1960-1969 : Repentance


• « « « r e t r o •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 25 Juli 2004



 


 

Ö V R I G T

 
 
RETRO:






















 


 
 

Dags att börja ångra sina osedda synder...

Jag har ingen aning om vad du tänker just nu, men jag vet en sak du inte tänker:

"Äntligen en heltäckande artikel om europeisk skräckfilmshistoria. På svenska dessutom."

För det är inte. Inte på långa vägar. Det är kanske inte ens någon riktig artikel med tanke på hur osammanhängande den säkert verkar.

Men genom att kronologiskt och någorlunda systematiskt gå igenom denna del av filmhistorien kan man nästan se hur genren utvecklats från väldigt lite och få förutsättningar till något väldigt bestående, stort och framförallt unikt. Man kan se varje film som en bit av ett pussel. Vad motivet föreställer måste man själv försöka ta reda på om intresset finns.

Skräckfilmens subgenrer (Och den del man idag i allmänhet (Ha!) kallar för "Eurohorror".) är relativt nya filmhistoriskt sett. Redan på 50-talet var både skräck- och B-filmskulturen djupt rotad i U.S.A. På många biografer var det en tradition att man visade en mindre (Läs: Billigare och ofta sämre.) film efter själva A-filmen / huvudfilmen. Ofta var de s.k. B-filmerna antingen monsterfilmer eller Sci-Fi rysare gjorda med minimal budget, men de visade samtidigt upp en helt annan värld av filmskapande - Även om de oftast var usla och blev kultförklarade. Denna subkultur skulle spela en avgörande roll för skräckfilmen inom loppet av några år. Under tiden var branschen upptagen med att försöka få folk att gå till biograferna och se A-filmerna. Tack vare televisionens intåg hade människor börjat tappa intresset för biofilm och stannade hemma mer och mer. När man introducerade Cinemascope-formatet blev det helt plötsligt attraktivt att gå på bio igen. För att inte tala om alla gimmickar som lockade dit folk - Allt från skämt-livsförsäkringar till "Scratch ´n Sniff"-kort.

Men när man forskar kring skräckfilm och Eurohorror som ett begrepp, så bör man fråga sig först och främst vad Eurohorror egentligen är.

Enkelt förklarat - Skräckfilm som producerats i Europa och som är skriven och / eller regisserad av en europeisk regissör.

Är då europieska skräckfilmer något man behöver skilja från mängden? Och vad är det som ren "Old School" Eurohorror har till skillnad från "Mainstream Horror" från U.S.A.?

Man skulle lätt kunna ta alla skräckfilmer som någonsin gjorts och dra dem över samma kam, men efter analyser (Och det behövs inte ens speciellt djupgående sådana.), så märker man visst att Eurohorror är såpass annorlunda från allt annat att det enda rätta är just att skilja det åt från resten.

Skräckfilm ska helst av allt fungera på ett minimalistiskt plan och ska inte vara dyrt att producera. Hög budget har aldrig någonsin (Eller bara i något enstaka fall.) resultat i en riktigt bra skräckfilm - Det har historien redan visat alltför många gånger. Så fort det handlar om stora pengar och producenters originella visioner om att göra sina feta bankkonton ännu fetare, så har vi hamnat i Hollywood och deras strikta regler. ("Originalitet" så länge det liknar allt annat som är inne just då och som garanterat säljer.) R-ratingen i U.S.A. betyder också att filmerna blir som de blir - Oftast utan den intensitet som definerar riktig Horror - "Filmer för folk egentligen inte vill blir rädda.", var det någon smart person som sa. (Ett sorgligt exempel är stormen kring Rob Zombies "House Of 1000 Corpses" som ratades av U.S.A.s censur MPAA för att den var "för hemsk" - Ett bevis på hur illa ställt det verkligen är.)

Lever vi då i en hopplös situation där reklam för miljoner säger åt oss vilken skräckfilm som är "hemskast i världen" - Just nu...?!

Det kan kännas som en verkligt hopplös sådan och det verkar inte som det finns någon smärtfri väg bort från Mainstream-helvetet. Så det enda alternativet är att backa till skräckfilmshistoriens barndom. Det har nämligen inte alltid varit så här. En gång spelade saker som visioner och kreativitet en betydande och avgörande roll när det gällde att hamra ned milstolparna i historien.

