1976-1979 : Fiesta Explotación


• « « « r e t r o •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 31 Juli 2004



 


 

Ö V R I G T

 
 
RETRO:






















 


 
 

Med första halvan av 70-talet avverkad kunde man nu säga att Eurohorror och U.S. Horror var två helt skilda saker - Det är kalla fakta. Om man ser till hur de olika stilarna inom europeisk skräck utvecklades på bara några år, så kan man säga att den sakta men säkert gjorde denna förvandling medan jänkarna förändrade sin del av genren som helhet med bara några få filmer. Ännu hade ingen kommit på att besudla skräckfilmer med humor - Det var en cross-over som nog få trodde på och som antagligen varken Jess Franco eller Joe D´amato lyckades framgångsrikt med. Om de ens försökte. (Någon där ute som sett precis alla filmer de gjort?)

På tal om Jess Franco igen, så filmade han en effektiv men kanske något bristfällig version av "Jack The Ripper" medan det var ganska lugnt i branschen jämfört med året innan. Argento höll som bekant just på att påbörja förberedelserna kring "Suspiria".

Den relativt färska filmaren Pupi Avati skrev och regisserade en av tidernas mest stämningsfulla och skrämmande rysare - "La Casa Dalle Finestre Che Ridono". (Engelsk titel: "The House With Laughing Windows".)

Joe D´amatos "Black Emanuelle En Amerique" a.k.a. "Emanuelle In America" blev däremot ökänd med en gång. Till en början var det "standard Eurosleaze fare" där de oklippta versionerna hade hårdporrsekvenser, men i slutet ändrar filmen inriktning totalt när filmens hjältinna Emanuelle (Som alltid spelad av Laura Gemser.) kommer en Snuff-liga på spåren. Några få scener i filmen innehåller de mest realistiska Snuff-scenerna som fångats på celluloid.

Inte utan problem, förstås. Scenerna var så realistiska att många faktiskt trodde att det var "the real deal". De var till råga på allt medvetet filmade på rätt sätt för att förstärka känslan. (D.v.s. med repade negativ och "felaktig" framkallning.) Turligt nog gick det att bevisa att allt var fejk. Det ryktades (Och bekräftades.) att Special FX mästaren Giannetto de Rossi stod bakom alla blodiga effekter, och när man ser vad han åstadkom under de år han arbetade med Lucio Fulci, så blir man inte speciellt förvånad. De Rossi kan få vad som helst att se realistiskt ut - Även när det inte är det.

"Emanuelle In America" var länge totalförbjuden och censurerad på de olika VHS-versioner som cirkulerade. Bland dem var den franskdubbade "nästintill oklippt". T.o.m. den italienska var klippt med flera minuter.

Annars var 1976 inget starkt år för skräckfilm. Kanske började idéerna sina och kanske behövdes något helt nytt igen.

Men så 1977 fick man upp ångan på allvar igen. Först och främst släpptes några av de mest ihågkomna Nunsploitation-filmer "Die Liebesbriefe Der Portugiesischen Nonne" (Engelsk titel: "Love Letters Of A Portuguese Nun".), Joe D´amatos "Convent Of Sinners" och "Sister Emanuelle" där Laura Gemser återigen spelar Emanuelle (Denna gång på en sträng katolsk flickskola.) innan det var dags för henne att tampas med kannibaler i D´amatos "Emanuelle And The Last Cannibals" (Även känd som "Trap Them And Kill Them".) Även Walerian Borowczyk drog sitt strå till stacken med "Behind Convent Walls".

På Giallo-fronten överraskade Flavio Morgherini med "The Pyjama Girl Case" som möjligen var ett nytt sätt att berätta en deckarhistoria. I "The Pyjama Girl Case" hittar man en död tjej som ingen lyckas identifiera. Ingen anmäler henne som saknad heller, och under tiden börjar polisen desperat söka efter ledtrådar och låter t.o.m. allmänheten se det nakna liket i hopp om att någon ska känna igen henne.

Att "The Pyjama Girl Case" inte blivit känd som en av de bättre i genren har säkert ett otal anledningar, men en kan vara att den inte riktigt håller vad den lovar. En som däremot gör det och som fångar 70-tals Euro-atmosfären perfekt är "The Fifth Cord", plus att den har en bra story om en alkoholiserad journalist som desperat försöker sätta dit en mördare.

Samtidigt sjöng Nazi-Exploitation genren på sista versen med filmer som "Greta - Haus Ohne Männer", Luigi Batzellas "La Bestia In Calore" (Engelsk titel: "The Beast In Heat" och en blivande "Video Nasty".) och "KZ9 - Lager Di Sterminio" (Även känd som "S.S. Extermination Camp".) och Bruno Matteis "Escape From Hell".

