1970-1975 : Welcome To Sleazeland


• « « « r e t r o •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 27 Juli 2004



 


 

Ö V R I G T

 
 
RETRO:






















 


 
 

Vidare kan man dela upp skräckfilmshistorien i olika epoker. Det verkar som det alltid (Och cirka 1-2 år.) innan ett årtiondes slut händer storslagna grejer som lämnar ekon efter sig i flera år framöver.

Redan 1970 hade det mesta gjorts - Allt från ren Horror till Sleaze. Däremot fanns det mycket som skulle ge utrymme för experimenterande och nya infallsvinklar. Och så fanns ju gränser att tänja - Och överträda. Gärna flera på en gång. Detta var början på en lång tripp in i hjärtat av Sleazeland.

Hammer var tidigt ute - Så klart - Filmbolaget släppte inte bara hela tre filmer om Dracula (På tal Dracula blev "El Conde Dracula" för övrigt den första av Dracula-filmerna som lanserades som just "Bram Stoker´s Count Dracula".), utan även "Vampire Lovers". "Vampire Lovers" är förmodligen den första brittiska lesbiska vampyrfilmen och har förstås sin adamanthårda beundrarskara. Även Jean Rollin återvände med "Le Frisson Des Vampires" och man kan lugnt påstå att Vampyrsleaze hade kommit för att stanna ett bra tag. Eller vad sägs om titlar som "Beib Nich, Liebling" (Engelsk titel: "Bite Me, Darling".) eller "The Horrible Sexy Vampire"?

En av de filmer som uppmärksammades för dess våldsamma och nästintill sadistiska innehåll var "Hexen Bis Aufs Blut Gequält". (Engelsk titel: "Mark Of The Devil".) Även denna bröt ny mark och öppnade vägen för häxfilmer som "Der Hexentöter Von Blackmoor". (Som kom samma år.) Mer av denna vara skulle följa.

Samtidigt rullade Spaghettiwestern-cirkusen mot sitt slut och det skulle bara vara en tidsfråga innan Mario Bava, som 1970 gjorde två Gialli "Il Rosso Segno Della Follia" (Engelsk titel: "Hatchet For The Honeymoon".) och "Five Dolls For An August Moon", skulle få en efterträdare.

Dags för Dario Argento att göra entré. Efter att ha varit medförfattare till filmer som Sergio Leones "Once Upon A Time In the West" skrev och regisserade Argento sin första långfilm - Giallon "L´Uccello Dalle Piume Di Cristallo". (Engelsk titel: "The Bird With The Crystal Plumage".) Ännu en trendsättare på alla sätt och vis.

Giallo-genren var inte många år gammal, men ändå förnyade Argento den med nya, fräscha idéer och tog vara på den tidstypiska atmosfären och glömde aldrig bort att, precis som Bava, använda kameran för att berätta själva historien. Dialogen är självklart viktig, men den är långtifrån allt. Detta kan vara en direkt orsak till varför relativt många "har svårt" för Gialli. Sedan gäller det ju att hålla traditionen vid liv genom att chockera med grafiska mord och med hjälp av dem skapa motpoler. Både Giallo- och skräckfilmernas styrka genom åren har varit att de aldrig blandad in ens en gnutta politik eller populärkultur, vilket gjort att de åldrats mycket väl - Det är egentligen bara teknologin och till viss del kläderna som avslöjar vilket årtionde filmerna utspelas under.

Argentos debutfilm och hans kommande Gialli är inga undantag. De innehåller allt som Bavas filmer hade - Och lite till. Fokus ligger på karaktärerna - Protagonisten måste vara verklig och visa samma svagheter / styrkor som vilken människa som helst. Och handla därefter. I Giallons värld blir oftast hjälten sakta men säkert isolerad från omvärlden och kan bara räkna med sig själv när situationen går från värre till värst. Och i en riktigt bra Giallo ska man aldrig kunna lista ut vem mördaren är - En konst som Argento behärskar fullt ut.

Att det inte fanns någon tvekan över ifall Mario Bavas efterträdare verkligen anlänt eller ej, skulle Argentos kommande två filmer bekräfta en gång för alla - "Il Gatto A Nove Code" (Engelsk titel: "Cat O´ Nine Tails".) (1971) och "4 Mosche Di Velluto Grigio" (Engelsk titel: "Four Flies On Grey Velvet".) (1972). De fullbordade vad som allmänt är känt som Argentos "Djur-trilogi". Alla tre filmer kan lätt härledas till samma era och alla tre är samtidigt mycket olika. Möjligen har "Cat O´ Nine Tails" ett något svagare slut än "The Bird With The Crystal Plumage", men det förstör inte helhetsintrycket.

