1980- : Rise And Fall


• « « « r e t r o •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 5 Augusti 2004



 


 

Ö V R I G T

 
 
RETRO:






















 


 
 

För att sammanfatta läget i Horrorversum anno 1980. "Djävulsgrejen" var körd i botten efter Omen-filmerna, "Friday The 13th" skulle föda flera dussin Slashers i olika omgivningar, Sam Raimi skulle snart göra sin "The Evil Dead", Fulcis legendariska U.S.A.-period var precis på väg att dra igång och redan rutinerade regissörer skulle både "förnya" sitt yrke och bättra på sina meriter.

Kreativiteten var på topp. Det skulle bli ännu ett mycket händelserikt årtionde, med andra ord. Och man skulle bittert få erfara att början på slutet kanske redan var närmare än vad man trott tidigare. Man kan som bekant bara komma en bit om man rusar blint med skygglappar.

Vid sidan om taskiga monsterfilmer var det också på förhand dömt att det skulle dyka upp minst lika taskiga Sci-Fi / rysare som skulle försöka locka tittare med hjälp av Aliens populäritet. Tyvärr var få av dem något att komma med. Har man sett Allan Holtzmans "Forbidden World" och Norman Warrens "Inseminoid" så har man förmodligen sett allt man behöver se. Förutom en del Splatter-höjdpunkter i "Inseminoid" är annars inte filmen mycket att komma med. Kultförklarad? Självklart. Bättre än Luigi Cozzis "Contamination"? Inte en chans...

I "Contamination" upptäcker kustbevakningen ett fartyg som verkar vara övergivet. De går ombord för att se vad som är problemet och hittar man några gröna ägg liknande de i "Alien". Skillnaden här är att äggen sprutar kräm när man kommer för nära. Krämen får både djurs och människors inälvor att svälla och explodera.

En mästerlig idé av Luigi Cozzi som tyvärr inte kom till sin rätt p.g.a. diverse begränsningar.

Efter turbulenserna kring "Cannibal Holocaust" gjorde Ruggero Deodato en slags re-make på "The Last House On The Left" - "La Casa Sperduta Nel Parco". (Engelsk titel: "The House On The Edge Of The Park".)

Kannibalism och djurslakt eller ej - Deodato visste hela tiden hur man drar allt till sin spets och får tittarna att hålla andan under tiden.

Antonio Margheriti fick annars idén att korsa Deodatos "Cannibal Holocaust" med Francis Ford Coppolas otroligt populära "Apocalypse Now". Resultatet blev så klart "Cannibal Apocalypse", "Apocalypse Tomorrow" och minst ett tiotal andra titlar när filmen via mindre nogräknade distributörer släppte den runt om i världen och censuren gick lös på den.

Naturligtvis var det allt Splatter (Signerat Giannetto de Rossi som redan då var känd i branschen för sina insatser i bl.a. "Zombie Flesh Eaters".) som fick censurmyndigheternas egen "Klipp och klistra"-förening att sätta kaffet i halsen och hatiskt vässa saxarna.

Var fanns då korsningen mellan "Cannibal Holocaust" och "Zombie Flesh Eaters"? Den gjorde en slags one hit (?) wonder vid namn Marino Girolami och fick det fantasifulla namnet "Zombi Holocaust". Om det var gjort som en hyllning eller bara på skämt är det få som vet.

Umberto Lenzi återvände själv till kannibalgenren med "Eaten Alive" (Originaltitel: "Mangiati Vivi".) och byggde den löst på verkliga händelser som utspelades på 70-talet. Sektledaren Jim Jones släpade med sig ett gäng tomtar till Nya Guineas djungel och drev dem till kollektivt självmord när allt sket sig. Det gör det minsann i "Eaten Alive" också. Trots kastreringar och en och annan uppsprättad / uppkäkad människa så har inte filmen samma styrka eller chockverkan som "Cannibal Holocaust". Vilket öde att inte kunna leverera en film i den genren man själv skapat.