Snart skulle producenter som var ute efter nya talanger inom blodig Eurohorror få upp ögonen för Lucio Fulci då han gjorde sin första skräckfilm på flera år - "7 Note In Nero". (Engelsk titel: "Murder To The Tune Of The Seven Black Notes".)

På mer traditionella Horror-domäner gjorde Mario Bava "Shock" (Även känd som "Beyond The Door 2".) med Daria Nicolodi i huvudrollen. Nicolodi skrev samma år manuset till den film som skulle bli Argentos mest kända - "Suspiria".

Efter att ha visat hur Giallo-slipstenen skulle dras var det alltså dags att göra samma sak med äkta, visuell skräckfilm. "Suspiria" skulle sparka in ytterligare en låst dörr i strävan efter att hitta till hjärtat av allt som är "Eurohorror". Fast efter detta skulle det visa sig att Argento hade hittat Det.

"Suspiria" har allt till sin fördel - Starka bilder, starka ljud och ett färgsprakande filmfoto som inte är av denna världen. (Vilket var meningen.) Här är det också ens egen fantasi som kommer till användning - Ju mer man själv koncentrerar sig på filmen, desto mer får man tillbaks. En annan sak som bara kan vara en fördel är att filmen blir bättre och mer effektiv genom upprepade repriser, vilket den uppmuntrar till.

Återigen - I DVD-format har "Suspiria" återfått dess intensitet och färgstarka bildkonst som bara var biopubliken anno 1977 förunnad och möjligen den krets som lätt kunde ta sig till närmaste Grindhouse.

Samma år gjorde också Ruggero Deodato sin magstarka föregångare till "Cannibal Holocaust" - "Last Cannibal World" som till skillnad från "Cannibal Holocaust" har relativt sympatiska huvudpersoner.

En av denna tids mest underskattade och orättvist bortglömda filmer är djävulsdyrkar-rullen "Escalofrío" (Engelsk titel: "Don´t Panic".) som borde fått en betydligt bättre chans än den fick. Den gick samma öde till mötes som många andra filmer - Två decenniers cirkulation som en nål i en VHS Bootleg-marknadens höstack. I skrivande stund har inte heller "Escalofrío" fått någon vettig DVD-release.

Och 1977 såg bara en enda europeisk "Jaws" rip-off - "Tintorera... Tiger Shark". Monsterdjur-genren kanske var dömd att bli en ytterst liten genre.

Snuff-kvarnen fick samtidigt vatten på sig i och med "The Last House On Dead End Street" som blev minst lika ökänd som sina "föregångare" p.g.a. sitt ultra-realistiska våld och några magstarka operationsscener. Precis som betydligt mer patetiska Exploitation-rullar i stil med "Blood Sucking Freaks" blev "The Last House On Dead End Street" totalförbjuden i flera länder.

Och så har vi kanadensaren David Cronenberg som med "The Brood" visade hur "Organisk Horror" kan se ut. I "The Brood" är det en hatisk kvinna som överför sin hat och ilska på de barn hon avlar fram på ett allt annat än traditionellt sätt.

George A. Romero försökte samma år sig på en "realistisk vampyrfilm" med "Martin". Samtidigt blev det känt att Romero arbetade på en uppföljare till "Night Of The Living Dead". Kanske var det ingen slump, men det var läge för en ny generation Zombies att röja vidare. T.o.m. Zombies från Andra Världskriget dök upp i att Ken Wiederhorns "Shock Waves" och Jean Rollin hade även han en ny Zombie-rulle på gång - "Les Raisins De La Mort" (Engelsk titel: "The Grapes Of Death".) där Zombie-smittan kommer från vindruvor och det bekämpningsmedel som används för att bespruta dem.

Men 1978 kom den då - George A. Romeros "Dawn Of The Dead" som egentligen börjar där "Night Of The Living Dead" börjar. Man har just upptäckt att de döda lever och att de med bett kan smitta levande människor. Runt Zombierna finns sedan det kollapsande samhälle som försöker hitta en snabb lösning på problemet.

Det skapades givetvis oskrivna (?) "regler" för hur zombies på film skall bete sig.

1. Zombies är döda människor som vaknat till liv igen. Eftersom hjärnan blivit såpass skadad av "viruset" finns bara den mest primitiva instinkten kvar - Att äta för att överleva. Har de benen kvar så kan de gå omkring. (Och nätt och jämnt hålla balansen.)