Ramberättelserna i Argentos "Djur-trilogi" liknar varandra i sann Giallo-anda - I alla tre är det ett inledande mord (Som direkt eller indirekt leder till andra mord.) och någon som bevittnar mordet. Märk väl hur hjälten ofrivilligt ser mordet i "The Bird With The Crystal Plumage", men hur hjälten oavsiktligt själv blir en mördare i "Four Flies On Grey Velvet" - Med den verkliga mördaren som vittne. Detta är bara ett av många tecken på att Argento tog vid där Bava "slutade" och utvecklade berättandet. De olika uppläggen skapade samtidigt lite fler nya sätt att vinkla själva intrigen och förhållandet mellan protagonisten och antagonisten. "Four Flies On Grey Velvet" har också flera utstuderade och blodiga mord jämfört med "Cat O´ Nine Tails" som i sin tur hade fler detaljerade mord jämfört med "The Bird With The Crystal Plumage". Och även mördarna blev svårare och svårare att peka ut på förhand.

Vid det här laget började Gialli dyka upp lite oftare - "L´Occhio Nel labirinto" (Engelsk titel: "Eye In The Labyrinth".) och Aldo Lados "Who Saw Her Die?" är båda värda att nämnas.

Man kan säga att upplägget för "Who Saw Her Die?" är riktigt lovande även om den kanske haltar lite. Kanske försökte Lado medvetet kopiera delar av Argentos stil. I så fall lyckades det väldigt bra.

Sedan fanns de som försökte blanda Giallo med mer övernaturlig skräck som Emilio P. Miraglias "The Night Evelyn Came Out Of The Grave" eller "Malastrana" (Engelsk titel: "Short Night Of The Glass Dolls".) där en man som paralyserad (Och officiellt dödförklarad.) försöker lösa mordet på sig själv.

Även Mario Bava tog steget bort från den traditionella Giallon och regisserade något som mycket väl kan vara världens första Slasher - "Reazione A Catena" som dock är betydligt mer känd under titlarna "A Bay Of Blood" och "Twitch Of The Death Nerve". (Turligt nog inte "Last House On The Left 2" som den fick heta i U.S.A. efter att Cravens "The Last House On The Left" gjort succé.) "Reazione A Catena" handlar kort och gott om 13 personer i ett hus och hur deras girighet över ett arv leder till deras död. "Reazione A Catena" var troligtvis en av de första filmerna med någon "body count" att skryta med med 13 grafiska mord. (Några av dem plankades t.o.m. rakt av till de två första "Friday The 13th"-filmerna.) Annars var "Reazione A Catena" storymässigt rätt lik Bavas förra deckare "Five Dolls For An August Moon".

Två brittiska filmer från detta år som bara måste nämnas är: "The Abominable Dr. Phibes". Filmen fick en uppföljare ("Dr. Phibes Rises Again".) under nästkommande år. Filmen handlar om en doktor hämnas sin frus död enligt förbannelserna i Exodus. (Tredje Moseboken.)

Den andra är Ken Russells underskattade "The Devils" som är en grymma och otäck skildring om djävulsdyrkan och kätteri i 1600-talets Frankrike.

Båda dessa filmer har haft ett signifikant inflytande på övernaturlig Horror respektive Nunsploitation.

Lesbiska vampyrer hade heller inte dött ut med filmer som Hammers "Twins Of Evil" och Francos "Las Vampiras". (Som skulle bli internationellt känd som "Vampyros Lesbos" och en av Soledad Mirandas sista filmer. "She Killed in Ecstasy" blev hennes sista innan hon dog i en trafikolycka.)

Sleaze var annars på frammarsch med filmer som "La Plus Longue Nuit Du Diable" a.k.a. "The Devil´s Nightmare" (Med Erica Blanc i huvudrollen.), banbrytaren "Le Rouge Aux Lèvres" och "The Beast Kills In Cold Blood". Och Jean Rollins omtalade "Requiem For A Vampire". Alla med riktigt vågade teman / scener.

Amando de Ossorio introducerade sina levande döda i "La Noche Del Teror Ciego". (Engelsk titel: "Tombs Of The Blind Dead".) De Ossorios zombies var inte av den traditionella sorten, utan var 600 år gamla, red omkring på hästar och högg ned människor med svärd. Eftersom de också var blinda fick de lyssna efter mänskliga hjärtslag. "Tombs Of The Blind Dead" hör lätt till de Zombie-filmer som verkligen är skräckinjagande och vars atmosfär man kan skära i. Dess populäritet gjorde att den skulle få hela tre uppföljare inom fyra år.

Samma år gav sig en annan regissör in i den mer udda thriller / skräck-genren - En regissör som skulle vara kultförklarad inom 10 år och som dittills mest hade gjort Western-filmer som "Tempo Di Massacro" och komedier. Och t.o.m. en Science Fiction film.

Hans namn var Lucio Fulci.

Fulci gjorde sitt intåg i med hela två filmer - Giallon "Perversion Story" och skräckfilmsinfluerade "Una Lucertola Con La Pelle Di Donna" (Engelsk titel: "A Lizard In A Woman´s Skin".) - Den sistnämnda hade så realistiska våldsscener att den nästan fick Fulci dömd till fängelse för djurplågeri. Special FX-mannen Carlo Rambaldi fick i rätten bevisa att de uppsprättade hundarna i filmen bara var mekaniska specialeffekter och inget annat.

