkert i många svaga ögonblick trodde att "Horror" alltid hade känts så i sin samtid. Vilket givetvis är en jävla massa nonsens med tanke på hur bra 2000-talet känns ur denna synvinkel. Detta var bara ett tecken på att ens fönuft höll på att falla / dras i bitar av en subkulturell stöttepelare som gradvis hade ersatts av en annan som liknade den föregående, men som var flera dimensioner sämre. (Det var inte bara Berlin-muren som föll 1989.)

Under 90-talet märkte man först och främst av att VHS-revolutionen kom, gick och kom tillbaks. Eller så hade den exploderat och mattats av. Folk sålde / slängde / gav bort sina videoapparater och slängde högar med kopierade band på tippen. (Vilket bara var ett bevis på att de egentligen inte älskade filmerna, utan att de bara skulle ha dem för att grannarna / polarna hade dem.) Eller så skänkte de dem till loppisar. Ägde man två videoapparater och brukade båda samtidigt, så var man lite konstigare än alla andra. Men jag påstår ändå att bootleg-kulturen var en bidragande orsak till att även köpfilmer började sälja. För sedan kom VHS tillbaka (I brist på något bättre i och med att laserdisk aldrig slog igenom i Europa.) och man märkte att folk var intresserade av att äga filmer och inte bara hyra dem. Men på annat håll såg det riktigt mörkt ut ett tag – Den hyena-liknande censuren och den knappa distributionen av import-film hade lett till en fruktansvärd torka. (Vilket ju säger en del om misären som rådde. Var ni inte där, så kan ni inte på något sätt föreställa er den.) Man fick ta in rullarna själv från England eller Holland och riskera att tullen knep dem. Det här var då när man beslagtog filmer och jagade både Snuff och barnporr högt och lågt. Det såg helt enkelt inte bra ut när en jiffy märkt "gåva" packad med videoband kom från utlandet.

Tar man detta faktum och ställer det mot vad som faktiskt producerades under 90-talet, så blir man inte förvånad – Det mesta av det nya som släpptes var skit. Det intressanta fanns på svarta marknaden i form av bootlegs.

När då Italien hade fått för sig att sluta producera skräckfilm - Vad hade vi för "hits" som gjorde livet surt för intet ont anande freaks?

1. Stephen King-filmatiseringar. Det där var hippt som neonfärgade sockar ett tag. Alla som har sett "Sleepwalkers" inser förr, inte senare, hur fruktansvärt usel den är. Den har inte bara åldrats dåligt, utan den är heller inte det minsta atmosfärisk. Ett annat skämt är "The Langoliers" med en story uppfiskad ur Twilight Zones utedass och med helvetiskt usel CGI som förstör mer än vad man kan tro. När vi är inne på det här ämnet, så visste man inte bättre när man gick och hyrde: "Thinner", "The Tommyknockers", "Needful Things", "The Stand" och "The Mangler". Och såg dem. Alltså från början till slut! Det hela påminner om en låt som har exakt samma riff som hundra andra låtar - En låt som man hatar från första stund, så länge den varar och sedan så länge man minns den. "The Tommyknockers" kan fara åt helvete precis som de tre timmarna som slösades bort på den.

2. "Lord Of Illusions". Ja, just det... "Från regissören bakom 'Hellraiser'..." Det märks då inte ens på nära håll. Ännu en totalt menlös "skräckfilm" med ett rekord-kort "bäst före"-datum och där "Director’s Cut" bara lyckades vara lika tråkig som "Theatrical Version". Clive Barker tappade stinget över en natt och "Nightbreed" var början på förfallet. Allt är förmodligen Hollywoods fel. Och "Quicksilver Highway" sög grobian-dolme.

3. Jag kan (Med extrem motvilja – Det ska ni ha jävligt klart för er.) räkna upp några baj-rullar som producenterna säkert trodde på ett tag innan de insåg att de hade gjort bort sig än en gång. Klar? Nej. Vem var det? Men man känner inte igen cinematiskt mögel i hushållet / knarkarkvarten innan man har sett: "Sometimes They Come Back", "An American Werewolf In Paris", "The Lawnmower Man" och "Night Terrors". Lika pissiga allihop och man drabbas av en längtan efter att få skada sig själv bara man får syn på omslagen.

4. "Ice Cream Man". Det är illa när en porr-regissör / skådis under pseudonym försöker sig på att göra en skräckfilm. Med humor. Eller var vore vi utan guldkorn som "Bi And Beyond 6 : Authentic", "In Your Face 3" och "Intercourse With The Vampire"? (Förmodligen exakt på samma fysiska plats där vi är nu.) Regissören i fråga, Paul Norman a.k.a. Norman Apstein, har även varit med i "Stick It In The Rear 2", så det säger väl en hel del om ambitionsnivån som skådespelare. Han borde ha kört upp filmen där bak också. Extra djupt in så att ingen någonsin behöver se den. En riktig pestspridare.