2. Ett zombiebett leder till att man själv går en långsam och plågsam död till mötes och att man efter döden själv vaknar upp som en Zombie med få minnen kvar från det tidigare livet.

3. En Zombie kan bara dö om man förstör hjärnan eller skiljer huvudet från kroppen.

4. De ruttnar precis som allt organiskt material. En gammal Zombie faller i bitar.

En "Zombie-epidemi" skulle snabbt kunna slå ut jordens befolkning och det är denna idé George A. Romeros trilogi bygger på.

I "Dawn Of The Dead" får köpcentret symbolisera det moderna, västerländska samhället medan Zombierna får vara den katastrof som drabbar de få människor som fortfarande lever. Så när en armé motorcyklister kommer till köpcentret för att "ta över" hjältarnas samhälle utvecklas kampen mot Zombierna mot ett krig där nu motorcyklisterna är den verkliga fienden och Zombierna blir en slags allierad styrka. Det sägs att i krig finns inga vinnare och kriget i "Dawn Of The Dead" är inget undantag.

I Europa blev "Dawn Of The Dead" en stor hit efter att medproducenten Dario Argento hade klippt om den för att passa en europeisk publik, släppt den som "Zombi" och lagt in ännu mer originalmusik av "Goblin" än vad som finns i den internationella versionen.

Man längtade helt enkelt efter mer Zombie-Splatter och filmbolagens producenter började med ljus och lykta söka efter någon som hade vanan inne och som kunde tänka sig att göra en slags uppföljare till "Zombi". Det skulle inte dröja allför länge innan producenterna Ugo Tucci och Fabrizio de Angelis kontaktade Enzo G. Castellari som, turligt nog ska vi väl säga, inte var intresserad.

Historien skulle återupprepa sig till viss del - Zombies från U.S.A. var inte aktuellt, men i Europa var ketchupeffekten ett faktum. Enzo G. Castellari avböjde alltså att regissera "uppföljaren" till "Zombi", så erbjudandet gick till Lucio Fulci. "Zombi 2" (Mer känd som "Zombie Flesh Eaters".) skulle snart sätta hela skräckfilmsvärlden i gungning.

Med "Zombie Flesh Eaters" tog Fulci vara på alla kvalitéer som tillsammans hade byggt upp Eurohorror och presenterade dem som en stark, klassisk Splatterfilm och nästintill en perfekt prequel till "Dawn Of The Dead". "Zombie Flesh Eaters" har annars stått emot tidens tand ytterst väl och dessutom överlevt sig själv.

I och med "Dawn Of The Dead" rivstartade även en karriär för en blivande skräckfilmslegend. Det var inte någon regissör eller manusförfattare utan en mästare inom Make-up och specialeffekter : Tom Savini.

Plötsligt var skräckfilm på tapeten även i U.S.A. John Carpenters "Halloween" hade ungefär samma effekt på de amerikanska filmbolagen som "Zombi" hade på de europeiska.

Medan det skrevs skräckfilmshistoria både i U.S.A. och Italien hade plötsligt intresset för skräckfilmsproduktion minskat drastiskt i bl.a. England och Spanien. Argento höll på att planera den andra delen i "The Three Mothers"-trilogin och lite mer än märkligt nog visades "Deep Red" i vissa länder som "Suspiria 2". (!)

1978 kom annars tre välkända rullar i tre olika subgenrer - Giallon "Solamente Nero" av Antonio Bido (Även känd som "The Bloodstained Shadow".), Sergio Martinos kannibal-äventyr "La Montagna Del Dio Cannibale" (Engelsk titel: "The Mountain Of The Cannibal God".) och Nunsploitation-rullen "Suor Omicidi" (Engelsk titel: "Killer Nun".) av Giulio Berruti.

Men med allt åt sidan för ett par ögonblick - Var det någon visste vad som skulle ske inom fem år eller ens ett år?

Knappast.

Men fr.o.m. 1979 och två år framåt följde Zombies på löpande band. 1979 och 1980 var Zombiens år - Inget snack om den saken. Nu var inte Zombie-filmerna längre inspirerade av "Night Of The Living Dead" utan "Zombie Flesh Eaters", och dess mängd Gore som skulle ha en betydande impact på alla kopior som följde i dess kölvatten. Kunde man även filma i liknande miljöer så skulle det vara ännu bättre.

Även här var det viktiga att idéerna fanns - Samtidigt som man ville tjäna en slant. Om det gick. Och det gick. Ett tag. Ur alla bildliga strider gick alltid producenterna ut som vinnarna även om segern inte varade speciellt länge.