Den första europeiska skräckfilms-boomen var ett faktum - Det hade aldrig gjorts så mycket skräckfilm i Storbritannien, Italien och Tyskland som då. Vad som helst skulle kunna hända framöver.

Och hände.

Följande år, 1972, blev inte mindre händelserik den. Riktigt djärv Sleaze började på allvar dyka upp i Giallons fotspår, precis som ännu fler av "djävulsfilmerna". (Exempelvis "Hexen Geschändet Und Zu Tode Gequält" - "Uppföljaren" till "Mark Of The Devil".) Man ville helt enkelt komma ännu längre bort från både gamla och nya traditioner inom allt vad "Horror" ville säga. Det fanns ständigt en outforskad värld bortom detta.

Lucio Fulci slog till med "Non Se Sevizia Un Paperino" (Engelsk titel: "Don´t Torture A Duckling".) - Ännu ett steg närmare mot Giallon efter "A Lizard In A Woman´s Skin". I "Duckling" är det några barnamord som lamslår en liten italiensk by. Fallet verkar enkelt, men snart visar det sig att spåren leder någon annanstans och åt ett totalt oväntat håll - Precis som det ska vara i Giallons värld. Den vackra filmmusiken till "Don´t Torture A Duckling" skrevs av Riz Ortolani, och han skulle snabbt bli känd för att skriva ypperlig musik till filmer som "Cannibal Holocaust" och "Pyjama Girl Case".

Andra bra exempel på 1972 års "nästan"-Giallo är Aristide Massaccesis "Death Smiles At Murder" (Även om den liknar en skräckfilm mer än något annat.), "Passi Di Danza Su Una Lama Di Rasoio" (Engelsk titel: "Death Carries A Cane".) av Maurizio Pradeaux och Roberto Bianchi Monteros "Rivelazioni Di Un Maniaco Sessuale Al Capo Della Squadra Mobile" (Phew!) som fick den fyndiga engelska titeln "The Slasher Is The Sex Maniac".

Samma år var det dags för Dracula att kämpa mot Frankenstein i... "Dracula Vs. Frankenstein" och då är det inte samma film som Al Adamsons kultförklarade rulle med samma namn, utan Jess Francos version.

På tal om Dracula - Spanjoren Paul Naschy (Alias Jacinto Molina.) som har beskrivits som "En spansk Vincent Price" spelade detta år in hela tre filmer, bl.a. "Dracula´s Great Love". Naschy har spelat både vampyr och varulv ett otal gånger och har i nuläget (Både framför och bakom kameran.) några dussin filmer i bagaget - Klassiker som "Horror Rises From the Tomb", "Hunchback Of The Morgue" och filmerna om Greve Waldermar Daninsky.

"Hunchback of the Morgue" hör till en av de bästa och mest berömda filmer som Naschy medverkat i.

1972 var även Mario Bava åter tillbaka i gammal god form med "Baron Blood" och den som väntade på den obligatoriska Dracula-filmen från Hammer behövde inte vänta speciellt länge. I England gjorde även Alfred Hitchcock en thriller med solklara europeiska influenser - "Frenzy".

Självaste Dr. Mabuse hittade tillbaks till vita duken i "La Venganza Del Doctor Mabuse" för sista gången.

1972 var Exploitation-filmer (Skräpfilmer med mycket våld.) inget nytt. Den hade dock börjat delas upp i nya underavdelningar som Blaxploitation (Våldsamma actionfilmer med enbart svarta skådisar.) och Sexploitation. (Våldsfilmer med mycket naket och softcore sex.)

Den då unga Wes Craven bidrog med "The Last House On The Left" - En film om våld och ännu mer våld som rättfärdigad hämnd. Det sägs än idag att det är en slags re-make av Ingmar Bergmans "Jungfrukällan". I den fanns det mesta som Trash och Sexploitation-film kunde erbjuda på den tiden och den har inte tappat mycket i intensitet genom åren.

Först nu började även det moderna Sexploitation-tåget rulla på allvar - Inte i den gladare stil som bl.a. Russ Meyer (Med filmer som "Vixen" och "Beyond the Valley of Dolls".) hade varit med att skapa, utan i den sanna europeiska andan där inga gränser fanns. Och med detta skulle det komma fler underavdelningar till Sexploitation-filmerna.

Sexploitation med alla dess underavdelningar som Nunsploitaion och Nazi-Exploitation är nuförtiden bortglömda filmgenrer som hade sin storhetstid på 70-talet. Man kan påstå att Jess Franco var den regerande kungen bland Eurotrash som saknade motsvarighet precis överallt - Inte enbart för att Franco redan då hade gjort dussintals filmer om allt mellan himmel och jord. Aristide Massaccesi (Bättre känd som Joe D´amato.) och Andrea Bianchi var två andra kompromisslösa filmare som aldrig stannade upp längre än vad som krävdes för att se vad som var på tapeten just då.