När man säger att "Det var bättre förr.", så syftar man alldeles säkert på skräckfilmerna. Kanske kan man till slut hitta det man egentligen letar efter och som oftast saknas i "Modern Cinema" - Nämligen Det...! Det där extra som gör att man återvänder till en och samma filmer gång på gång...

Allting har en historia, och all historia har en början någonstans. Vi börjar med att backa till 50-talet då allting egentligen började.

Fram till 50-talets slut hade man i Europa aldrig haft någon riktigt sammanhållen skräckfilmskultur. Under första halvan av 1900-talet fanns det i och för sig en hel del expressionistiska filmer, men utöver de olika experimentella skräck- och Fantasyfilmerna från 10- och 20-talet hade det inte funnits några speciella trender att följa - Varken före eller efter krigen. Och inte på samma sätt som i U.S.A. där Dracula, Frankenstein och Wolfman redan var klassiska monster när de första Sci-Fi rysarna kom. I Europa fanns inget av detta - Eller mycket lite. I och för sig gjorde F.W. Murnau en "Dracula-kopia" år 1922 (Den surrealistiska vampyrfilmen "Nosferatu".), men det var tunnsått ända tills ett brittiskt filmbolag vid namn Hammer Studios började göra långfilm för lite pengar. Först ut var "The Quatermass Xperiment" (1955) - Samma år som den första av de nya filmerna med skräckinfluenser gjordes i Frankrike ("Les Diaboliques"), och inom ytterligare något år hade man plötsligt europeiska varianter av Dracula (1958), Frankenstein (1957) och andra kända monster som The Mummy, The Abominable Snowman och The Hound Of The Baskervilles. (Båda 1959.) Man kan säga att Hammer rivstartade hela köret och hade redan producerat tre filmer om Frankenstein innan 60-talet ens hade börjat. Hammer blev nästan omedelbart förknippat med den tiden stora B-skräckfilmsstjärnor - Christopher Lee (Som oftast fick spela Greve Dracula.), Peter Cushing och Vincent Price.

Varken i Frankrike, Italien eller Tyskland hände speciellt mycket under 50-talet sista år. Det gjordes kanske en eller två filmer på tre år och då var några av dem samproduktioner - Exempelvis "The Hunchback Of Notre Dame" från 1956. Och några italienska vampyrfilmer, bl.a. Mario Bavas "I Vampiri" (Engelsk titel: "The Vampires".) Men att två eller flera länder producerade samma film var en företeelse som så småningom skulle bli en tradition. Och något att räkna med då man ju helst ville sälja varje film till lite fler länder än bara en.

Men vid decennieskiftet 1959 / 1960 började man märka vissa förändringar i det kyliga skräckfilmsklimatet när Georges Franju (1912-1987) beslutade sig för att filmatisera Pierre Boileaus roman "Les Yeux Sans Visage". Saker och ting började även hända om man såg till hur skräckfilmerna började förändras (Mer våld och blod fr.o.m. nu!), och nu skulle för första gången agnarna skiljas från vetet.

Det finns inte minst något märkbart öppensinnigt i "Les Yeux Sans Visages" handling:

Filmen handar om den galna plastikkirurgen Génessier vars dotter Christiane har blivit vanställd i en bilolycka. Tack vare sitt yrke och sina unika kunskaper kan Génessier lova Christiane att hon ska få tillbaks sitt ansikte - Genom en riskabel transplantation. Transplantationen innebär förstås att Génessier tvingas ta ett ansikte från någon annan ung kvinna.

Det första försöket misslyckas och leder till att flera unga, oskyldiga kvinnor får sätta livet till när Génessier beslutar sig för att inte ge upp utan göra fler försök. Därefter förvärras situationen både för Génessier och för Christiane, och snart finns ingen återvändo. Det hela leder till en ganska våldsam upplösning samt en obeskrivligt vacker och rörande slutscen.

...

En klassisk och enkel uppbyggnad, några originella plot-twists samt en annorlunda atmosfär - En slags "happy marriage" mellan New Wave och realism. (Läs: Utan monster eller vampyrer.)

Inte nog med att "Les Yeux Sans Visage" (Engelsk titel: "Eyes Without A Face".) troligtvis är den första av de moderna, konstnärliga skräckfilmerna - Den var också mycket blodig för sin tid. Tyvärr har "Les Yeux Sans Visage" inte fått den uppmärksamhet den förtjänar världen över, utan har förblivit en kultfilm genom decennierna.