Lenzi hann dock med att göra sin egen zombie-action med "Incubo Sulla Città Contaminata". (Engelsk titel: "Nightmare City".) Tyvärr verkade han inte tänka för mycket på att Zombierna (Eller muterade människor.) faktiskt bör se ganska illa tilltygade ut. Men "Nightmare City" har annars så mycket action och köttsmaskande att det nästan räcker till en topp-placering.

Zombies hade inga planer på att sluta äta rått kött direkt från menyn eller krypa tillbaka ned i jorden, utan härjade vidare i Andrea "Malabimba" Bianchis "Zombie 3" (Även känd som "Burial Ground" och "Nights Of Terror".) Filmen döptes antagligen till just "Zombie 3" för att den var tänkt som en uppföljare till Fulcis "Zombi 2" / "Zombie Flesh Eaters"...

"Zombie 3" går egentligen inte ut på någonting, utan Zombierna står för slakten av en grupp semesterfirare på landet. Precis som den kvinnliga versionen av John Morghen - Mariangela Giordano (Från bl.a. "Malabimba".) och Peter Bark som blivit en kult-kille i Eurohorror kretsar. Inte enbart p.g.a. sitt ovanliga yttre utan också genom klassiska repliker som: "Mommy! This cloth smells of death!"...

Giannetto de Rossi hade mycket att göra detta år och fick göra både Make-up och Special FX till "Zombie 3".

Joe D´amato var annars inte sen med att haka på trenden med kannibalistiska Zombies. Hans mest ökända och skamlösa bidrag till filmhistorien kom med "Anthropophagous" - Mest ökänd, inte överraskande nog, för två korta Splatterscener.

"Anthropophagous" handlar egentligen bara om att chockera och med tanke på hur det gick för den internationellt, så fungerade den. Sönderstrimlade kopior dök upp här och var och det gick t.o.m. rykten om att det förekom riktiga mord i filmen - Utan tvekan ett tecken på att den som kom på det inte kan ha sett många minuter av filmen.

Vi hade "Malabimba" förut. Känner man för lite Déjà-vu kan man försöka leta upp en film vid namn "La Bimba Di Satana" av... Inte Andrea Bianchi, utan Mario Bianchi. (Ja, många har garanterat trott att det bara var en semi-pseudonym för en och samma snubbe med tanke på deras... Nisch... I det här enskilda fallet, alltså.)

Samtidigt dök regissören Mario Landi upp med två absolut skamlösa Gore-"klassiker" som gränsar mot absoluta nollpunkten vad gäller simpel, oförfalskad fräckhet. "Patrick Vive Ancora" och "Giallo A Venezia" (En skräckfilm respektive Giallo.) är gjorda helt utan någon som helst skam eller självkritik i kroppen. Landis approach till allt vad Eurohorror är i grund och botten får Bruno Mattei att framstå som ödmjuk i jämförelse.

I "Patrick Vive Ancora" ligger filmens huvudperson Patrick i koma och under tiden han ligger i sin säng och stirrar i taket så använder han sina psykiska krafter för att ta död på en drös människor som övernattar i ett hus.

"Giallo A Venezia" handlar om ett dubbelmord på ett par som hittas i Venedigs hamn. Morden verkar vara kopplade till en annan serie mycket brutala mord och en ständigt äggätande detektiv ska försöka lösa fallet.

Inte nog med Mario Landi saknar allt vad finess och känsla heter - Han verkade tro att anskrämlig Gore / Sleaze automatiskt gör film stor och kultförklarad. De flesta av Landis samtida kollegor hamnar dock utanför skamvrån och Landi själv stannar kvar.

På sätt och vis kan man tycka att det hela borde vara till Landis fördel, men det funkar inte när det mesta inte ens är gjort på rutin utan bara gjort utan någon som helst eftertanke. ("Sikta i mörkret och skjut - Kanske träffar man något." kan ha varit Landis motto.) Allt från kameraarbete och regi till story och dialog verkar helt ha gått över huvudet på Landi och det enda som egentligen är bra med hans två filmer är atmosfären och de grymma, blodiga effekterna som faktiskt spöar det mesta.