Under 70-talet var de alla på Eurotrash-toppen tillsammans med en handfull regissörer med vitt skilda stilar, men alla med den gemensamma nämnaren som är hörnstenarna i Sexploitation / "Erotic Horror" - Mycket våld och mycket naket. Och gärna lite till om det är möjligt.

Till den här mer moderna typen av Sexploitation hör också filmer av typen Rape / Revenge och W.I.P. ("Women in Prison".) Men inom alla dess subgenrer fortsatte både D´amato och Franco med att sätta nya trender på sitt eget sätt.

Sexploitation är annars ett helt eget kapitel i skräckfilmshistorien - Både okänd och ökänd men inte på något sätt obetydlig eller ens speciellt liten. Det är egentligen bara Mainstream-publiken som skyr den som pesten. Bland skräckfilmsfans och i synnerhet Eurohorror-fans har den ofta varit bättre mottagen. Uppblåsta filmkritiker, som till varje håller fast vid sin image som "seriös" och bara vänder kappan efter vinden, har också bidragit till att en hel sida av filmindustrin hamnat på skuggsidan och blivit vad den blivit. (Alla större "kompletta" filmlexikon bekräftar bara detta då hundratals titlar inte ens nämns vid namn. Eller försök hitta "Giallo A Venezia" och "Devil´s Nightmare" i Halliwell´s Filmguide.)

1972 var det även dags för den allra första kannibalrullen att göra entré - "Man From Deep River" i regi av Umberto Lenzi. Även om Lenzi var först, så fick Ruggero Deodato mest uppmärksamhet för "Cannibal Holocaust" (1979) då den filmen blev ljusår mer hatad och omdebatterad.

Kannibalexploatering skulle alltså till slut bli vinnaren i kategorin "filmhistoriens mest hatade och kortlivade genre". Italienarna hade även här monopol på dessa "filmiska avskum" i slutet av 70-talet och en kort bit in på 80-talet.

Samtidigt blev kannibalrullarna de mest ökända av de ökända då producenterna alltid ville slänga med de obligatoriska scenerna med djurslakt - Enbart för att det garanterade en viss "shock value" och tog ännu ett kliv mot realism. Rykten om att det handlade om äkta "Snuff" bidrog också till alla hatkampanjer. Många av dubbermoralens väktare vaknade till liv och än idag är kannibalgenren den allra minsta med knappt ett dussin titlar. Och så är den rätt död.

"Man From the Deep River" drog inte igång någon egen trend, utan det skulle dröja tills "Cannibal Holocaust" släpptes. Bruno Mattei (Mest ökänd för sina många skamlösa plagiat av Hollywood-filmer som "Aliens", "Terminator" och "Predator".) gjorde däremot något oväntat genom att så sent som 2003 skriva och regissera "Cannibal World" - Den första italienska kannibalfilmen på nästan 20 år! (Och så är ju faktiskt Deodato i hetluften igen.)

1973 skulle hela världens syn på skräckfilm förändras för alltid när William Friedkin filmatiserade William Peter Blattys roman "The Exorcist". Den förändrade inte bara människorna som såg den, utan visade att skräck med grunden i realism visst har en kommersiell gångbarhet. Och så visade "The Exorcist" på renast tänkbara sätt hur effektiv och överförbar skräck på vita duken är när det klickar till 100%. Faktiskt så rent att det fanns horder som trodde att man faktiskt hade fångat äkta ondska på film i med inflytande från "The Man" själv.

Att det skulle välla in en drös "The Exorcist"-kopior rådde det väl ingen tvekan om. Både kopior och filmer med ordet "exorcist" i titeln. Mario Bava var tidigt ute med "La Casa Dell´esorcismo" (Engelsk titel: "Lisa And The Devil".) där självaste Telly "Kojak" Salavas fick spela djävulen. "Der Fluch Der Schwarzen Schwestern" fick den svenska titeln "Den Pornografiske Jungfrun" (Va?!) men döptes 1977 om till "Möte Med Djävulen".

En brittisk film vid namn "Don´t Look Now" (Regisserad av Nicolas Roeg.) som också hade ena fot i realism och den andra i fiktiv ondska hamnade tyvärr i skuggan av "The Exorcist".

I Frankrike gjordes samma år fler Sexploitation-filmer än någonsin tidigare. Jess Franco fortsatte sin odyssé inom Sleaze med "Female Vampire" och "Christina, Princesse De L´érotisme" (Även känd som "A Virgin Among The Living Dead".) - Ett projekt som Franco hoppade av och Rollin fick avsluta. (?) Rollin återvände med både "Les Demoniaques" och sitt extremt udda filmexperiment "La Rose De Fer" där ett par blir instängda på en kyrkogård över natten och gradvis blir galna. Orden poetisk och kuslig börjar inte ens beskriva atmosfären i den. (Undrar bara vad mannen rökte medan han regisserade.)