Man kan trots allt säga att filmen har allt som skulle definiera begreppet Eurohorror många år senare. Den har tät atmosfär, både vackra och blodiga bilder som kontrasterar varandra på ett sätt som än idag är unikt för Eurohorror, en handling som ger utrymme för reflektion, tidstypisk musik, starka skådespelarprestationer och inte nödvändigtvis världens lyckligaste slut. Kort sagt - Allt som man kan vilja se i en film som inte faller innanför populärkulturens gränser.

"Les Yeux Sans Visage" var trots allt före sin tid och förbisedd, men man kan inte komma ifrån att den var trendsättande på fler än ett sätt. Det var i och för sig inte den första Splatterfilmen, men den försökte inte vara det heller. Inom renodlad Splatter var Herschell Gordon Lewis först med sin extremt blodiga "Blood Feast" (1963), men trots allt sägs "Les Yeux Sans Visage" vara "The First graphic European horror movie". Och en sådan titel kan ju inte vilken film som helst bära.

I Storbritannien spelades samtidigt "Peeping Tom" in och blev den allra första spelfilm som tog upp ämnet "Snuff" - Innan begreppet ens existerade. I "Peeping Tom" är det en fotograf som är fascinerad och besatt av att fotografera sina offer just i dödsögonblicket. Samtidigt hade Hammer kommit igång på allvar med filmer som "Dr. Jekyll & Mr. Hyde" och "Brides of Dracula".

Mario Bava som hade debuterat något år tidigare med "The Vampires" spelade in ännu en skräckfilm vid namn "La Mascera del Demonio" (Engelsk titel: "Black Sunday".) - En film som skulle släppas flera år senare som "Revenge of the Vampire". Det var vampyrfilmer som gällde då, även om det inte gjordes för många under åren 1960-1962. Inte heller i Tyskland gjordes många monsterfilmer, men däremot spelades hela sex filmer in om Dr. Mabuse i början av årtiondet.

Samtidigt skrämde Alfred Hitchcocks "Psycho" slag på halva världen och Norman Bates blev ett av de nya mänskliga monstren som skulle influera många framtida seriemördare och filmgalningar som Leatherface. "Psycho" var en av de få riktigt banbrytande "skräckfilmerna" från U.S.A. från den här tiden. Allt stämde från Anthony Perkins gestaltning av den nervösa, stammande Norman till atmosfären kring "Bates Motel" och de människor som ofrivilligt hamnar i Normans isolerade värld. "Psycho" blev inte direkt sämre av att Bates karaktär byggde på händelser i seriemördaren Ed Geins liv. (En film om Gein själv var dock långt borta.)

Men det dröjde innan "Psycho" skulle imiteras.

Hammer Studios fortsatte under tiden sitt oheliga Horror-korståg genom att släppa lös ytterligare två kända monster på vita duken - Werewolf och Phantom of the Opera. Och så Captain Clegg.

Ett annat koncept som var populärt i början av 60-talet var att göra filmer av Edgar Allan Poes noveller som "The Raven" och "Pit And The Pendulum". Producenten Roger Corman blev snabbt ett stort namn inom amerikansk B-skräckfilm (Med filmer som "Dementia 13" bakom sig.), precis som Herschell Gordon Lewis med sina första Splatter-rullar.

Vid det här laget (Runt 1962.) började det även spelas in skräckfilm i Spanien tack vare den excentriska regissören / skådespelaren / författaren Jess Franco som inledde sin karriär med "The Awful Doctor Orloff", även känd som "The Diabolical Dr. Satan". Om Franco inte var den allra första filmaren att hoppa på den nya vågen skräckfilm, så var han definitivt en av de första.

Nu började man även i U.S.A. distribuera lite europeisk skräck - Några av dem hade redan flera år på nacken som "The Head" (Tysk originaltitel: "Die Nackte Under Der Satan".) och "The Vampire And The Ballerina", men däribland fanns även nya titlar som "The Door With Seven Locks" ("Die Tür Mit Den 7 Schlössern".) och "Day Of The Triffids". "Les Yeux Sans Visage" döptes om till "The Horror Chamber Of Dr. Faustus". (!)