Hänger filmerna ihop på något sätt, alltså? Var Landi bara ute efter att driva med Eurohorror?

En bra fråga, men Joe D´amato vet däremot hur man driver med något ordentligt bara för att han kunde. "Erotic Nights Of The Living Dead" var inte nog, så han filmade "Porno Holocaust" - På samma plats, med samma "skådisar" och så fort kamerorna hade filmat klart "Erotic Nights".

Låt mig dra en liten teori om hur jag tror att "Porno Holocaust" kom till.

En kväll satt Joe D´amato (J.D.) och George Eastman (G.E.) halvt packade på en bar någonstans i Dominikanska Republiken och söp bort en betydande del av sina hjärnceller. Följande dialog utspelade sig:

G.E. : -"Jo, Jojje, manusförfattandet är inte så lätt. Jag hade t.ex. klara problem med "Keoma", men den blev jag helt nöjd med."

J.D. : -"Snacka skit, Eastman. Jag slår VAD om att jag kan skriva ett till manus - Och det ikväll."

G.E. : -"Jaja, det är ingen nyhet, men du är verkligen totalt jävla väck. Jag sätter emot!"

Vad Eastman under sin elfte Tequila tyvärr glömde bort var att säga hur långt manuset skulle vara. Nästa dag ringde Joe till George (Som återigen satt i en bar.):

J.D. : -"Så där, ja. Klart!"

G.E. : -"Haha, vem är det som snackar skit nu då?!"

Inte var det Joe i alla fall utan han lämnade fram ett färdigt manus - "Porno Holocaust" på 1½ sida. Eastman hade förlorat vadet.

Allt var redan klart - Platsen, kameran som Joe inte ens gick på dass utan och med löften om att "skådespelarna" skulle få medverka i två erotiska filmer lyckades Joe skrapa ihop några riktigt sorgliga typer som förhopp-- förmodligen efter filmen tog en överdos heroin innan de ströp sig själva.

Detta kunde inte Joe bry sig mindre om - Han hade ju film så det räckte. Vad det var för dubiöst folk han hade skaffat var av minimal betydelse.

Den första halvan av filmen gick utan större problem tills make-up killen fick akut Salmonella och flyttade in på ett dass i åtta veckor. Alla problem kom sedan samtidigt när de filmade resten.

Den totala bristen på budgeten ledde till att specialeffekterna begränsades till en tvålitersburk med tomatpuré. Eastman ser ut att skämmas de minuter han är med och verkar närmast lättad när han blir mördad av den storväxta, svarta zombien som våldtar kvinnor till döds.

Så där. En teori (Inte ens det egentligen.) utan minsta tillstymmelse till att vara sann.

Fast Joe D´amato är väl den enda som lyckats med konststycket att blanda "erotik" och Zombies. Filmens enda behållning är i så fall att den inte liknar någonting annat.

1980 var det Bruno Matteis tur att testa lite Nunsploitation i "L´Altro Inferno". (Engelsk titel: "The Other Hell".) Många säger att den lätt kan förbises som ett intetsägande bidrag, men den innehåller trots allt några riktigt hårda scener. Och så var ju en av Eurohorrors mest minnesvärda skådespelerskor, Franca Stoppi (Från "Beyond The Darkness".), tillbaka.

Hänger alla filmer ihop alltså? Skulle man kunna ta och rita upp ett enda stort släktträd över alla skådespelare, regissörer och dess filmer? (Personligen tror jag att det går, och hade jag haft för mycket fritid så hade jag gjort det.)

I täten fanns inte helt oväntat Lucio Fulci och Dario Argento. Fulci som efter den omedelbara succén med "Zombie Flesh Eaters" hade nappat åt sig ett kontrakt på fem filmer, högg först till med "Paura Nella Città Dei Morti Viventi". (Engelsk titel: "City Of The Living Dead".)

Med "City Of The Living Dead" skulle Fulci sätta en helt ny standard inom Zombie-filmer och de kommande två filmerna i hans välkända "Zombie Quadrilogy". Det var bilderna i kombination med tittarens fantasi som gjorde hela filmen - Mitt i den klaustrofobiska värld som Fulci och hans dåtida fotograf Sergio Salvati skapade.