Renato Polsellis "Riti, Magie Nere E Segrete Orge Nel Trecento" (Engelsk titel: "The Reincarnation Of Isabel".) brukar också nämnas när man pratar om Sexploitation-rullar av bra kvalitet. Även den första "regelrätta" (?) Nunsploitation filmen såg dagens ljus - "The Nuns Of Saint Archangel".

Ulli Lommels "The Tenderness Of Wolves" kom även den samma år - Även den med en udda spinn på ond bråd död. Och så får man inte glömma bort "Ceremonia Sangrienta" (Engelsk titel: "The Bloody Countess".) - En film om självaste Elisabeth Bathory - Den ungerska grevinnan som badade i jungfrublod för att hålla sig ung i all evighet. (Om inte det definierar en riktig party-brud, så vet jag inte vad.)

Sergio Martinos "I Corpi Presentano Tracce Di Violenza Carnale" (Engelsk översättning: "Bodies Bear Traces of Carnal Violence".) (Filmen är mer känd som "Torso".) var trots en omständig originaltitel en av årets få Gialli som bidrog till att bibehålla genrens popularitet. I "Torso" är det två brutala mord som slår skräckens klor i ett italienskt college då offren, två kvinnliga studenter, gick på detta nämnda college.

Ytterligare två bra Gialli är "What Have You Done To Solange?" (1972) av Massimo Dallamano och "uppföljaren" "What Have They Done To Your Daughers?" (1974) som egentligen bär namnet: "The Police Want Help". Medan den sistnämnda är mer åt polisthriller-hållet har "What Have You Done To Solange?" allting som en bra Giallo ska ha. Den saknar fortfarande en del som gör exempelvis Argentos filmer så ojämförbart spännande, men har trots allt mycket annat som är värt att ta till sig.

Paul Naschys "Los Ojos Azules De La Muñeca Rota" (Engelsk titel: "Blue Eyes Of The Broken Doll".) var en annan nästan lika tät skräckthriller med Giallo-influenser. Samma kan sägas om Giuseppe Bennatis "Agatha Christie-liknande" deckare i teatermiljö - "The Killer Reserved Nine Seats" och samtliga filmer visar hur mångsidig genren i själva verket är.

En film som inte har mycket gemensamt med något överhuvudtaget var "Perfume Of The Lady In Black" av Francesco Barilli även om Roman Polanskis "Rosemary´s Baby" kan ha varit en inspirationskälla till den. Filmen är en terrorfylld resa in i ren och skär galenskap, men det är mycket här som i sin tur inspirerade till en lång rad andra 70- och 80-talsklassiker.

"Perfume Of The Lady In Black" har också den allt man kan önska sig och kan även skryta med att ha en av de mest nedslående finalerna i modern filmhistoria.

En annan glad nyhet detta år var Amando de Ossorios uppföljare till "Tombs Of The Blind Dead" - "El Ataque De Los Muertos Sin Ojos". (Engelsk titel: "Return Of The Evil Dead".) Här kommer de gamla tempelriddarna till en fest på den spanska landsbygden för att partaja - Fast på sitt eget sätt. Mängden blod och våld i filmen var även här en barometer på vilka vindar som blåste.

En märklig företeelse i U.S.A. var att döpa om många filmer så att de på något sätt skulle hänga ihop med andra betydligt mer populära titlar. Nyss nämnda "Return Of The Evil Dead" blev på något sätt "Mark Of The Devil 5", medan "fyran" var Naschys "Horror Rises From The Tomb" och släpptes inte i U.S.A. förrän tre år (!) senare. Vad som var lite märkligare var att även "Tombs of the Blind Dead" också blev döpt till "Mark Of The Devil 4". Vart "trean" tog vägen kan man nog bara gissa sig till.

"Zombi" var annars också ett mycket populärt ord och "A Virgin Among The Living Dead" fick i U.S.A. heta "Zombi 4". Men "Zombi 3" då? Det var "La Orgia Dei Morti" med undertiteln: "Return Of The Living Dead". Och vilken är då "Zombi 2" eller ettan för all del? Ja, det är en bra fråga. Förmodligen var originalet någon sliten, dammig Grindhouse "klassiker" som ingen behöver bry sig om. (Särskilt inte om Amando de Ossorios stämningsfulla mästerverk bara får agera som uppföljare.)

Förvirrad än?

Turligt nog är dessa "nya titlar" inget man behöver bry sig om heller.

1974 släppte Hammer tragiskt nog en av sina sista filmer - "Satanic Rites Of Dracula". Efter detta började det gå segt och filmbolaget släppte inte mer än ett halvt dussin filmer under återstoden av 70-talet. Orsaken var att de inte kunde tävla mot de stora bolagen och att klimatet blev allt svårare att jobba i. Någonstans på vägen hade också originalvisionen gått förlorad.