Varken då (Och speciellt inte senare.) fanns några dragna gränser vad gällde själva det kreativa arbetet och inte heller satte bristen på pengar stopp för fantasierna som kunde förverkligas med kameran som vapen. Det var något som både Franco och kollegorna i Italien skulle visa om och om igen under de kommande åren och decennierna. Man kunde dock ana att all enad Eurohorror så småningom skulle få en gemensam fiende - Censuren i olika länder, främst U.S.A. och sedan Storbritannien följt av stora delar av Europa.

Samma år såg även s.k. Mondo-filmer dagens ljus. Man kan inte påstå att Mondo är någon del av skräckfilmsgenren, men de går under benämningen "Shockumentaries" och har även felaktigt kallats för "Snuff". I grund och botten handlar Mondo-genren om filmade dokumentärer som reflekterar sensationsjournalistikens baksida, men som låtsas ha ett budskap och skildra den samtida och våldsamma värld människorna lever i. Den första Mondo-filmen "Mondo Cane" släpptes 1962 men de produceras än idag. Oftast är skaparna bara ute efter att chockera, uppröra och vara snäppet värre än sina konkurrenter. Och man kan säga att det lyckats - Mer ökänt och hatat kan inte filmat material bli utan att bli olagligt. Sedan kan alltid diskuteras om det är moraliskt försvarbart att se på det.

I Mondo-filmer visas ofta döden i närbild vid katastrofer och olyckor precis som många nyhetssändningar, men det gäller att inte förväxla Mondo med Snuff. Skillnaden är som natt och dag då Mondo inte är iscensatt. Lyckas man filma en flygkrasch i närbild eller avrättningar från ett folkmord någonstans i Afrika, så är det tillräckligt för att inslaget ska kunna hamna i en Mondo-film. Klivet är alltså inte långt till vad dagens nyheter på T.V. visar även om de värsta bitarna ofta redigeras bort.

1963 blev ett viktigt år för "European Cinema" - Det experimenterades för fullt och "Art Horror" var fortfarande ett nytt begrepp. Detta var särskilt framträdande i Italien där Mario Bava gjorde "I Tre volti della paura" (Senare känd som "Black Sabbath".) - Det var mer eller mindre en mästerlig uppvisning i filmskapande med hela tre berättelser i en och samma film - Gotisk skräck, spökhistoria och psykologisk thriller. Vampyrerna hade ännu inte blivit ett uttjatat tema, men Bava var redan på väg att introducera en helt ny genre för vita duken, nämligen "Giallo".

"Giallo" är det italienska ordet för "gul", men eftersom färgen gul i sig inte är tillräckligt spännande nog för att vara en egen filmgenre måste det också ha en annan betydelse.

Först och främst kommer namnet från de våldsamma deckare i pocketformat. Pocketböckerna hade nämligen gula pärmar och var kända p.g.a. detta. Man kan enklast beskriva Gialli som en blandning mellan just deckare, skräckfilm och Splatter (Och gränsen är ofta väldigt suddig.) där protagonisten hela tiden befinner sig ett underläge, men trots det försöker lösa ett fall som han / hon själv är inblandad i. Där är det intressanta att hjältens / hjältinnans motiv alltid är en central del av fallet och att denne sällan är polis eller detektiv - Tittaren vet vad det är som driver honom / henne till att lösa mysteriet, men om motståndaren vet man mycket lite mer än att personen oftast har en personlig koppling till mördaren. (Vilket man egentligen inte vet, och det vore inte mycket till deckare om man visste vem personen är.)

För att en Giallo ska bli riktigt bra måste där nästan finnas:

- En svartklädd mördare beväpnad med allt från saxar till rakknivar

- Mystiska kvinnor med dunkla motiv

- Mycket blod och många mord

- Allehanda neuroser / psykiska problem

...och...

Ett överraskande (Och gärna otroligt tillskruvat.) slut. Ett annat krav är så klart att en Giallo "måste" vara producerad i Italien och regisserad av en italienare.

På ett sätt skulle man även kunna räkna de flesta Giallo-filmerna till "konstnärlig skräck" då de oftast är estetiskt "vackra". Det gäller allt från miljöerna till fantasirikedomen i hur morden är utförda / filmade.