Den största nyheten var ändå Dario Argentos fristående uppföljare till "Suspiria" - "Inferno". Ingen lätt film att spela in enligt mannen själv, och inte riktigt lika bra som föregångaren men likväl en fantastisk Horror-dänga.

"Inferno" är, liksom "Suspiria", Argentos starkaste film visuellt sett. Effekterna utfördes av Mario Bava och detta blev den sista filmen han arbetade med innan han dog 1980.

Då var det läge för Marios son Lamberto att fortsätta där fadern slutade. Regidebuten för Lamberto blev skräckthrillern "Macabro" som sägs vara baserad på riktiga händelser som inträffade i New Orleans någon gång på 70-talet.

För att vara en debutfilm är "Macabre" riktigt schysst - Fast det kanske inte är så konstigt när man växt upp i filmens värld och lärt sig av en av de allra största. Tyvärr lämnar den en del att önska av själva storyn och får Bava att verka aningen osäker över vad det var för film han egentligen ville göra.

Jess Franco hade inte direkt lugnat ned sig över att det var ett nytt årtionde utan gjorde ytterligare en av sina många sleazy rysare - "Mandingo Manhunter", även känd som "Devil Hunter".

Allt var tyvärr inte guld som glimmade i Horror-skattkistan. José Ramón Larraz som några år hade visat vad han gick för i "Vampyres" gjorde "Los Ritos Sexuales Del Diablo". (Engelsk titel: "Black Candles".) och det är inte mycket positivt man kan säga om den. Det är helt enkelt en poänglös film om en sekt djävulsdyrkare i ett hus på landsbygden dit ett par kommer för att hitta en försvunnen person. Det skulle kunna vara hur stämningsfullt och spännande som helst, men "Black Candles" är tyvärr så tråkig att tiden stannar.

Det enda anmärkningsvärda som hände i England var så klart Stanley Kubricks filmatisering av Stephen Kings "The Shining". Annars gjordes många T.V.-rysare, några av dem av riktigt hyfsad kvalitet, som T.V.-serien "Hammer House Of Horror".

Om 1980 var det händelsrikaste året någonsin i Eurohorrors historia så skulle det bara bevisa att 1981 inte skulle bli fattigare på något sätt.

Lucio Fulci hann med hela tre filmer - Först och främst en filmatisering av Edgar Allan Poes "The Black Cat" och sedan de två filmer som följer upp "City Of The Living Dead" och klassas oftast som Fulcis mästerverk - "The Beyond" (Originaltitel: "L´aldilà - E Tu Vivrai Nel Terrore".) och "The House By The Cemetery". (Originaltitel: "Quella Villa Accanto Al Cimitero".)

I en ännu starkare utsträckning än "The House By The Cemetery" inkapslar "The Beyond" en helt egen, mardrömslik värld som det inte går att fly från - Precis som i "City Of The Living Dead". Det är så klart filmisk magi och inget annat bestående av - Sergio Salvatis foto, Vincenzo Tomassis klippning, Giannetto de Rossis Make-up och så Fulci själv förstås bakom regin.

Visste man inte vem Bruno Mattei var innan, så skulle man få se allt vad mannen går för i "Inferno Dei Morti Viventi" a.k.a. "Zombie Creeping Flesh" a.k.a. "Hell Of The Living Dead" a.k.a. "Zombi 5: Ultimate Nightmare" (?!). (Vart tog "fyran" vägen? Antagligen var detta tänkt att vara uppföljaren till Biancis "Nights Of Terror".)

"Hell Of The Living Dead" - Bruno Matteis lilla mästerverk sammanfattar allt som var heligt (Eller oheligt - beroende på hur man ser det.) med Eurohorror. Det var ett långfinger åt både fans och kritiker och Mattei själv är troligtvis den sista person i världen som kommer att skämmas för filmen. Beundransvärt och respektingivande!