Parallellt med att klyftan mellan Mainstream och kultfilmerna fortsatte att växa började saker hända snabbare. I U.S.A. började man efter bl.a. succén med "The Exorcist" att producera en helt ny typ av skräckfilm. Den mest (ö)kända är givetvis Tobe Hoopers "The Texas Chainsaw Massacre". Precis som "Psycho" byggde den också på seriemördaren Ed Geins liv, men födde en av världens mest kända "movie maniacs" - Leatherface. Samma år gjordes "Deranged" - En film som verkligen handlade om Gein och hans liv som seriemördare. Självklart fick "Deranged" bekymmer med censuren, då den ansågs vara för realistisk.

Överallt i världen räknas "The Texas Chainsaw Massacre" till en av de moderna skräckfilmsklassikerna som få har sett men som alla känner till. Och oftast är den betydligt värre innan man sett den. I Sverige fick "Motorsågsmassakern" däremot en helt annan typ av uppmärksamhet då fel personer (Läs: Sensationslystna censurfantaster.) råkade ha filmen i sina händer vid fel tillfälle. "Tack vare" T.V.-programmet "Studio S" drog en hatisk debatt om videovåld igång.

Men detta är en annan historia.

Även Canada spände Exploitation-musklerna när Don Edmonds släppte den första filmen om "Ilsa - She-Wolf of the S.S." Den avslöjande titeln säger allt - Detta var praktiskt taget något nytt, nämligen Nazi-exploitation. (Den första som med viss lätthet kan räknas till genren gjordes dock redan 1968 och hette "Love Camp 7" av R.L. Frost.)

Gissa om det kom italiensk Nazi-Exploitation i samband med Ilsa-filmerna? Alla med fantasifulla titlar som "Red Nights Of The Gestapo", "Deported Women Of The S.S. Section", "Gestapo´s Last Orgy" (Cesare Canaveris film som utspelas i ett fångläger under ledning av Konrad Von Starker. Också känd som "Caligula Reincarnated As Hitler".) och "S.S. Experiment Camp". Den sistnämnda är en oavsiktligt komisk "klassiker" av Sergio Garrone. Det var nog meningen att filmen ska vara extrem och chockerande, men det går inte att komma ifrån att det mesta som händer i filmen är extremt töntigt och skrattretande uselt genomfört. Ingenting i "S.S. Experiment Camp" stämmer (Varken historiskt eller berättarmässigt.) men den dessvärre verkar den vara gjord på fullaste allvar.

Det som även blev kannibalfilmerna död blev även slutet för Nazi-Exploitation - Nämligen att inga stora biografer ville visa dem p.g.a. att de inte drog in några pengar. Det visade sig ändå att genren var aningen seglivad och höll ut resten av det cyniska och skrupellösa 70-talet.

Och så har vi det mest extrema bland det mest extrema, och som troligtvis (Och lyckligtvis.) inte ens existerar:

SNUFF

En ordbok förklarar ungefär Snuff som "En våldspornografisk spelfilm där skådespelarna i slutet av filmen mördas på riktigt framför kameran".

Och för att en film ska klassas som Snuff måste morden ha skett i ett kommersiellt syfte. Detta exkluderar Mondo och alla världens shockumentaries på en gång.

Men bara för att det inte är säkert att Snuff-filmer existerar betyder inte att man inte kan göra film som blir kända som Snuff.

Filmen, hör och häpna, "Snuff" av Michael och Roberta Findlay blev den som drog igång alltihop - En taskigt utförd och inte speciellt minnesvärd Exploitation-rulle med en nästintill lika taskig våldssekvens på slutet där en skådespelerska "mördas". Men den hade ett syfte - Att spä på myten om att Snuff-movies verkligen finns. Och framförallt fungerade den. Fler liknande filmer skulle följa och anonyma filmskapare skulle försöka utmana föregångarna genom att göra sina "Snuff-movies" så verkliga att de kunde lura vem som helst.

Fortsättning följer.

Tillbaka till Europa där Paul Morrissey filmatiserade sagolikt vackra och sleazy Splatterversioner av (Andy Warhol´s) "Dracula" och "Frankenstein" - "Blood For Dracula" och "Flesh For Frankenstein". I båda två spelar Udo Kier Greve Dracula resp. Baron Frankenstein. Båda filmer är riktigt konstnärligt gjorda, men här har framförallt både greven respektive baronen något riktigt tragiskt över sig. (Inklusive smaklösheter i drivor!)

När det kommer till ämnet kätteri så finns det få käftsmällar som svider värre än Gianfranco Mingozzis Nunsploitation-rökare "Flavia The Heretic". Filmen handlar inte helt överraskande om nunnan Flavia som mot sin vilja blir nunna och bevittnar både tortyr och våld i sitt kloster som blivit övertaget av Tarantula-sekten. Flavia bestämmer sig för att ställa till med det ena och det andra - Med ett ödesdigert resultat som följd.

Fler Nunsploitation-filmer skulle följa inom kort.

