Med oförstörbar smak för Pasta-Horror


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 10 December 2006



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. All the evil seems to live forever
10. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
11. Livin´ La Vida Giallo
12. Marillion : Brave
13. Mattei Lives Too!
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

Vi är ju alla medvetna om att man inte kan tycka om precis alla filmer man ser. Trots ett öppet sinne kan man inte älska allt och verkligen mena det i själen - Det är stört omöjligt. (Tyvärr, kanske man kan säga.) Man kan säkert ha en vilja att ge allting samma chans. Och man kan säkerligen skapa sig en form av kompass som gör att man inte tappar perspektivet. Jag beundrar sådana människor. Själv... Nej. Jag har blivit för intolerant. Eller enbart trött på det som inte känns "äkta" med en gång utan att veta exakt vad det är jag jämför med. Men vad beror det på, egentligen - Utöver någon svaghet som säkert tagit över vid något tillfälle?

Jag ska inte låtsas att jag har några svar, men tanken slog mig när jag nyligen hittade en uråldrig (D.v.s. ca. 10 år.) lista över personliga Fulci och Argento-favoriter. Listan är nedklottrad någon gång efter att jag såg "The Stendhal Syndrome" (Den visades på TV1000 några gånger i början av 1997.) och inte hade sett så magiskt mycket Eurohorror. Då tyckte jag väldigt bra om filmen, men ansåg att den inte hade en suck mot Argentos andra höjdare. Redan då, alltså. Detta eviga jämförande och sorterande. Vad fyller detta för funktion egentligen annat än att det förtar en del av upplevelsen? Varför är det i regel lättare att säga: "Den är inte lika bra som..." än: "Den är perfekt - Precis som..."? Någonting inombords kanske inte vill att allt ska vara lika bra fast man ju oftast hellre ser bra filmer än dåliga. (Ja, jag vet att det inte är en riktig sanning.) Ibland måste man kanske bara hugga åt sig lite skitkultur bara för att känna skillnaderna. Men det får inte plats i min vy över Pasta-Horror. Längre.

Men så här såg listorna ut i vilket fall:

Argento-favoriter

1. Phenomena

2. Opera

3. Deep Red

4. Tenebre

5. Suspiria

6. Four Flies On Grey Velvet

7. Inferno

8. The Bird With The Crystal Plumage

9. Trauma

10. Cat O´ Nine Tails

11. The Stendhal Syndrome

Fulci-favoriter

1. The Beyond

2. The House By The Cemetery

3. Zombie Flesh Eaters

4. City Of The Living Dead

5. Nightmare Concert : A Cat In The Brain

6. The New York Ripper

7. A Lizard In A Woman´s Skin

8. The Smuggler

Och idag skulle de se ut så här:

Argento-favoriter

1. Phenomena

2. Deep Red

3. Suspiria

4. Opera

5. Tenebre

6. Four Flies On Grey Velvet

7. Non Ho Sonno

8. Inferno

9. The Bird With The Crystal Plumage

10. The Card Player

11. Trauma

12. Cat O´ Nine Tails

13. The Stendhal Syndrome

14. Ti Piace Hitchcock?

15. Jenifer

16. Door Into Darkness : The Tram

17. Pelts

18. The Phantom Of The Opera

Fulci-favoriter

1. The Beyond

2. The House By The Cemetery

3. Zombie Flesh Eaters

4. A Lizard In A Woman´s Skin

5. The New York Ripper

6. City Of The Living Dead

7. Don´t Torture The Duckling

8. Nightmare Concert : A Cat In The Brain

9. Manhattan Baby

10. The Black Cat

11. Murder To The Tune Of The Seven Black Notes

12. The Smuggler

13. Aenigma

14. Voices From Beyond

15. Demonia

16. Zombi 3

17. Massacre Time

18. Murder Rock

19. Touch Of Death

20. The Ghosts Of Sodom

Intresseklubbarna må anteckna och bli styva i brallan tillsammans, men poängen är inte vilka filmer som står där, utan det faktum att man ett decennium senare inser att ens smak (Hur man nu ens kan definiera det utifrån sina för evigt snäva referensramar - Det finns ju alltid något nytt att upptäcka.) inte har förändrats förbannat mycket. I alla fall inte när man sätter fokus på dessa två filmskapares filmer. Det har blivit lite fler titlar i listan, men det har inte skett några direkta helomvändningar. Jag vet inte om detta reflekterar att man tog till sig vissa filmer villkorslöst från första början och utan några gränser, eller om det ligger något helt annat bakom.