Bruno Mattei skulle fortsätta med fler glada överraskningar framöver, men annars fanns till exempel varken några nya D´amato eller Rollin-mästerverk i sikte efter "Fascination" - Om man nu inte får för sig att räkna med "Le Lac Des Morts Vivants" (Engelsk titel: "Zombie Lake".) och det ska man nog inte göra. "Zombie Lake" var t.o.m. ett projekt som självaste Jess Franco hoppade av - P.g.a. för låg budget sägs det! Naturligtvis är filmen kultförklarad med stort K och är antingen älskad eller hatad.

Walerian Borowczyk återvände med Sleaze-puddingen "Docteur Jekyll Et Les Femmes". (Engelska titlar: "Bloodbath Of Doctor Jekyll" och "Dr. Jekyll And His Women".) Förutom en magnifik atmosfär och den ovanligt stora mängden naket har filmen annars inte mycket som gör den speciellt minnesvärd. Precis som flera av Borowczyks andra filmer.

Betydligt mer minnesvärd (P.g.a. sin originalitet.) var i så fall John Landis "An American Werewolf In London" som antagligen var en av de allra första skräckkomedierna. (Som fungerade i alla fall.)

Efter att Landis bevisat att man kunde blanda skräck och skratt på ett sätt där båda kategorier förstärker varandra, så kom det fler skräckkomedier. Ytterst få blev lika bra, och tacksamt nog kom de oftast från U.S.A. (En av de mer lyckade varianterna med riktigt svart humor är Frank Henenlotters "Basket Case" och "Brain Damage".)

Här fanns en märkbar skillnad i klimatet som rådde. Fr.o.m. 1981 började det pumpas ut Slashers i Staterna. "Friday the 13th - Part 2" blev en hit och samtidigt dök ännu en "Friday"-kopia upp - "The Burning" med en av många kortlivade "Movie Maniacs": Cropsy - Den brännskadade lägerledaren som ger sig på ungdomar med diverse tillhyggen.

Och så "Halloween 2" förstås. Inte dåligt att kunna fortsätta precis där ettan slutade.

För den som inte kunde få nog av "Stalk ´n Slash"-genren fanns exempelvis annars Tom De Simones "Hell Night" med Linda Blair i huvudrollen, Tobe Hoopers "The Funhouse", "The Killing Touch" (Även känd som "Fatal Games".), "My Bloody Valentine" och Romano Scavolinis "Nightmares In A Damaged Brain" som överglänser alla andra Slashers i både graden av otäckhet och mängden Splatter - Vilket räckte till en säker placering på "Video Nasty"-listan.

Även Jess Franco slängde ut en halvlyckad Slasher - "Bloody Moon", även känd som "Die Säge Des Todes". Här är det en vanställd kille i Mickey Mouse mask som slaktar elever på en språkskola.

Det var Slasherns guld-era i U.S.A. Häromkring var saker och ting betydligt mer fragmenterade.

Umberto Lenzi följde upp sin "Eaten Alive" med "Cannibal Ferox". (Även känd som "Make Them Die Slowly".) Lenzi blev förmodligen lite för inspirerad av "Cannibal Holocaust" och sin egen "föregångare" - "Man From The Deep River".

Det räckte i vilket fall att få flimen totalförbjuden i "31 länder" och strimlad i många andra. Hatet mot "Cannibal Holocaust" färgade så klart av sig även på "Ferox" fast "Holocaust" är flera snäpp bättre. Bara för att "spica" till saker och ting var även Lenzi noga med få med lite "Djur-Snuff". (Den som myntade det här begreppet borde kastreras med en rostig potatisskalare.) Men eftersom det rör sig om "de vidriga kannibalrullarna", så är det inte mer än rätt av avsky dem just därför. Om inte det är ett knepigt fall av Moment 22 - Vad är det då...?

Skit samma - In på "Video Nasty"-listan med dem allihop, bara...!

Bland det största som hände 1981 var trots allt när Sam Raimi och hans kompisar gjorde kanske skräckfilmshistoriens mest inflytelserika Splatterfilmer - "The Evil Dead". Det ordet om något passar verkligen filmen - Inflytelserik...