Jess Franco körde på med sin soft-core version av "The Exorcist" - Bl.a. känd som "Sexorcismes" och så "Lorna - The Exorcist". (Originaltitel: "Les Possédées Du Diable".) Mario Gariazzo ville inte vara sämre utan drog till med en mer rak kopia - "L´Ossessa" som tack vare något bisarrt promotion-trick länkades ihop med Skräck / Rock ´n Roll-musikalen "Rocky Horror Picture Show" som "The Eerie Midnight Horror Show". (Inte helt oväntat är det bara postern till filmen som har likheter med "originalet".) T.o.m. Rock ´n Roll gick att länka samman med skräck, alltså. (Brian De Palma gjorde året innan en Rock-version av "Phantom Of The Opera" - "Phantom Of The Paradise".)

Ska man återigen nämna lesbiska vampyrfilmer så är José Ramón Larrazs "Vampyres" en film av absoluta referenskvalitet. Här sörplas och utgjuts blod och filmens två kvinnliga huvudrollsinnehavare Anulka Dziubinska och Marianne Morris grovhånglar så det står härliga till.

I skuggan av allt annat räcker det otroligt långt.

Jorge Gray regisserade däremot den första riktiga Euro-versionen av "Night Of The Living Dead" - "Non Si Deve Profanare Il Sonno Dei Morti" (Känd under titlar som "Breakfast At The Manchester Morgue", "Don´t Open The Window" och "Let Sleeping Corpses Lie".) I filmen väcker en ljudsignal upp döda människor och armén Zombies gör den engelska landsbygden ytterst osäker. Med sitt suggestiva foto, täta atmosfär och några riktigt bra effekter var filmen både nyskapande och vacker.

Bland uppstickarna fanns även Mario Caianos "El Pantano De Los Cuervos" (Engelsk titel: "Swamp Of The Ravens".) där en man försöker väcka döda människor till liv. Misslyckade experiment slängs ned i ett träsk som alltid omges av dimma och korpar. (Det finns en bra orsak till varför filmen förblivit såpass obskyr - Den är inte bra.)

En annan lyckad och minnesvärd film inom skräckthrillers är "La Semana Del Asesino" (Engelsk titel: "The Cannibal Man".) i vilken en slaktare (Under en vecka.) tar död på sex personer. (Den första av misstag.) Filmen har både Splatter, kväljande scener från ett slakteri och är samtidigt ett intressant personporträtt av en psykiskt sjuk man. (Och inte bokstavligt talat en kannibal som filmens titel vill påskina.)

I England gjorde även Pete Walker en fascinerande film om ämnet seriemördare - "Frightmare" - Där en hel familj (Ett äldre par och deras vuxna dotter.) står i centrum. Även den har några riktigt bra Splatterscener som var en liten fingervisning om vad som skulle komma härnäst. Nämnde någon "kannibalism"...?

Redan vid denna tidpunkt kunde man märka att det fanns ett växande fel med amerikansk skräckfilm - Nämligen att man försökte få alla biobesökare att gilla samma filmer. Publiken måste gilla den på samma villkor och det får inte finnas något som kan leda till att färre går och ser den. (Vilket för filmbolagscheferna bara betyder minskade intäkter.) I händerna på de stora bolagen som Universal och Paramount hamnade allt som ofta det konstnärliga utanför och det fungerade inte i längden - Varken då och speciellt inte nu när det gamla tankesättet lever kvar och man även har en allt hårdare censur att bråka med.

Dessa fällor gick aldrig "Eurohorrorns nybyggare" i eftersom de alltid haft en helt annan inställning - Och då hade man värre problem med censuren i Europa än i Staterna. Detta var tveklöst allt annat än en sund inställning, men det var inte en fråga om överlevnad utan om att leva i nuet. Och göra det som känns rätt utan att behöva kompromissa för mycket. Det är inte en slump att producenterna inte var lika långlivade i branschen som regissörerna. Det var skådespelaren Giovanni Lombardo Radice som i en intervju sa något i stil med att man i Italien hellre ville tjäna lite pengar idag än mycket imorgon. Blev filmen en smärre framgång så kom det många gånger som en oväntad bonus.

Eurohorror har i och för sig under åren haft en eller flera smutsiga stämplar, ofta befunnit sig i marginalerna för vad som anses vara "obscent" och har följaktligen fått kämpa för sin överlevnad. Men den har aldrig behövt ge vika för saker som i grund och botten inte har någonting att göra med det enda som räknas - Helheten och det faktum att vilken film som helst har ett kulturellt värde i sig. Nästan vilken film som helst.

De första varningssignalerna om att allt inte stod rätt till i U.S.A. visade sig så fort de stora grabbarna gav sig in i branschen och började gräva gravar åt bolag som Hammer Studios, Amicus och Tigon Pictures. Möjligen var det Steven Spielbergs succé med "Jaws" som ledde till att skräckfilmsindustrin i U.S.A. började gå åt fel håll och att man enbart började tänka i dollarsedlar när man vädrade möjligheterna.

Varken kannibalism eller Sleaze gick hem i Nordamerika utan där gjordes istället den första slashern - "Black Christmas". Vilken film som verkligen födde Slashen är man dock inte överens om, men "Black Christmas" kom faktiskt fyra år innan John Carpenter gjorde "Halloween".