Man vet att Bava gjorde den första Giallo-filmen, men är inte helt klar över vilken som var den första riktiga Giallon - Antingen är det "The Body And The Whip" (1963) eller "Sei Donne Per L´assassino" (Engelsk titel: "Blood And Black Lace".) (1964).

"Blood And Black Lace" är på ytan en hederlig deckare men har samtidigt allt man kan önska sig från Gialli - En tvättäkta trendsättare betydligt mer på gott än på ont.

Giallon var således på väg med stora steg, men det betydde inte att man slutade samproducera filmer med Frankrike, Spanien och Tyskland - "Castle Of The Living Dead", "Danza Macabra" och "The Secret Of Dr. Orloff" var bara några i mängden. Men det var i Italien man kunde märka att fler och fler skräckfilmer gjordes.

Hammer fortsatte med sina välkända monster (Med andra ord - Dracula sög vidare i Transsylvanien.) och Hitchcock fick till ännu en världssuccé med "The Birds" år 1963.

Medan hela 1963-64 praktiskt taget var en enda filmhistorisk milstolpe, så var det inte på något sätt representativt för vad som skulle komma inom en inte så avlägsen framtid. Det är tvivelaktigt om någon då visste att Zombies, de levande döda, skulle förändra allt när mumier och vampyrer hade lugnat ned sig lite. Men man hade i alla fall bevisat en sak bortom allt tvivel - Att konstnärlighet och skräck visst går ihop...

För Tysklands, Spaniens och Frankrikes del blev de följande två åren ganska händelsefattiga. Intresset för skräckfilm verkade redan ha falnat innan den ens på allvar fick en ärlig chans. Kanske var det fortfarande fel tid. I England gjordes en hel del för T.V. ("The Beckoning Shadow", "The Body Snatcher", "Room 13", m.fl.) och där fanns en betydligt större publik.

Det är inte många franskproducerade filmer som är värda att nämnas innan en viss egensinnig regissör vid namn Jean Rollin dök upp med sin besynnerliga vision av vampyrer ett år senare med "Le Viol Du Vampire". (Engelsk title: The Rape Of The Vampire".) Men en var "Miss Muerte" / "Dans Les Griffes Du Maniaque".

I Italien hade däremot skräckfilmsproduktionen kommit igång på allvar - Det var nästintill en storhetstid då allt var möjligt (Man kan ju inte glömma bort att det faktiskt gjordes Western-filmer i Spanien och Italien - Rätt långt från Vilda Västern, med andra ord!) och då filmskapare hade idéer så det räckte och blev över. Och i många fall räckte det faktiskt för att de som satt på pengarna skulle lätta på plånboken. Bland de mer nu kända titlarna fanns "Operazione Paura" och "Planet Of The Vampires".

Giallo, Splatter och "Art Horror" dök alltså upp när filmen redan var i 60-årsåldern och piggare än någonsin tidigare. Och piggare skulle den bli med nya trender väntande runt hörnet.

1967 debuterade alltså Jean Rollin med "Le Viol Du Vampire" och man kan säga att den inte blev speciellt väl mottagen. Det var inte vad biopubliken var van vid och Rollin själv hade inte mycket till övers för de negativa reaktionerna. I övrigt var det inget bra skräckfilmsår, förutom i Storbritannien där man fortsatte att spotta ut nya filmer av varierande kvalitet - Självklart med Hammer i spetsen. Det är inte konstigt alls att filmbolaget blev legendariskt.

1968 började allt rulla på igen. "Carnage", "The Devil Rides Out" och "Necronomicon" var bara några av de filmer som skulle bli både ökända och omtalade i kultfilmskretsar. "Dracula Has Risen From The Grave" blev ännu en atmosfärisk Hammer-historia och "Quatermass and the Pit" såldes till U.S.A. som "Five Million Years To Earth".

Samma år skulle skräckfilmshistorien förändras för alltid. Men vi tar det i något som ska föreställa B-filmsanda:

[Trailer-speakerröst:]

De har invaderat stora delar av världen...

De kommer i alla former och färger...

De har grava problem med lokalsinnet...

De kan bara stoppas med en kula i skallen.

Och de äter gärna delar av människor.

[Slut på Trailer-speakerröst:]

Så vad handlar detta om? Förskolepersonal...? Handläggare på diverse myndigheter...? Bra gissning... Men så jävla fel...