Visst omvärderar man omedvetet en film varje gång man ser den, men de allra flesta gillar man antingen lite mer eller lite mindre än gången innan. (Eller ungefär lika mycket.) De gånger man helhjärtat har börjat avsky en film efter att ha sett den ett antal år efter att man faktiskt tyckte den var bra, är ändå relativt lätträknade. Har inte ni också någon gång önskat att ni kunde se en alldeles speciell film för första gången igen? Bara för att se hur man själv har flyttat / ritat om gränserna och hur annorlunda man hade relaterat till samma film utan "originalupplevelsen". Men det går ju givetvis inte lika lite som att resa i tiden och däri ligger väl magin - Man såg precis rätt film i rätt tid. Och man hade knappast sett den fyrtionde om man inte hade sett den trettionionde... O.s.v... Ned till den allra första...

Vad är det då som lägger grunden för denna känsla / insikt att vissa filmer "för evigt" blivit ens älsklingsrullar? Har man fastnat, blivit för inkrökt och ohälsosamt subjektiv? Eller har de här filmerna ett större djup än många andra rullar som man har genomlidit före och efter? Var det nyhetens behag över att man upptäckte en annan värld? Varför tillåter man sig inte att bli lika impad av vilken ny film som helst som man blev (Och fortfarande blir.) av en favorit...? Eller är favoriterna så bra de jordiskt sett kan vara? Och var de i så fall hundraprocentigt kompatibla med ens egna sinnen? Och sist men inte minst - Är man extra förbiseende när det gäller eventuella brister bara för att det rör filmerna man älskar? (Förutom att "The Beyond" inte har några, då.)

Nej, det där är på gott och "ont" i så fall. Man ser helt enkelt inte bristerna med det man har släppt in i sitt hjärta. Man vill att vissa saker ska vara heliga. Och man vill hitta dem. Nu så spelar det här ingen som helst roll om man inte är i en position där det krävs någon form av objektivitet eller där människor blir lidande på olika sätt på ens bekostnad. (Exempelvis skulle aldrig en farmaceut rekommendera "bra grejer" från under disken och säga: "Det här är bara skit." om ett recept som en legitimerad läkare har skrivit ut.) Undantagslöst har man då svurit sig fri från att behöva be om ursäkt och förklara sig. Eller det är inte speciellt ofta man behöver motivera varför man är så helsåld på något. Det är i så fall om någon får för sig att nedvärdera ens kärleksfulla inställning samt dra likhetstecken mellan ens personlighet och den felaktiga uppfattning som denna någon har som utgångspunkt. ("Du gillar äckliga filmer - Alltså är du en äcklig jävel. Usch.") Men inte annars - Det är en oerhört positiv och stärkande känsla som ingen ska kunna ta ifrån en.

I vissa kretsar är det säkert "otillåtet" att tycka om något som faller utanför på förhand noggrant inrutade gränser, men "förhoppningsvis" är det p.g.a. något sorts grupptryck eller att man försöker upprätthålla en "image" / tillhörighet och inte det faktum att man ljuger för sig själv. Sådant har en tendens att hinna ikapp en.

Men begreppet "smak" kan man fundera kring också, särskilt när man inser att det finns något som på engelska heter "acquired taste", d.v.s. en smak som man förvärvat. Vilket alltså betyder att man utsätter sig själv för något tills man börjar gilla det. Nu funkar det inte helt oväntat med precis vad som helst. Eller gör det det? Jag minns när jag första gången såg "Beyond The Darkness" och "Erotic Nights Of The Living Dead". Då hade jag verkligen inte många snälla ord att säga om dem. (Detta var också runt 1996-97 och jag har fått äta upp orden: "Jag ska för fan aldrig mer se en Joe D´amato-film!" ca. tjugo gånger sedan dess.) Och ja, först nu verkar jag ha förvandlats till någon som kalla sig för ett Joe D´amato-fan och verkligen mena det. "Beyond The Darkness" blev en av favoriterna inom ett par år, men den har inte "gått tillbaka" och blivit en icke-favorit trots att minst tre gånger så många fler år nu har förflutit. "Erotic Nights Of The Living Dead" blev jag först bara förbannad på. Och sedan hittade jag plötsligt någon bisarr charm i den - En charm som man aldrig har sett tidigare och som man nog aldrig mer kommer att få se.

Detta är givetvis bara ett par exempel för att knyta till det s.k. innehållet. Men det är intressant att fundera kring så här relativt okomplicerade saker invävda i ens identitet och märka att de ändå kanske är mer komplicerade än vad man tror. Det skulle kanske förklara varför det sällan går att på fullaste allvar diskutera filmer, musik, religion (Eller varför inte politik?) med människor som man inte känner rätt bra. Och ibland inte ens dem.

Något är det. Och det finns säkert något behov av att få veta vart man kan sortera in det, så att det inte hamnar i vägen för annat som är mycket viktigare.