Men mer om Zombie-vågen lite längre fram. Det började nämligen hända en hel del inom andra genrer. Kannibal Exploitation exempelvis.

"Cannibal Holocaust" var med och gjorde skräckgenren ännu mer ökänd än vad den någonsin hade varit tidigare.

Angående våldet i närbild i nyhetssändningar - Det verkar inte som om mycket har hänt, och att "Cannibal Holocaust" är mer aktuell än någonsin tidigare. Det är knappast filmens (Eller en films.) fel att profetiorna uppfyllts på många håll och att reportrar gör vad som helst för att locka tittare - Även om det betyder att de behövar frossa i blodiga närbilder på prinsessan Diana eller något gerillakrig någonstans i tredje världen.

Och de som alltid börjar gapa om "Djur-Snuff" rycker troligtvis bara på axlarna när liknande saker visas i naturdokumentärer eller när någon släkting visar upp sina videofilmade älgjakter. För det är den här filmen som ska hatas!

Joe D´amato var annars tillbaka med den film som de flesta fans anser vara hans mästerverk och som t.o.m. utmanar "Cannibal Holocaust" i Gore-avdelningen - "Beyond The Darkness". (Originaltitel: "Buio Omega".)

Man kan påstå att "Beyond The Darkness" slår till med full kraft och den har faktiskt fått människor runt om i världen att spy. När man ser scenerna där huvudpersonens döda flickvän blir tömd på inälvor och det ena med det andra, så är det inte så att man blir förvånad. Snarare att magen slår ett par volter. Det här är verkligen den absoluta höjdpunkten på hur jävligt tuff Eurohorror är när den är som tuffast.

D´amato var annars inte sen med sin version av "Zombie Flesh Eaters" - "Erotic Nights Of The Living Dead". (Originaltitel: "Le Notti Erotiche Dei Morti Viventi".) Filmen har inte mycket Zombie-action - I alla fall inte den italienska versionen, men desto mer softcore sex och - D´amatos favorit Laura Gemser i en stor roll.

Att Joe D´amato var på toppen av sin karriär i slutet av 70-talet bekräftas inte bara med "Beyond The Darkness" utan också med "Immagini Di Un Convento" (Engelsk titel: "Dreams In The Convent".) - Nunsploitation-smockan som slår det mesta, t.o.m. D´amatos egen "Convent Of Sinners" med hästlängder. Nunnorna i "Immagini Di Un Convento" hemsöks av drömmar och besatthet, och ägnar sig en hel del åt lesbiskt sex. Tyvärr har detta Sleaze-mästerverk förblivit ett av D´amatos mer obskyra verk och lever vidare på bleknande bootlegs tills någon tar tag i den och släpper den helt oklippt på DVD.

På tal om Sleaze-mästerverk - Andrea Bianchis "Malabimba" är ännu en obskyr liten film som inte lämnar något åt fantasin. En mer surrealistisk approach hade annars Jean Rollin när han gjorde "Fascination" för dem som hoppades på ännu mer blodsugande och rajtan-tajtan. Efter ett par års frånvaro var Rollin tillbaka med full fräs.

Annars var amfibiska monsterfilmer helt plötsligt populära - "Il Fiume Del Grande Caimano" (Alligatorer.), "Killer Fish Agguato Sul Fondo" (Pirayor.) och en av Sergio Martinos allra bästa filmer - "L´Isola Degli Uomini Pesce" (Engelsk titel: "Island Of The Fishmen".) där en hel ö befolkas av fiskliknande humanoider som terroriseras och styrs med järnhand av filmens "bad guy". På ön hamnar så klart våra hjältar och de som inte hinner bli fiskmat hamnar i klorna på ledaren. "Island Of The Fishmen" har allt man kan begära - En fin atmosfär, bra story och schysst make-up på fiskmänniskorna.

En annan film som skulle plagieras i något mindre utsträckning var Ridley Scotts "Alien". Inte nog med att ett nytt filmmonster var fött, Scott lyckades kombinera trovärdig Sci-Fi med ren Horror - En bedrift som väldigt få har lyckats med.

De "Video Nasties" vars rykte skulle visa sig vara betydligt hårdare än själva filmerna skulle snart börja dyka upp när 80-talet knackade på dörren med ett nytt fenomen.

För det var verkligen dags att börja fira skräck- och Exploitation-filmerna nu när de för all framtid kommit för att stanna i allas hjärtan... Och bokhyllor...

Ni vet vad jag snackar om, eller hur...? Inte det...? Då måste ni läsa vidare.