Det såg ut som om skräckfilm som ett eget medium, helt avskild från all annan film, slutligen hade fått ett eget liv och som ingenting kunde förstöra (Eller ens rubba.) - Ett svart får som drog till sig negativ uppmärksamhet. Filmer som "Superstition", "Dead And Buried" och "Evilspeak" var ytterligare bevis på detta och fick alla problem med "omvärlden".

Det verkade även samtidigt som om Italien helt plötsligt fick ett större försprång före Tyskland, Storbritannien och Spanien i fråga om antalet producerade kvalitetsrullar. 1982 skulle detta bekräftas.

Men gamla hederliga Jean Rollin återvände lite oväntat med en film som skulle bli riktigt framgångsrik kommersiellt sett och, viktigare ändå, en film som än idag anses vara en av hans bästa - "La Morte Vivante". (Engelsk titel: "The Living Dead Girl".)

"La Morte Vivante" står nästan själv som en representant för hela Eurohorror-genren precis som Fulcis "The Beyond" och Argentos "Suspiria". "La Morte Vivante" har lite annorlunda kvalitéer ändå som gör att den kan stå på egna ben. Det stänker nästan mer blod än i "The Evil Dead", fotot är bedårande, det finns inga popkultur-referenser och det finns även en hel del naket. Sedan gör det inget att skådespeleriet inte är av klassen som får Guldpalmer. Men det är bra nog och mycket mer än så kan man inte begära.

Även Joe D´amato var tillbaks (Fast han nog aldrig ens var borta.) med "Caligula 2 - The Untold Story". Glöm allt du sett i den där andra Penthouse-producerade "Caligula"-rullen med Malcolm McDowell i huvudrollen - D´amatos version är tyngre, hårdare och elakare på alla sätt. David Brandon spelar den galna kejsaren och gör det med stil när han bl.a. låter Michele Soavi få tungan avklippt eller låter ett gäng män kräla nakna på golvet - Med tillhörande spjutlavemang. Annars kan man se folk banka skiten ur varandra med spikhandskar eller se folk i urartade sexorgier. Det är med andra ord som vilken dag som helst i det Romerska Riket...

Annars var D´amato producent och manusförfattare för den film som Motorsågsmassakern Splattermässigt borde ha varit - "Pieces" av Juan Piquer Simon. Här får man allt som en Slasher ska innehålla - Hinkvis (Små hinkar!) med blodstänk och ett helvetes slut som man antingen svär åt eller låter skrämma slag på en... Kanske båda.

1983 kom den första riktiga svackan inom Eurohorror. En glad överraskning var Pete Walkers nyinspelning av "The House Of The Long Shadows" med flera Hammer-legender i stora roller. Lamberto Bava återvände också med den underskattade Giallon "A Blade In The Dark". Annars var "La Tumba de los muertos vivientes" förmodligen den enda Zombie-filmen som gjordes detta tomgångsår. Även Fulci började tappa lite av sin kända kreativitet efter "The New York Ripper" och den gravt underskattade "Manhattan Baby".

80-talet såg alltså både Zombie-vågens uppgång och fall. Och när Zombierna föll drog de nästan hela Eurohorror-genren med sig. (Precis som de indirekt hade fått den på fötter en gång.) I U.S.A. gjordes inga "Dawn Of The Dead"-kopior. Intresset fanns inte. Däremot kom Slashers i mängder och ett par nya filmmonster föddes. Dracula, Frankenstein och Wolfman hade fått nya arvtagare - Jason Voorhess, Freddy Krueger och Michael Myers. I det långa loppet är det inte speciellt intressant mer än som ett popkulturfenomen, men idag är de kultförklarade figurerna etablerade varumärken i händerna på helt fel människor.

Detta var i vilket fall som helst första gången skräckfilmsindustrin blomstrade samtidigt både i Europa och i U.S.A. Inget blev sig likt efteråt... Och utan denna era skulle saker och ting se väldigt annorlunda ut idag.

Det må vara en av univerums lagar att något som växer så pass explosionsartat antagligen kommer att försvinna lika fort. Och det var väl ungefär det som hände, trots att det tog närmare ett helt decennium innan de sista dödsryckningarna var över och det blev tyst ett bra tag.