Ja, ja. Då är det Zombies...? Bingo...!

Det var dessa inte så smidiga döingar som skulle spela en väsentlig roll i framtidens skräckfilmsvärld. Det fanns nämligen andra intressanta monster än varulvar, vampyrer och mumier - Monster som kunde vara med i katastroffilmer - Som katastrofen själv!

Med lite pengar regisserade Pittsburgh-baserade George A. Romero den allra första riktiga filmen som skildrade levande döda - "Night Of The Living Dead". (Och påstår ni något annat, så har ni fel.) Runt människorna i filmen byggde han med enkla medel upp vad som kunde vara början på mänsklighetens undergång och hur en liten grupp människor hanterar det faktum att det kanske inte finns någon morgondag.

"Night Of The Living Dead" har alltså en otroligt simpel, men effektiv handling som aldrig hamnar i vägen för det väsentliga. I filmen stöter Johnny och Barbara på en zombie på en kyrkogård. Johnny blir dödad och Barbara lyckas fly. Hon tar sig till ett hus där ett gäng har fullt upp med att försvara sig mot just levande döingar. Samhället står naturligtvis och gapar av lika stor förundran och skräck som när en viss person vann Melodifestivalen en gång för mycket - "Hur kan detta hända?!" Men några förklaringar till zombiernas uppkomst förklaras inte, utan filmen följer istället den lilla gruppens dödsdömda kamp.

Det intressanta med Romeros film är att protagonisterna representerar så gott som hela det västerländska samhället som barrikaderat sig i en villa på landsbygden. Detta betyder att det inte bara handlar om hotet, den synliga döden, utanför och den ena hemska upptäckten / insikten efter den andra, utan det är gruppen som är i centrum och de inre spänningarna skapar ett annat hot som bokstavligt talat öppnar dörren för det andra verkliga hotet.

Här fanns inga lösningar och inga lyckliga slut. Här fanns inga klara gränser mellan gott och ont - Bara liv och död. Och inte mycket liv heller för den delen.

Precis som Bavas "Blood And Black Lace" och Hitchcocks "Psycho" var "Night Of The Living Dead" något sprillans nytt som man aldrig hade sett tidigare, men som man ändå kunde relatera till genom att leva sig in i historien. Och den skulle direkt leda till att många andra regissörer skulle känna behovet av att skildra något liknande själv. Här fanns en hel värld att utforska och filmen var både hemsk och för sin tid en makaber historia. Romeros svartvita klassiker är antagligen den film som fått flest "uppföljare" under drygt tre, snart fyra decennier.

En mindre lavin rullade sakta men säkert igång, men konstigt nog inte i U.S.A. utan på dessa breddgrader. (Det här var trots allt några år innan "The Exorcist" och innan en tid då man faktiskt ville gå på bio och bli vettskrämd / äcklad för att sedan som motvikt bli lättad när filmen väl var slut.) Zombies intresserade inte jänkarna. De ville se annat. (Romero skulle dock experimentera vidare med "mänskliga katastrofer" i "The Crazies" där människor blir galna och börjar mörda besinningslöst.) Men det skulle dröja länge till innan skräckfilmen skulle kunna introduceras för den breda massan. Även filmer om Djävulen var lätträknade under dessa år, så Roman Polanskis "Rosemary´s Baby" stack verkligen ut från mängden.

Innan 60-talet rullade mot sina sista dagar hade Jess Franco redan börjat utveckla sin egen särskilda stil och skulle inom kort börja prångla ut den ena Eurosleaze-rullen efter den andra (En av hans tidiga filmer vid namn "Paroxismus" är mer känd i Bootlegger-kretsar som "Jess Franco´s Venus In Furs".) och Rollin återvände efter motgångarna med Vampyrsleaze-filmen "The Rape Of The Vampire" med... Vampyrsleaze-filmen "La Vampire Nue" (Engelsk titel: "The Nude Vampire".) som utmanade och trotsade Frankrikes censur - Återigen. I England var fortfarande Edgar Allan Poe filmatiseringar och Frankenstein-filmer populära. ("Frankenstein Must Be Destroyed" och "Scream And Scream Again" är fortfarande två av Hammers mer kända titlar.)

På ett decennium gick alltså Eurohorror från nästan ingenting till ett ogripbart, kontinentalt begrepp.

Men vad hände sedan...?