5. "Body Bags" har ni väl sett? Ännu mer låtsas-Horror i stil med "Tales From The Fucking Crypt", "Campfire Tales" och "Trilogy Of Terror". John Carpenter, bortsett från "Village Of The Damned", gjorde åtminstone en ansträngning med "In The Mouth Of Madness", men även den lider av "90-tals"-närvaron som besvärar en lika mycket som att vakna med håret fastklibbat i kudden med spy. Någonstans hade det gått snett. Filmerna var varken bra eller skrämmande.

6. På tal om spyor, så pryder de väggar, golv och tak när man tänker på mini-serien "The Shining" från självaste Stephen King som tyckte att Kubricks version inte var tillräckligt bra. Mick Garris regisserade spektaklet och ur antipatin gentemot en schysst rysare föddes en småtråkig T.V.-film på fyra och en halv timme (Bara "The Stand" var värre med sina sex timmar som dessutom var plågsamma och ljusår från det den påstod sig vara - Skräckinjagande.) som sägs vara mer trogen romanen. Underbart.

7. Vi borde, men får inte glömma fler "Direkt-till-video"-"Horror". Förhoppningsvis är ni för unga, smarta eller fulla för att minnas piss som "Scanners 3", "Scanner Cop" och... Fan, vad bra. Jag har glömt dem med...

Det var ju bra det. Så slipper man dra 10 stycken. Ni vill nog heller inte se om de "avslutande" delarna i "Friday The 13th"-serien eller hela "From Dusk Till Dawn"-trilogin i en sittning. Om ni nu minns dem som "rätt så bra", så kommer illusionen att rasa samman den gången ni beslutar er för att se dem igen.

Nog för att 2000-talet, precis som alla andra decennier, hittills också har haft sin beskärda del dynga och konstigheter. (På ett dåligt sätt.) Som en slags överblick över det som var så jävla fel med 90-talet. Men det går ändå åt rätt håll just nu.

Inte på tal om det, så finns det filmer som är auto-bisarra, d.v.s. genom sin blotta existens. De är alltså skitdåliga i grund och botten, men de skapar en total oreda i skallen när man försöker klura ut varför de ens gjordes. Om inte det klassiska och vinnande duger - Vad vill man se då? Innan man inser att ytterligare 90 minuter av ens liv är bortkastade. Man kommer alltså aldrig mer att varken se eller känna skymten av de där dyrbara minuterna då man hade kunnat göra en stor mugg gott kaffe, lyssna på en bra skiva, äta något gott och göra något man verkligen älskar. Och då hade man ändå säkert haft några minuter till godo. All right. Allt det andra kan man ju få nog av ganska snabbt. Glöm det nu.

Okej. Kan du inte får nog av konstiga uppföljare? Vad sägs i det olyckliga fallet om: "Uppföljaren som inte försvann fast den borde ha gjort det." Skaffa den redan ikväll – "American Psycho 2". En mycket bra rulle om man tänker efter. "Det var väl inget?" Vadå? Immun mot nonsensiska sequels? Jaså?! Men hur kaxig är du efter "Jason X"? Inte så värst, eller hur? (Även om du påstår att du en gång i tiden satt igenom både "The Fly 2" och "Return Of The Living Dead – Part 2" på en och samma kväll. Det är bara det att ingen tror att du kan ha en sådan uthållighet. Vilket kan leda till att du måste bevisa det igen. Och andra gången kommer det att ta emot. Så det gör ont.)

Och så finns det filmserier med närmare ett tvåsiffrigt antal uppföljare. Vilket kan förbrylla en om redan den första delen var piss. Det finns tyvärr ytterligare en sådan serie. Och den är oturligt nog mer känd som "Children Of The Corn". Jag minns att jag i alla fall såg de tre första delarna någon gång under "The Dark Ages" och... Ja... Du ser? Ytterligare 4,5 timme borta... Dags för ännu en tur till Mr. Ågren handlingsförlamad av panikångest... Man känner "närvaron" igen. Det fördummande. Som bara fortsätter att sprida sig med "Idol" och "Big Brother". Återvändgränden med stort Å. Det där märkliga i att: "Komma hem, sätta sig ned och glo på T.V. i några timmar och sedan gå och lägga sig." Vad fan...? Ut och sök...! Efter det som du egentligen tycker är bra...! (Man tycker att sånt här borde höra till självklarheterna i tillvaron.)

Det här är en konstant utmaning och man har alltid oddsen emot sig. Annars är det hela ungefär lika givande som att göra en fettsugning på ett tre veckor gammalt lik. Eller maila till en snubbe som dog i lungcancer för ett år sedan och skriva: "Du vet att man kan bli sjuk om man röker för mycket, va?"