1975 gav Walerian Borowczyk sig återigen på censuren med sin "La Bête". (Engelsk titel: "The Beast".) Det här är ungefär så nära porr man kan komma utan att gå över just den gränsen. Och inte helt oväntat blev "La Bête" totalförbjuden lite här och var, och där den inte förbjöds strimlades den i småbitar.

Jean Rollin fortsatte utforska outforskat Vampyrsleaze-territorium med "Lèvres De Sang" (Engelsk titel: "Lips Of Blood".) och "Phantasmes".

Ett redan känt namn inom Eurohorror återvände med två av sina bättre alster - Amando de Ossorio med den tredje och fjärde filmen om de blinda döda - "El Buque Maldito" (Engelsk titel: "The Ghost Galleon" som även känd är som "Horror Of The Zombies".) samt "La Noche De Las Gaviotas". (Engelsk titel: "Night Of The Seagulls".) Den täta atmosfären från ettan var tillbaks (Om inte aningen tätare ändå.), och "Night Of The Seagulls" kan lätt räknas till en av de bättre delarna i hela serien.

Joe D´amato skulle snart på allvar kunna utmana Jess Franco med den ena märkliga cross-overn inom Eurohorror efter den andra och även försöka överglänsa spanjoren i kvantitet. (Självklart ofta på bekostnad av kvalitet.) Med filmer som "Emanuelle And The White Slave Trade", "Black Emanuelle In America" och "Emanuelle And The Last Cannibals" var det kanske inte en fråga om detta skulle och ske utan när.

"The Exoricst"-inspirerade filmer och djävulsfilmer var ingen bristvara heller. Eller vad sägs om "La Cruz Del Diablo", "La Endemoniada", "La Perversa Caricia De Satán", "L´Esorciccio", "To The Devil A Daughter", "Satan´s Castle" och kanske den mest kända av dem allihop - "Chi sei?". (Även känd som "Beyond The Door".) Och så har vi alltid Francos galna värld när allt annat fallerar. Värd att nämnas är Aldo Lados "Night Train Murders" som har ett snarlikt tema som "The Last House on the Left" - Fast "Italian style".

Den stora nyheten var ändå Dario Argentos banbrytande Giallo "Profondo Rosso" (Engelsk titel: "Deep Red".) som än idag räknas till en av de allra, allra bästa - Om inte den bästa.

Inledningen till "Deep Red" påminner lite grand om "The Bird With The Crystal Plumage". Även här har vi ett brutalt mord och ett vittne som inte kan göra något för att förhindra det.

En synsk kvinna besöker en parapsykologi konferens i Rom. Hon känner en ond närvaro i publiken som "har mördat och som kommer att mörda igen". Hon blir själv mördad samma kväll med en köttyxa.

Det är jazzpianisten Marc Daly som blir vittnet och han rusar in i lägenheten bara för att upptäcka att mördaren redan hunnit fly. Polisen är snart där och en detektiv börjar fråga Marc en massa frågor. Själv märker han rätt snabbt att något på mordplatsen inte stämmer. Eftersom Marc gillar utmaningar så vill han ta reda på vem som mördade sierskan - Med viss hjälp från en efterhängsen kvinnlig journalist.

Oantastligt klassiskt, med andra ord.

"Profondo Rosso" har inga brister överhuvudtaget. Den berättas i det jämnaste tempo man kan tänka sig medan spänningen skruvas upp lite åt gången när Marc börjar söka efter ledtrådar.

En annan betydligt mer flummig Giallo signerad Umberto Lenzi är "Gatti Rossi In Un Labirinto Di Vetro". (Engelsk titel: "Wide-Eyed In The Dark".) Här är det en busslast turister som börjar dö en efter en på en resa. Varje offer bli även av med ett öga och vilket motiv än mördaren har, så är det inte så att man undrar ifall Lenzi driver med Gialli-filmerna eller om han gjorde "Wide-Eyed In The Dark" på fullaste allvar. En sak är säker - Någon "Profondo Rosso" är det inte.

Samma år chockerade Pier Paolo Pasolinis "Salò O Le 120 Giornate Di Sodoma" (Engelsk titel: "Salò, Or The 120 Days of Sodom".) en hel värld. Men p.g.a. att Pasolini var ett världsnamn inom film så fick han inte några större bekymmer med censuren trots att filmen innehåller tortyrscener som får mycket inom extrem Eurohorror att blekna. Dock inte mycket i Nico Mastorakis "Island Of Perversion" där tag-linen är "The lucky ones got their brains blown out." (!) och som är en enda lång hyllning till Sexploitation. I "Island Of Perversion" är det ett incestuöst syskonpar som beslutar sig för att söka upp syndare och tortera / döda dem på olika sätt.

Filmen är ännu en i raden som återuppväckts från flimriga bootlegs och blivit pånyttfödd på DVD-formatet.

1975 hade Steven Spielbergs "Jaws" precis dragit fullt hus på biograferna och banat väg för filmer med stora djur som "fienden".

Resan genom Sleazeland hade däremot bara börjat...