Marillion : Brave


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 15 Augusti 2007



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. All the evil seems to live forever
10. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
11. Livin´ La Vida Giallo
12. Mattei Lives Too!
13. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

Är inte det här sorgligt så det ungefär skriker om det, då? Jag sitter alltså här och försöker komma på "ursäkter" för att "uppmärksamma" en slags film som egentligen inte hör hemma här... Det här är alltså helt enligt originalidén: "En film som är producerad och / eller regisserad i Europa av en europeisk skräckfilmsregissör." (Några av kriterierna måste man ändå säga stämmer i det här fallet.) Sedan så uppmärksammas inte "Marillion: Brave" på alltför många sajter där ute på nätet. Det ska det bli minimal ändring på. (Och bra grejer är alltid värda att nämna.)

Men här är de i alla fall - "Ursäkterna".

Den något otursförföljda kultregissören Richard Stanley slog igenom 1990 med Sci-Fi rysaren "Hardware". Sedan gjorde han rökaren "Dust Devil" som först dessvärre hamnade i miramaxs klor. (Rövhålen förstörde den i vanlig ordning.) Men båda filmer är, milt uttryckt, kultförklarade nuförtiden. Några år senare skulle ju Stanley ha regisserat "Island Of Dr. Moreau", men fick sparken p.g.a. en Hollywood-sjukdom som kan beskrivas med meningen: "En helvetes massa tjafs." (Checka in "Trivia"-sektionen på IMDb och få akut diarré.)

Men 1994 gjorde Stanley då "Brave" i samarbete med det brittiska rockbandet Marillion. "Brave" är femmannabandets andra konceptplatta. Deras första "Misplaced Childhood" från 1985 (Och innan Steve Hogarth tog över micken efter Fish 1989.) var förvisso ingen solskenshistoria, men "Brave" är ännu tyngre att ta till sig. Det gäller både storymässigt och musikaliskt. "Brave" har i och för sig det "typiska" Marillion-soundet från Hogarth-erans begynnelse (Vackert klingande och sorgsna melodier varierade med gitarrsolon och breda keyboard-landskap i bakgrunden.), men vissa låtar är kanske lite för avancerade för den som är ute efter mer vanliga rock-dängor. Det tar ett tag innan man får något "grepp" om skivan som helhet, men ger man den en chans så utkristalliserar sig snart nog ett mästerverk. P.g.a. handlingen går även det vemodiga som en fet röd tråd genom hela skivan. Och när skivan sitter, så sitter den som berget. (Och med en bra instruktion i texthäftet: "PLAY IT LOUD WITH THE LIGHTS OFF".)

"... The beauty of your mother's eyes / The pain when you fall / You drink it in and marvel at it all / But you never really figure it out / You get used to it..."

"Brave" handlar i alla fall om en 17-årig flicka som påträffas gående på Severn Bridge mellan England och Wales - Förmodligen är hon på väg att ta livet av sig genom att hoppa ned i plurret. Någon förhindrar det i alla fall, och det visar sig att flickan inte kan prata. Alla försök till att kommunicera med henne är totalt lönlösa. Denna nyhet på radion påverkade Hogarth så starkt att han började skriva en hel berättelse baserad på händelsen. Men sedan handlar skivan om hur hon hamnade där - Det är en tur genom en helvetisk barndom och ett vuxenliv inte i närheten av varken guld eller gröna skogar.

"... The attitude of authority / The laws and the rules / Hit me square in the face, first morning at school / The heroes and the zeroes / The first love of my life / When to kiss and to kick and to keep your head down when they're choosing the sides / I was never any good at it / I was terrified most of the time / I never got over it / I got used to it..."

Vad jag menar i grund och botten är att: Utdragen till en långfilm, så skulle detta kunna ha varit en psykologisk skräckfilm med en fot i en outhärdlig verklighet (I det här fallet bland utstötta och kriminella.) och en fot i ett skört sinne på enkelriktad kollisionskurs med Slutet. Där finns hallucinationerna, snedtripparna, självmordsförsöken, lidandet, förlusten av verklighetsförankring och inte en endaste glad min. Albumet hade i alla fall ett lyckligare slut. (Fast det där vet man ju aldrig om man inte vet vad som händer sedan.)

Richard Stanleys version är då en... Tja, det är en musikvideo... På närmare en timme. (Enligt djävla BBFC har de klippt bort drygt tre minuter, och det är bl.a. en våldtäktsscen och en droginjiceringsscen som har saxats väck. Men självklart är det den censurerade versionen som är den "ordinarie" och som är till salu.) Det finns inte mycket till dialog i "Brave", utan bilderna ackompanjeras av Marillions musik. Bara vid något enstaka tillfälle ser man bandet och främst då Hogarth.

"Brave" är ett av det album som Marillion har bränt mest krut på hittills. Och det märks klart och tydligt. (Jag har dock lite svårt för det s.k. "lyckliga slutet" i "Made Again".) Den digitalt re-mastrade utgåvan av albumet som släpptes 1998 har lite alternativa versioner av låtarna - Speciellt "Living With The Big Lie" som rent musikaliskt var bra mycket bättre som demo med två av Steve Rotherys finaste gitarrsolon. Och "The Great Escape" i demo-version har också det mer "realistiska" och olyckliga slutet. (Samma som finns i filmen.)

Man kan säga mycket bra, dåligt och mittemellan om "Brave" antingen som koncept, musikvideo eller film, men den är i alla fall ännu ett bevis på att Stanley har ett skarpt sinne för detaljer, febriga mardrömsbilder och hallucinatoriska sekvenser. Och musiken är helt enkelt grymt bra och originell.

DVD-utgåvan från EMI har även en halvtimmeslång dokumentär vid namn "The Making Of Brave". Den är precis det man tror att den är, och den är indelad i sektionerna: "A Brief History Of The Band", "The Inspiration For Brave", "The Recording Sessions", "Why A Movie?" och "Recreating An Album".

Riktigt nice. Ja, t.o.m. modigt. På något sätt.

"... The sense that it's useless / And the fear to try / Not believing the leaders, the media that feeds us / Living with the big lie / You get used to it..."

 



 

S C R E E N S H O T S