Lucio Fulci gav dock inte upp även om hans hälsa gjorde det. Inte heller den okrönte Zombie-kungen Claudio Fragasso som säkrade sin plats i historien 1989 med "After Death" (Alias "Zombi 4".) när han gjorde den sista riktiga zombie-rullen. (Fragasso var f.ö. även manusförfattare till klassiker som t.ex. "Hell Of The Living Dead" och "Zombi 3".) Vad han än säger om denna period, så hade han nog sina personliga skäl att ge sin i kast med denna genre.

I slutet av 80-talet när man även började skönja slutet på en epok (Med det ytterst tragiska faktum att "Return Of The Living Dead" var en större hit än "Day Of The Dead".) och såg fram emot ett nytt decennium med nya trender så började istället underground Zombie-Splatter dyka upp här och var - Speciellt från Tyskland. "Extreme Gore"-genren var född, men den hade ännu mindre pengar att röra sig med. Snart började nollbudget Splatter-filmare etablera sig på Underground-sidan (Var annars?) och vad som än hände skulle de överleva alla prövningar eftersom de inte var beroende av något mer än energi, idéer och viljan att skapa. Pengar behövdes ju inte. Inte mycket i alla fall.

Men allt som hade byggts upp under 80-talet var helt plötsligt som bortblåst. Vart tog möjligheterna vägen och hur kommer det sig att allt kunde förändras så snabbt? Ena sekunden fanns Det där och i nästa ögonblick hade det begravts...

Kanske hade det kommit till den punkten då allt redan hade gjorts. Hjulet var återuppfunnet och och varför ens försöka förbättra något som redan var mycket svårt att göra bättre?

90-talet fick en mycket, mycket trög start. När man ser filmer från den tiden och läser intervjuer så kan man nästan känna att en stor del av gnistan faktiskt hade gått förlorad. Projekt skrotades, drömmar försvann och själva vibbarna hade ändrats drastiskt. Det var en mycket förvirrad tid av independent-filmer och en hel djungel av usla, själlösa film-serier som förstörde den viktiga biten av industrin. Den lilla biten som fanns kvar att förstöra.

Till stor del är det med lika stor sorg i hjärtat man ser Fulcis "Nightmare Concert" från 1990 som en slags "Tack och adjö"-statement till den tid som varit. Kanske var det det som blev slutet på början. Det kan inte vara en tillfällighet att han gjorde filmen efter att Mattei motvilligt fått ta över hans tänkta comeback med "Zombi 3" och att han valde att själv spela rollen i en film som egentligen hyllar allt som var galet, men helt och hållet rätt, med sista halvan av 80-talets Euro-Splatter. En mardröm för skaparen och visionären... Och så den gripande slutscenen där Fulci seglar iväg med båten "Perversion" ("Perversion Story" var ju Fulcis första film med skräckfilmsinfluenser.) och säger:

"See ya!"

Betryggande då, men med facit i hand kan man kanske tro att det egentligen bara gick ut på att avrunda allt inför en redan osäker framtid. Och under några år gick det från värre till värst när distributörerna inte ville ta i ny Horror med tång och censurmyndigheter överallt sade stopp.

Michele Soavis "Dellamorte Dellamore" var väl i övrigt en av de få filmerna på 90-talet som både tillförde något nytt och samtidigt var nästintill oefterhärmlig. Mariano Bainos "Dark Waters" likaså. Men det fanns inga pengar längre. Inte till Horror i alla fall.

Fortfarande var det även rätt så tunnsått med nytänkande filmer från U.S.A. Scooter McCraes "Shatter Dead" är i och för sig ett hyllat verk av helt fel anledningar. Man kan säga en hel del om McCrae och sitt sätt att göra film, men någon Olaf Ittenbach är han inte. (Med tanke på Ittenbach faktiskt idag är en professionell filmskapare och en legend inom Eurohorror.)

Hand i hand med alla styggelser från Troma, inc. och Full Moon Entertainment kom många (Och taffliga, snällt uttryckt.) försök att förnya genren med alla möjliga "cross genre"-experiment - Tråkigt nog utan någon större impact. Det mesta hade redan gjorts - Och mycket bättre till råga på allt. All Horror låg dock mer eller mindre i koma och fick en liten, men växande nystart först under slutet av decenniet när klimatet hade förändrats något igen. Eurohorror fick däremot ingen snabb nystart, utan en slags "återfödelse" dröjde ytterligare 3-4 år när även Japan på allvar hade säkrat sin framtid i genren. Däremot fanns det få men starka ljuspunkter i mörkret.

Den 13:e Mars 1996 dog en stor del av filmvärlden när Lucio Fulci gick ur tiden 68 år gammal. En av Eurohorrorns sista och sanna visionärer fanns inte längre bland oss. Hans sista film "Wax Mask" blev tack vare Sergio Stivalettis regi en hyfsat bra rysare, men i händerna på Fulci hade den kunnat bli en av 90-talets klassiker. Och vem vet vad det i sin tur hade lett till?

Samma år drog då "Scream"-eran igång av ingen mindre än Wes Craven. Men kanske hade inte en färsk filmskapare lyckats med att väcka Slashern till liv igen och dessutom tjäna stora pengar på det.

Vad som följde var en repris av 80-talets början då folk började gå till biograferna igen när en skräckfilm visades. Fler och fler fastnade för denna "bortglömda" genre, och för dem som fastnade rejält fanns en ny värld att upptäcka. En ny värld med två sidor - U.S. Horror och Eurohorror. Och nu finns också en tredje - Asian Horror.

DVD-formatet har så klart gjort alla klassiker mer lättillgängliga, vilket självfallet är en fröjd för dess upphovsmän och att få se dem som de såg ut när de var nya. Och så kan ju fler och fler se hur en slipsten ska dras (Och hur den drogs förr.) och häpna över att en 20 år gammal film kan ha åldrats bättre än en som bara är fem år.

Zombierna hade dock tydligen krälat tillbaka ned i jorden igen och blivit helt och hållet bortglömda i dessa trakter medan de verkar ha återuppstått på senare år i Fjärran Östern. Resten går och väntar på att George A. Romero ska avsluta sin "The Living Dead" serie - Det är ju trots allt han som startade allt.

Men kommer den europeiska zombien också att återuppstå en vacker dag eller förblir den begravd? När det har gått runt 10 år efter att "ingen" ens tänkt tanken att göra en ny Zombie-film - Kommer det en ny lavin? Har det börjat rulla igång redan med re-maken på "Dawn Of The Dead"...?

Tveksamt. Även om det går åt rätt håll igen med elakare och elakare Horror.

Vem är det i så fall som får äran att dra igång den nya vågen? Vem är det som blir Fulcis efterträdare? Många frågor och det ser inte för ljust ut - Än. Inte ens på 2000-talet finns det legender som är i närheten av att vara lika stora som Fulci, Argento och Eurohorrorns fanbärare. I en bättre värld hade Fulci fortfarande filmat sina egendomliga historier, duon Mattei / Fragasso hade kanske gjort en ny "Zombie Flesh Eaters" och inspirerat samtida filmare till storverk.

Men inte.

I U.S.A. har mängder med nollbudget Splatter dykt upp det senaste året även om de ligger ljusår efter sina europeiska konkurrenter.

Bland de verkliga Euro-veteranerna är det egentligen bara Claudio Fragasso och Bruno Mattei kvar. De kämpar vidare på sin linje som de alltid gjort. Och så har vi Dario Argento förstås. Jag känner på mig att han inte kommer att pensionera sig än på ett bra tag. Världen väntar ju spänt på sista delen i "Three Mothers"-trilogin.

Samtidigt får man ändå vara förberedd på att det kanske aldrig kommer en ny guldera. Det känns mer och mer som att vi går och väntar på en explosion som redan har skett. Det har redan smällt en eller t.o.m. två gånger, men det small å andra sidan så rejält att vi fortfarande känner av efterskalven.